Svenska Akademien Podcasts

  • Nästan allt drottning Kristina tog sig för misslyckades hon med. Det menar Linda Skugge och reflekterar över saken i ljuset av sina många egna misslyckanden.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019.I drottning Kristinas efterlämnade manus förutspådde hon att hon som äldre skulle förvandlas till en vacker yngling som hette Alexander. Efter hennes idol Alexander den store.Hon trodde att hon med alkemins hjälp skulle kunna omvandlas till man. Likaså var hon övertygad om att hon genom en alkemisk metamorfos kunde bli odödlig.I slutet av sitt liv fick hon äntligen syn på något som stack ut och skavde när hon satt till häst, något som hade slående likheter med en manslem. Hennes livmedikus blev utom sig, men fick till sist medge sitt misstag. Det var ingen penis, utan ett livmoderframfall.Drottning Kristina nämns alltid som en stor förebild, hon var ju så bildad och vis och bjöd in Europas intellektuella till Stockholm. Dessutom var hon en egensinnig och stark kvinna som absolut inte tänkte bli underordnad en man vilket skulle hända om hon gifte sig. Nej, istället abdikerade hon och skapade sig ett helt nytt liv i Rom men för att verkligen förstå hennes liv måste man känna till vilken roll misslyckandet spelade i det.I hela sitt liv misslyckades Kristina med i stort sett allt hon företog sig. Hon hade litterära ambitioner och påbörjade ett flertal gånger sina memoarer. Men skräll! självbiografin slutar efter ett fåtal sidor med att hon längre fram avser förklara varför det var lite väl hårdhjärtat av förmyndarna att skilja henne som liten flicka från sin mor. Mer om detta får vi aldrig veta.Hon misslyckades med alla sina storslagna politiska projekt som att agera fredsmäklare mellan Spanien och Frankrike, hon blev inte kung över Neapel, heller inte över det polsk-litauiska samväldet och det blev inget med det stora korståget där hon skulle rida i täten av hären för att befria Konstantinopel från turkarna.Samtliga hennes kreativa planer att få till stånd en bättre försörjning efter abdikationen misslyckades. Hon försökte naturligtvis utan framgång sälja svenska krigsskepp till Frankrike, varpå hon ansåg att hon personligen skulle få den för den tiden nätta summan 300 000 riksdaler. Hon försökte tvinga Sveriges nya kung Karl X Gustav att skänka henne 6000 rustade soldater. Det blev fetnobben. Trots att de var kusiner och växt upp tillsammans och trots att hon hade gett honom kronan och allt.Med tanke på hennes låga tankar om kvinnor ansåg hon förmodligen att det var ett misstag att födas som kvinna. I sina memoarer skriver hon till Gud att jag hade varit så lycklig om jag hade fått dö innan jag gjort orätt och blivit otacksam mot Dig. Hon syftar på den serie olyckor som drabbade henne redan som spädbarn då hon som enligt egen utsaga utsattes för attentat. Som när en bjälke föll ner och nästan krossade vaggan hon låg i, eller när hon tappades i golvet, med en livslång snedhet i ryggen som följd. Det sista, misstänker hon, gjorde hennes egen mor, Maria Eleonora, avsiktligt.Peter Englund framför i sitt förord till Kristinas oavslutade memoarer en sympatisk förklaring till hennes notoriska misslyckanden. Hon var en kvinna med makt i en alltigenom manlig värld och hade plågsamt mycket att leva upp till och det enda spår av ödmjukhet hon lämnade efter sig var det faktum att hon helt enkelt inte mäktade med att slutföra sin bok.Englund skriver: Att lämna efter sig blott en torso är kanske så nära denna ytterligt stolta kvinna kunde komma den speciella sorg vi andra brukar kalla ödmjukhet?.Den konstform Kristina behärskade allra bäst var kanske den uteblivna framgången?Det räcker att se på sitt eget liv för att inse det riktiga i det påståendet. Vad ger mest energi och vilja till förändring, att lyckas eller misslyckas? Jag minns alla mina misslyckanden och hur de brukade ja inte ta på mig, men ta mig någon annanstans. Till en ny, kanske inte bättre, men i alla fall oprövad och spännande plats.Som när mitt förlag konkade, eller min eventbyrå. Eller när jag under pågående styrelsemöte fick sparken som producent för teatern jag drev och den tjugo år yngre assistenten fick ta över min tjänst. För att jag var för undermålig. Jag kommer aldrig glömma vad jag hade på mig. En ljust rosagrå knytblus. Jag åt ur en medhavd matlåda full med melonbitar. Lite melondregel rann ner på blusen. Fläcken gick aldrig bort. Trots det kan jag inte förmå mig att kasta blusen. Den väcker så många starka minnen. Smaken av galiamelon kommer jag för alltid att förknippa med att få sparken. Det finns få saker som slår det misslyckandet och lika få händelser som gör mig på lika muntert humör. För att det är så praktpajigt att man aldrig tröttnar på att vare sig berätta om det eller tänka på det. Eller alla böcker jag skriver som ingen vill läsa? Alla projekt jag inte kan låta bli att starta trots att de bara blöder och tar tid, som fanzinet och antikvariatet. Vad är det egentligen för fel på mig? Varför ger jag helt enkelt inte bara upp?Varför gav drottning Kristina aldrig upp? Varför slutade hon aldrig att smida den ena planen efter den andra? Varför erkände hon aldrig att hon nog ångrade abdikationen eftersom den gjorde henne utfattig resten av livet? Och hur var det med katolicismen egentligen, misslyckades hon inte till och med att bli en from katolik?Kristina höll krampartat på med sina mer eller mindre storslagna idéer fram till ögonblicket hon dog. Hon skulle bara vila lite och la sitt recept på den så kallade universalmedicinen som påstods bota allt på nattduksbordet, och lutade sig tillbaka. Men medicinen botade ingenting, utan Kristina dog, gammal och ful, precis som alla andra. Gravöppningen från 1965 påvisade dessutom att hon aldrig lyckades med att förvandlas till biologisk man.Många av historiens mest framgångsrika människor har varit insnöade på sitt ämne, vänt på varenda sten och filat på varje analys för att åstadkomma något storartat inom just sin disciplin. Kanske är det en väg till framgång, men är det nödvändigtvis ett bättre liv? Är det inte i själva försöket som storheten ligger, och i att våga försöka igen? Med andra ord: är det inte misslyckandet som gör livet större och rikare?Att misslyckas är ett sätt att leva. Misslyckanden är aldrig ointressanta, aldrig långtråkiga, aldrig stagnation. Hela livet är en risk. Drottning Kristina ansåg att hon var värd den risken.Linda Skugge, författare och skribentDrottning KristinaFödd 8december 1626, död 19 april 1689.Drottning av Sverige 164454, dotter till GustavII Adolf och Maria Eleonora av Brandenburg.I december 1654 övergick Kristina i Bryssel i hemlighet till katolicismen och därefter officiellt i Innsbruck i november 1655. Den 23 december samma år gjorde hon sitt intåg i Rom och var därefter bosatt där under namnet Kristina Alexandra. (ne.se)Böcker som legat till grund för denna essä:Peter Englund: Silvermasken en kort biografi över drottning Kristina (Albert Bonniers förlag)Erik Petersson: Maktspelerskan drottning Kristinas revolt (Natur&kultur)Erik Petersson: Drottning utan land Kristina i Rom (Natur&kultur)Kristina brev och skrifter (utgivna av Svenska akademien)Marie-Louise Rodén: Drottning Christina en biografi (Prisma)Susanna Åkerman: Fenixelden drottning Kristina som alkemist (Gidlunds förlag)Kjell Lekeby: Kung Kristina (Vertigo förlag)

  • Dikt: ur "Att lämna sitt hus" (It lit, 2021) 1a rad: Barn och fåglar Uppläsning: författaren

    Jerker Sagfors är poet och bosatt i Trollhättan, där han också är konstnärlig ledare för Trollhättans poesifestival. Han debuterade 2007 med den Lorca-influerade diktsamlingen Grön, grön.2015 utkom De döda kommer från Karelen (W&W) som väckte viss uppmärksamhet i Sverige, men kanske ännu mer i Finland. Sagfors poesi har beskrivits som ekokritisk, suggestiv och lakoniskt humoristisk. I hans dikter riktas blicken på såväl detaljer som helheter för att utröna hur det lilla och det stora förutsätter varandra.I den nya diktsamlingen,"Att lämna sitt hus", skildras en samtid som har för mycket, men ändå inte kan avstå från att begära mer. 2015 tilldelades Jerker Sagfors av Svenska akademien stipendium ur Erik och Stina Lundbergs minnesfond.MUSIK Johann Sebastian Bach: Adagio ur Klaverkonsert nr 5 f-mollEXEKUTÖR Avi Avital, mandolin, Potsdams kammarakademi

  • Dikt: ur "Grön, grön" (2007) Första rad: Vi levde i en skog Uppläsning: författaren

    Jerker Sagfors är poet och bosatt i Trollhättan, där han också är konstnärlig ledare för Trollhättans poesifestival. Han debuterade 2007 med den Lorca-influerade diktsamlingen Grön, grön.2015 utkom De döda kommer från Karelen (W&W) som väckte viss uppmärksamhet i Sverige, men kanske ännu mer i Finland. Sagfors poesi har beskrivits som ekokritisk, suggestiv och lakoniskt humoristisk. I hans dikter riktas blicken på såväl detaljer som helheter för att utröna hur det lilla och det stora förutsätter varandra.I den nya diktsamlingen,"Att lämna sitt hus", skildras en samtid som har för mycket, men ändå inte kan avstå från att begära mer. 2015 tilldelades Jerker Sagfors av Svenska akademien stipendium ur Erik och Stina Lundbergs minnesfond.MUSIK Trad från Sverige: EmigrantvisaEXEKUTÖR Groupa

  • Dikt: "Moorleiche" Uppläsning: författaren

    Jerker Sagfors är poet och bosatt i Trollhättan, där han också är konstnärlig ledare för Trollhättans poesifestival. Han debuterade 2007 med den Lorca-influerade diktsamlingen Grön, grön.2015 utkom De döda kommer från Karelen (W&W) som väckte viss uppmärksamhet i Sverige, men kanske ännu mer i Finland. Sagfors poesi har beskrivits som ekokritisk, suggestiv och lakoniskt humoristisk. I hans dikter riktas blicken på såväl detaljer som helheter för att utröna hur det lilla och det stora förutsätter varandra.I den nya diktsamlingen,"Att lämna sitt hus", skildras en samtid som har för mycket, men ändå inte kan avstå från att begära mer. 2015 tilldelades Jerker Sagfors av Svenska akademien stipendium ur Erik och Stina Lundbergs minnesfond.DIKTSAMLING: De döda kommer från Karelen (Wahlström & Widstrand, 2015)MUSIK Igor Stravinsky: Berceuse ur EldfågelnEXEKUTÖR Christian Lindberg, trombon och Roland Pöntinen, piano

  • Dikt: ur "Att lämna sitt hus" (It lit, 2021) 1a rad: Att lämna sitt hus Uppläsning: författaren

    Jerker Sagfors är poet och bosatt i Trollhättan, där han också är konstnärlig ledare för Trollhättans poesifestival. Han debuterade 2007 med den Lorca-influerade diktsamlingen Grön, grön.2015 utkom De döda kommer från Karelen (W&W) som väckte viss uppmärksamhet i Sverige, men kanske ännu mer i Finland. Sagfors poesi har beskrivits som ekokritisk, suggestiv och lakoniskt humoristisk. I hans dikter riktas blicken på såväl detaljer som helheter för att utröna hur det lilla och det stora förutsätter varandra.I den nya diktsamlingen,"Att lämna sitt hus", skildras en samtid som har för mycket, men ändå inte kan avstå från att begära mer. 2015 tilldelades Jerker Sagfors av Svenska akademien stipendium ur Erik och Stina Lundbergs minnesfond.Hans dikt är rakt på sak, så direkt att den omöjligt kan misstolkas. Det är en dikt som till och med ovana läsare kan tillägna sig (hallå, riksdagspolitiker!). Bernur i sin blogg om Att lämna sitt husMUSIK Matti Bye: GläntaEXEKUTÖR Matti Bye, piano

  • Vilka ord finns med på nyordslistan? Vem ska ta ansvar för att fler lär sig svenska i Sverige? Borde ordet Norénjul finnas med i SAOL? Språkets nyårspanel ger svaren.

    I nyårspanelenSusanna Karlsson, docent i nordiska språk vid Göteborgs universitet och ny återkommande språkexpert i Språket i P1. Sara Lövestam, författare, språkvetare och språkkrönikör i Svenska Dagbladet.Tomas Riad, ledamot i Svenska akademien och professor i nordiska språk vid Stockholms universitet. Programledare Emmy Rasper.

  • Språket är ett slagfält. Och i Frankrike har det stridits om rätten att få vara både kvinna och författare, konstnär eller makthavare även till ordet. Cecilia Blomberg reflekterar över utvecklingen.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2020.Alla som har läst romanska språk är väl förtrogna med uppdelningen i maskulina ord och feminina ord. Jag exemplifierar ur franskan: un livre en bok maskulinum, une peinture en målning femininum. Det låter ju hyfsat oproblematiskt och jämlikt.Men när det handlar om den som höll i pennan eller penseln gick det under väldigt lång tid bara att använda maskulinform på franska: un peintre en målare, un auteur eller un écrivain en författare. Eller un ministre en minister. Oavsett om just den utpekade målaren, författaren eller ministern som avsågs var en kvinna en faktisk kvinna med namn, bostadsadress, ett liv. Någon som kämpat för att nå sin position. Kanske kämpat lite mer än de manliga kollegerna.Det är lätt att tro att det här är ett arv sedan urminnes tider, men så är det inte.Christine de Pizan var den första kvinnliga franskspråkiga författaren som försörjde sig, sina barn och sin mor på sitt skrivande. Hon levde mellan 1364 och 1430 och där, i övergången mellan medeltid och tidig renässans, var hon vid frontlinjen av samtidens debatter: alltifrån filosofi och politik till kvinnors ställning i samhället. Dessutom var hon poet.Av sina samtida kallades Christine de Pizan för une clergesse det vill säga en lärd, skrivande kvinna. Kvinnliga yrken som var rätt vanliga i de medeltida städerna hade sina egna feminina former. En kvinnlig författare kallades ofta une autrice.Ända in på 1600-talet var innebörden i ordet ambassadrice ett kvinnligt sändebud i utlandet. 200 och 300 år senare hade ordets betydelse förskjutits till att beteckna en kvinna gift med en ambassadör. Genom borgerlighetens intåg sköts kvinnorna tillbaks in i hemmen och förlorade också den språkligt symboliska makten.Först en bra bit in på 2000-talet återgick den språkliga maktbalansen till något som påminner mer om medeltiden än om den industriella revolutionen. En kvinnlig ambassadör är återigen en Ambassadrice. Kvinnliga författare envisas med att kalla sig écrivaine eller auteure, och en kvinnlig advokat kallar sig une avocate. Men det har varit en segdragen tvist.Jag läser om den här språkliga maktkampen i lingvisten Bernard Cerquiglinis bok "Le Ministre est Enceinte på svenska: Ministern är gravid. Den som kan franska hajar till vid åsynen av titeln. Ministre har maskulin form samtidigt som adjektivet gravid har en feminin böjning med ett e på slutet. Man ser en kostymklädd man med höggravid mage framför sig.Det är grammatiskt korrekt men samtidigt något av en bisarr, språklig karikatyr.Bernard Cerquiglini har därför helt enkelt kryssat över den bestämda artikeln le och i boktiteln ersatt det med som det ser ut ett handskrivet la. Det är det här striden främst har handlat om att titlar som handlar om makt ska kunna vara feminina. Men vägen dit har som sagt varit lång. Mer än 30 års nednötning har det tagit att få igenom den här förändringen.På ena sidan stod Franska akademien och deras språkkonservativa, många rentav kvinnofientliga, beskyddare. På andra sidan började allt fler samla sig för att driva på en förändring. Medierna hörde till den falangen, även om tidningen Le Figaro höll ut länge i sin ovilja att reformera språket.Bland reformisterna fanns också flera kvinnliga makthavare. De hade börjat tröttna på sina maskulina epitet. En av dem var Ségolène Royal då biträdande skolminister i Lionel Jospins regering. Och det var Jospin som under sin tid som premiärminister redan 1998 skickade ut en kommuniké som uppmanade alla statsanställda att använda feminina former för yrken och ämbeten.I den franskspråkiga världen utanför Frankrike var det här redan vardag. Först ut var radikala Québec som moderniserade rätten till feminina former redan på 70-talet. Belgien och Schweiz följde snart efter.Men i Frankrike däremot aktiverade Franska akademien något som liknar en motståndsrörelse som gjorde en sak av att förlöjliga feminina former. De var outtröttligt ironiska över förflackningen och vägrade ens erkänna kvinnors alltmer framträdande positioner i det franska samhället. På andra sidan byggdes irritationen upp mer och mer och språkliga kupper genomfördes i franska parlamentets talarstol.Så franskt, kan man tycka, att förnedra varandra i offentligheten i kampen om några enstaka bokstäver. En kamp på liv och död att få säga la istället för le eller une istället för un. Kanske även få tillstånd att lägga till ett e på slutet så att kvinnliga författare kan få kallas det feminina nya auteure istället för manliga auteur. Eller rätten att använda slutstavelser som aine, ale, esse, ice eller det lite skämtsamma otte som konstnären Louise Bourgeois tog ut svängarna med och skapade en del låtsatsord av när hon debuterade som rappare som 84-åring.Men språket går djupt och inte ens franska akademien lyckades till sist hejda utvecklingen. I mars 2019 skrev de i en ny kommuniké om "att hela världen så här i början av det 21:a århundradet genomgår en stor förvandling, inte minst Frankrike. Kvinnans position i samhället har flyttats fram och många kvinnor önskar nu få ett feminint epitet som motsvarar den nya situationen för att fylla ett tomrum som funnits i språket".Det var alltså 24 år efter Louise Bourgeois debut som rappare Och 31 år efter premiärminister Lionel Jospins uppmaning att använda den feminina formen när det till exempel är en kvinnlig minister eller direktör som avses.Demokratiseringen av språket har tagit ett steg framåt. Men orden räcker bara så långt. Fortfarande är bara en liten minoritet av Franska akademiens ledamöter kvinnor. Och i den permanenta visningen av samlingarna på Centre Pompidou är kvinnliga konstnärer kraftigt underrepresenterade. För att bara ta två exempel. Språket går djupt, men inte så djupt.I Sverige har vi haft våra egna språkliga märkligheter med konstruktioner som manlig sjuksköterska och fru talman och Svenska akademien fick först göra en utredning innan det beslutades att Sara Danius skulle kallas för den ständiga sekreteraren i stället för den ständige. Men i stort sett har kampen om språket i Sverige sett annorlunda ut än i Frankrike. Kanske kan man kalla den motsatt. En av de första sakerna jag lärde mig som ny på radion, var att man inte använder ordet konstnärinna utan konstnär. Poetissa, författarinna, skådespelerska var inte heller okej. Här har könsneutralisering varit modellen. Och det hörs ju nästan att konstnärinna inte har samma tyngd och dignitet som konstnär.Nästa steg i utvecklingen i många språk är just de könsneutrala uttrycken. I engelskan finns en återgång till att använda they, och their. Reformförespråkare i tyskan och hebreiskan har föreslagit nya ändelser, men ländernas Akademier har än så länge tagit avstånd från att införa förändringarna formellt.Det känns som att Frankrike är ett steg efter, eller vid sidan av andra språkområdens diskussioner. För där har man nu alltså precis vunnit kampen för att få använda de femininumformer vi har gjort oss av med. Och det som är neutrum i franskan, det könsneutrala det är fortfarande alltid manligt. Så länge man pratar om grupper av människor så ses inte den maskulina formen som ett problem än så länge. Trevande förslag till förändringar har lagts fram även där. Men räkna inte med att den reformen kommer att ske snabbt i den franska offentligheten. Och tro inte att det kommer att ske utan strid.Cecilia Blomberg, medarbetare på kulturredaktionen

  • Var Erik Axel Karlfeldt (1864-1931) gubbsjuk eller progressiv, sexist eller feminist? Ulrika Knutson hör friheten brusa i hans mustiga kärlekslyrik.

    Har det funnits en värre tjejtjusare i svensk poesi än Erik Axel Karlfeldt? Skulle vara Tegnér, då. Men biskopen i Växjö var närmast stolt över sitt rykte som häradsbetäckare. Karlfeldt smusslade, ljög och spelade dubbelt, allt för att leva upp till rollen som oförvitlig Nationalskald.Men tjejtjusarna har ju en sida som inte skall föraktas, nämligen att de gillar kvinnor! Många män gör det inte. De tycker att kvällen är förstörd om de måste tala med kvinnor. Det hade Karlfeldt inget emot. Han berättade sagor för damerna, och drog vitsar.Även om han ville fly samtiden, och längtade till ett bondesverige som redan var hotat, av industrialism, folkrörelser och emigration, så är samtiden ofta starkt närvarande i hans dikt. Den trängde sig in. Och denna samtid längtar också bort, efter något exotiskt.Håkan på heden sitter i nordanstormen och knyter nät och drömmer om brudens långa färd hem till heden. Han drömmer om att frälsa "En piskad dotter till en träl I etiopisk bygd, med barm så gul och brun". När vinden slagit om från öster, längtar han i stället efter stäppens eldiga romska sångerska.I dikten Vild kärlek kommer flickan och pojken av resandesläkt loss i en hölada: De voro käcka och fagra, fast jäktade, svultna och magra. Som skogarnas skadedjur.Metaforen skadedjur speglar den utdragna debatt om resandefrågan och resandeplågan, fattigdom och tiggeri. Men det unga paret hos Karlfeldt sprakar av liv och hopp på sin tjuvnadsstråt. De talar omhösten och marknadsfärden, Om strövtåg i vida världen Tills, det förstås, man blir fast en dag.Paret hos Karlfeldt är fria bohemer, avundsvärda ur ett bonde- eller borgarperspektiv. Det handlar, mycket tidstroget, också om ungdom, primitivism och vitalism.I Sång med positiv träffar vi i ställetEn dam av ädel vandel Som står i tobakshandel Hon sjunger mellan kaggarna i Ljunglöfs mörka bod.Det tidiga nittonhundratalets publik visste att Karlfeldt i denna lätta ton besjöng en bordell. Många av Stockholms cigarrbodar var nödtorftigt kamouflerade horhus. In kliver sjömannen och gör damen sin kur:Så mötas vi bland dosorna som blänka vid din knut, mot aftonen, då rosorna, och lyktorna slå ut.Alla har hämtat näring i Karlfeldts snusbod: Birger Sjöberg, Evert Taube, Dan Andersson och Nils Ferlin.I den mer finstämda För vägens vind finns också ett tidstypiskt porträtt av den fallna kvinnan. Rosenblad heter hon, ett namn som Cornelis Vreeswijk adopterade till sin visvärld på sextiotalet.Du arma, fallna rosenblad, Som virvlar bort i stormig värld.Dikten slutar:Jag minns från min ungdoms rus, En ann som vägens vind tog fatt --- Jag minns ej rätt vems felet var, Men kanske, kanske var det mitt.Att tolka denna rad som personlig bikt av Karlfeldt tror jag leder fel, med kunskap om hans känslighet runt den personliga integriteten. Men det lilla tillägget skärper intresset för fröken Rosenblad, och ger en realistisk bild av den utbredda prostitutionen och manliga beteenden, i romantisk clairobskyr. Det är snyggt gjort.De exotiska kvinnorna, från fjärran länder eller i marginaliserade socialgrupper, förekom överallt: i poesin, i reklamen, på chokladkartonger, cigarraskar, sherrybuteljer och parfym. Genom Karlfeldt har flickorna fått visst liv.1906 stod Karlfeldt på toppen. Hans Fridolindikter är älskade, sedan ett år är han medlem av Svenska Akademien. Hans diktsamling Flora och Pomona hälsas med jubel. Fridolin och dunderkarlarna rider ännu till häst, sjungande, ljungande, råmande, kråmande män, ingen slak eller matt. Men här finns också plats för andra, oroligare tongångar.De allra bästa dikterna, Häxorna och Nattyxne, vågade kritiken inte ta i ens med tång. Detta var inte så kärnfriskt och manligt, utan bar skydrag av hemligt och styggt. Men både kvinnor och män kunde tysta känna igen sig. En poetisk bragd.Få kritiker vågade diskutera stoffet eller psykologin i dikterna, men undantag fanns. Vera von Kraemer, Hjalmar Brantings styvdotter och själv författare, anmäler i Socialdemokraten: Häxorna tilltalar mig starkt, här är omutligheten klar och allvarsam, och formen äkta Karlfeldtsk. Birger Bäckström i Göteborgs-Posten håller med: i Häxorna brusar en djupare, tragisk ton.Här brusar sexualiteten, inifrån. Läsaren kommer inte undan, kan inte retirera till åskådarplats.Vad handlar dikterna om? Mindre om medeltida demoner, häxhammare och häxbål och mer om modern sexualitet. I en rolig essä i Karlfeldtbladet undrade Lars Gustafsson hur Karlfeldt tordes. Det handlade ju om en Äldre herre som med allsköns spännande löften tubbar en ung dam att följa med hem till hans avlägset belägna men imponerade boning.Skymningsfurstens borg talas det om i dikten, med sitt irrande eldsken - det är väl elektriska ljuset som släcks någonstans på Östermalm. Tungt, tungt går vindarnas spel Och bruset ur flodernas töcken. Det är Isacharums arvedel, De ruvande drömmarnas öken.Karlfeldts kärleksscener undviker dagsljuset. Skickligt gör han läsaren till sin förtrogna och medbrottsling kliv in i texten och förlusta dig, på egen risk. Vem vet vad som händer, hur du förändras. Trots att Karlfeldt är noga med rekvisitan handlar inte dikten om häxprocesserna, utan om processerna i vårt driftliv. Tvånget drabbar inte utifrån och in, utan lika mycket inifrån och ut. Som den unga Elin Wägner skriver i ett brev vid förra sekelskiftet: "Att hålla en förälskad man på armlängds avstånd är svårt, särskilt om kvinnan själv har en stark erotisk vilja". Här är hon influerad av Ellen Keys kärlekstankar, och Keys svar på Nietzsches retorik: "Medvetna ungmörs salighet är icke att mannen vill; de äro själva vilja."Det är Ellen Keys och Elin Wägners ungmör som dansar in i Karlfeldts dikters hemliga rum. Där det händer saker. Djävulen skryter i viskande ton:På skuldran under särken, du bär som en brännjärnsfläck, och det är mina märken, i dem är kvinnan mig täck.Faderns lag, den grå kaplanen, tystnar snart i dikten. Jaget bestiger lugnt det flammande bålet, knappast som straff. Och vem talar i dikten? Det är hon och han och detet i muntert samspråk:Luften är full av djur ikväll, Full av eld, herr Uriel. Mellan ugglevingarna brinna vintergatsormens blanka fjäll. Tag mig i famn och städ mig till din, Dansa mig yr i din lustgård in.Ulrika Knutson

  • Svenska Akademien överväger att dra in finansieringen till Svenska Akademiens ordbok. Om planerna blir verklighet riskerar en av världens mest anrika ordböcker att gå i graven. I det här avsnittet samtalar språkvetaren Lena Lind Palicki och Språktidningens Anders Svensson om nedläggningshotet och om tänkbara lösningar.

  • Moa Wallin har följt bråket efter Magda Gads framträdande i Min sanning, och funderar på om de journalister som inte vill ha fokus på sin egen person borde lägga mindre fokus på sin egen person.

    Kristofer konstaterar att livet blir inte bättre än så här efter att ha sett en dokumentär om en festival i Harlem 1969, där Nina Simone uppträdde. Han läser också en bok om Simones tuggummi och minns när han åkte på vatten och bröd för att ha stulit en Buena Vista Social Club-skiva som barn.Även Nanna kastar sig in i utseende-debatten och funderar på vad det säger om vår tid att det finaste som kan hända en social rörelse är att en företrädare får modellkontrakt.Dessutom avhandlas avslöjandet om Staffan Hildebrand, att Karin Smirnoff blir ny Milennium-författare, att Elle bannlyser päls, att Svenska akademien lägger ner ordboken, och julkalendrar på gott och ont.

  • Idag bjuder vi på ett porträtt av filmregissören Jane Campion, en mästare på att skildra tystnad i film. Vi har också sett hennes senaste film, "The power of the dog".

    BOKEN OM HILDEBRAND BESKRIVER EN TYSTNADSKULTURI den nya boken "G som i gärningsman" av Sören Karlsson och Deanne Rauscher framkommer att filmregissören Staffan Hildebrand utnyttjat unga pojkar sexuellt. P1 Kulturs kritiker Felicia Frithiof har läst boken och berättar hur författarna tecknar en bild av en tystnadskultur som möjliggjorde övergreppen.INGET NYTT I DOKUMENTÄREN "PRIZE OF SILENCE" OM JEAN-CLAUDE ARNAULT OCH SVENSKA AKADEMIENHösten 2017 vittnade 18 kvinnor i Dagens Nyheter om att de kränkts sexuellt av den s k kulturprofilen. En publicering som ledde till såväl rättsliga följder som att Svenska Akademien rämnade av inre motsättningar. På söndag är det premiär för en ny dokumentärserie om händelseförloppet, "Prize of silence", som visas på Viaplay. Vår kritiker Gunnar Bolin har tjuvtittat och är inte imponerad.VI ÅKER TILL OSLO OCH LUKTAR PÅ KONSTENKan man lukta sig fram till konstnärlig kvalitet? På konstmuseet Astrup-Faernley i Oslo visas just nu en utställning som kretsar kring luktsinnet. Det är konstnären Sissel Tolaas som utforskat dofternas värld i nästan 30 års tid och nu fått sin hittills största utställning här. P1 Kulturs konstkritiker Mårten Arndtzén åkte till Oslo för att sniffa kultur. SKRIVANDET VAR HENNES BILJETT UT FRÅN MENTALSJUKHUSETDagens klassikeressä handlar om författaren Janet Frame och hennes självbiografiska trilogi "En ängel vid mitt bord", tecknad av Anneli Dufva. Där beskrivs bl a filmregissören Jane Campions möten med Janet Frame, och hur Campion efter Janet Frames död 2004 beskrev henne med orden: "Hon var inte ensam, hon var fri."

  • Hon betraktar tvillingdöttrarna från fönstret. Den senaste tiden har varit omvälvande för hela familjen. Kan de upprivande händelserna berott på ett missförstånd, eller? I uppläsning av Maria Salah.

    Maria Salah läser Radionovellen Kirseberg av Anne SwärdAllt känns så rätt med mannen som kliver in i hennes liv och helt självklart blir en far för flickorna. Och så huset vid havet som blir deras, precis som de irreversibelt och lyckligen blir varandras.Anne Swärd debuterade redan som femtonåring 1984, med ungdomsboken "Villa Humlesurr". Författandet har varvats med konststudier och uppdrag som illustratör. 2003 nominerades hon till Augustpriset för romandebuten "Polarsommar". Den följdes av romanerna "Kvicksand" och "Till sista andetaget", alla tre senare utgivna i en samlingsvolym med titeln "Akta dig för kärleken". I mars 2019 valdes Anne Swärd in i Svenska Akademien på stol 13.Maria Salah är utbildad vid Teaterhögskolan i Stockholm och har varit verksam vid bland annat Stockholms Stadsteater, Unga Klara och Riksteatern. Hon har även hörts läsa radioföljetongen Mary av Arif Fioretos.Av: Anne SwärdInläsning: Maria SalahProducent: Ludvig JosephsonTekniker: Jacob Gustavsson