Joyce Podcasts
-
En centraleuropeisk mentalitet som levde kvar efter att det habsburgska väldet föll samman kanske gav det upphov till en egen modernistisk inriktning inom litteraturen? funderar Eva Ström.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
När Paul Celan 1920 föddes i Czernowitz i nuvarande Ukraina hörde staden till Rumänien sedan två år. Men dessförinnan hade denna region varit en del av det gamla habsburgska väldet kejsardömet Österrike-Ungern, med Wien som sin centralort. Det var ett enormt rike som omfattade slovener, galicier, polacker, ungrare, sachsare, serber, kroater, rumäner, schwabare, tjecker och österrikare och flera religioner. Det var ett land där man bara behövde ett enda pass och där många människor kunde känna sig hemma i en viss centraleuropeisk mentalitet.
För den lilla flickan Gabriele Mintz, som föddes 1931 i Wien i de skakiga åren mellan två världskrig fanns ingenting mer glamoröst än kejsartiden. Även om imperiet var bräckligt höll det ändå ihop sina olika etniciteter och det var en gyllene tid före 1914 åtminstone för de övre samhällsklasserna och borgerskapet. I detta rike var judar ofta emanciperade och utgjorde 10 procent av Wiens befolkning. Men många av dem tvingades fly. Sexåriga Gabriele var en av dem. Hennes familj lyckades ta till sig till New York, där hon många år senare gjorde sig ett namn som den inflytelserika kritikern Marjorie Perloff, som särskilt intresserat sig för avantgardisk poesi.
I sin bok ”Edge of Irony” – Ironins egg – sätter Perloff ljuset på den österrikiskt formade litterära modernism under de år då Habsburgväldet föll samman. Denna rörelse som hon kallar austromodernism är mindre känd än den modernism som kom till stånd i väst, med Woolf, Joyce och Proust som ledande namn. Hon ägnar sin bok åt sju författare som hon menar är en del av denna speciella strömning. Författarna är just nämnda Paul Celan, som hon kallar Habsburgs sista poet, Joseph Roth, Karl Kraus, Elias Canetti, Robert Musil och Ludwig Wittgenstein.
Vad är det då som är speciellt med denna austromodernism? Den är menar Perloff mer klassisk till sin uppbyggnad – man är inte intresserad av att omarbeta syntax eller språk och arbetar heller inte typiskt med inre monolog. Nej det är ironin som är det stora gemensamma draget, en ofta skärande, samhällskritisk och spelande lekfull ironi som kommer till uttryck till exempel i ”Mannen utan Egenskaper” av Robert Musil eller Radetzkymarschen av Joseph Roth. Roth beskriver i ”Kapucinerklyftan” denna hållning, som han menade bestod av ett sorts lättsinnigt tvivel, en högmodig ensamhet, en viss vårdslöshet. Kvickheterna var lättsinniga efter som de uttalades i en undergångsstämning, som sin tur skapade en dåraktig längtan efter allt som bekräftade livet. Denna bekymmerslösa mentalitet var avsedd att hålla den annalkande undergången stången, där sorglös erotik kunde växla med drömsk melankoli
Roth och även Perloff pekar alltså på ironin som ett genomgående drag. Det märks inte minst i Musils oavslutade roman ”Mannen utan egenskaper”, som utspelar sig 1913 men utkom långt senare, då man visste att kriget skulle krossa hela denna sorgfälligt, nyanserade värld som återges med spelande ironi. Ironin är dubbel eftersom vi alla läser i vetskap att hela denna värld är sönderslagen. Första delen cirklar kring det patriotiska projektet Parellellaktionen som ska fira kejsarens 70-årsjubileum på tronen. Men vad ska den bärande idén vara i detta storslagna evenemang, vad är det enande innehållet? Perloff ger sitt bistra svar: det är kriget, vilket också låter skärande ironiskt mot bakgrunden av de lättsamt fladdrande replikerna i de eleganta salongerna.
Karl Kraus ironier utspelar sig i hans satiriska skådespel ”Die letzen Tage der Menschheit” ( Mänsklighetens sista dagar) som påbörjades 1915 och fullföljdes 1922. Här infogade Kraus krigiska slagord och klichéer i en operettartad form. Hans svarta humor hämtade absurda repliker ur en nationalistisk press där språket förändrades till strategiska lögner. Om människorna vore fria från klichéer, skulle de inte behöva några vapen, sa Kraus 1921. Kraus visar att språket har en stark etisk komponent. Han kunde inte tolerera ett ord som hakkors – eftersom det hade sammanfogat två oförenliga ord – de aggressiva hakarna, och det kristna korset som står för hopp och barmhärtighet. Kraus fann sitt material i det redan publicerade orden och pekar enligt Perloff framåt mot de poeter som på sent 1900-tal använder sig av collagetekniker och textappropriering.
De författare Perloff tar upp i sin bok gick alla rotlösa öden till mötes. Många av dem var judiska, eller hade judiska förfäder. Det fanns en antisemitism också I Habsburgväldet, som fram för allt riktade sig mot de mer outbildade och fattiga icke assimilerade judarna i öst. I ”Mannen utan egenskaper” och även i Canettis verk beskrivs samhällets antisemitism på ett ofta subtilt sätt.
Försvann då den där centraleuropeiska habsburgska mentaliteten efter 1918? Paul Celan kallade sig själv för en senfödd kakanier, efter Musils roman där det Habsburgska väldet kallas Kakanien. Och Ingeborg Bachmann skildrar i sin novell ”Kvinnan vid sjön” känslan av att vara född i ett amputerat land. Människor blir främlingar för att deras känslor och tankar är grundade i ett enormt och vidsträckt rike, som inte längre finns men som ändå har präglat dem.
Den svensktyskjudiska skådespelerskan Inge Waern var också en del av denna förlorade centraleuropeiska mentalitet, som innefattade kvickhet, ironisk sorglöshet och erotisk lek. Hon träffade Paul Celan i Paris under en inspirerad kväll, vilket hon berättat för Anders Olsson i hans Nelly Sachsbok ”Bokstäverna jag färdas i”. Hon sa:
"Hela kvällen talade vi tyska. Plötsligt under kvällen började han tala väldigt öppet och naket om det judiska, om Förintelsen, om situationen i nuet. Det var som om han talade med en släkting från samma mellaneuropeiska familj och jag kände mig rätt omtumlad när jag bröt upp och tog farväl.”
Samtalet fortsatte nästa dag;
”Och plötsligt förstod jag att det var ett återseende vi båda upplevde i ett förgånget Centraleuropa med sin lätta, småfräcka och outsinliga humor.”
Inge Waern ger sin bild av den centraleuropeiska livskänslan som svävar över Joseph Roths och Robert Musils verk. Den lekfullt ironiska sidan finns hos alla de författare Perloff nämner, låt vara att den också vrids till skärande svart humor i Kraus skådespel, och i Canettis krönikor över en försvunnen tid.
I ”Edge of Irony” menar Perloff att austromodernismen var en sammanbrottets och apokalypsens litteratur, som pekat framåt mot språkkritik, collageteknik och dokumentarism och också mot rasande samhällskritiska österrikiska författare som Elfriede Jelinek och Thomas Bernhard, Ironin blir det perfekta sammanhållande stilmedlet för denna språkkritiska och djupt smärtsamma litteratur sprungen ur ett tragiskt sammanbrott.
Eva Ström, författare
-
1900-talets mest berömda roman fyller 100 år 2022. En roman om en enda dag - men en dag som rymmer allt.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Hur kan man skriva en roman om allt? Om hela livet... Den irländske författaren James Joyce född 1882 brottades med problemet nästan hela sitt liv. Svaret blev Odysseus.
Joyce förnyade romankonsten. I de inre monologerna talar gestalterna i första person direkt till läsaren. Vi ser en situation utifrån men också inifrån en eller flera av deltagarnas medvetande. Yttre fakta och inre tankar är två floder som flyter ihop och läsaren är både i vattnet och på stranden. Inte undra på att Odysseus anses vara 1900-talets främsta roman.
I Mikael Timms Klassiker får vi höra James Joyce själv läsa några meningar i en inspelning från 1924.
På svenska finns Odysseus i Thomas Warburtons översättning och senare i Erik Anderssons under originaltiteln Ulysses.
-
Ewa, Jessica och Merit pratar om att läsa tjocka böcker. Vi konstaterar att det faktiskt finns böcker som förtjänar sina sidor. Här är böckerna vi pratade om och några vi inte hann med:
En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie
De ju systrarna av Lucinda Riley
Sånger om kärlek och krig och Slottet Deverills döttrar av Santa Montefiore
Min kamp av Karl Ove Knausgård
Ulysses av james Joyce
Den hemliga historien och Steglitsan av Donna Tartt
Boktjuven av Markus Zusak
Doktor Faustus av Thomas Mann
Emma av Jane Austen
På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust
Vindens skugga m fl av Carlos Ruiz Zafon
Moment 22 av Joseph Heller
Vardagar av Ulf Lundell
-
Han skrev i vilda explosiva rus om jakten på liv och mening längs med Amerikas evinnerliga vägar. En resa kantad av vänskap, skapande, rus och delirium. Litteraturväven berättar historien om Jack Kerouac: Beat, Kickar och Delirium. Följ oss gärna på instagram för att se vad som är på gång.Litteraturväven är ett program av och med Jonas Stål, med inläsningar av Beatrice Berg och Dick Lundberg. Jack Kerouacs porträtt är tecknat av Irem Babovic.KÄLLOR:[Litteratur]Cassady, Carolyn – Off the road: mina år med Cassady, Kerouac och Ginsberg, Albert Bonniers Förlag (2008)Gifford, Barry & Lee, Lawrence – Jacks bok: legenden Jack Kerouac, Raben & Sjögren (1990)Ginsberg, Allen – Howl, Bakhåll (1995)Harding, Gunnar (red.) – Beat!: Poesi och prosa från beatgenerationen, Wahlström & Widstrand (2006)Johnson, Joyce – Biroller: en kvinnas ungdomsminnen från 1950 talets beatnikrörelse och kretsen kring Jack Kerouac, Askild & Kärnekull (1984)Johnson, Joyce – The voice is all: the lonely victory of Jack Kerouac, Viking (2012)Kerouac, Jack – Big Sur, Bakhåll (2010)Kerouac, Jack – De underjordiska, Raben & Sjögren (1985)Kerouac, Jack – Dharmadårarna, Bakhåll (2009)Kerouac, Jack – Järnvägen jorden, Bakhåll (1997)Kerouac, Jack – Livet är min konst, Bakhåll (1989)Kerouac, Jack - Maggie Cassidy, Penguin Classics (2009)Kerouac, Jack – Mexico City blues, Penguin Classics (2019)Kerouac, Jack – På väg, Norstedts (2008)Kerouac, Jack – Selected letters 1940-1956, Penguin Books (1996)Kerouac, Jack – Selected letters 1957-1969, Penguin Books (2000)Kerouac, Jack – Visions of Cody, Penguin Classics (2012)McNally, Dennis – Desolate angel: Jack Kerouac, the Beat generation and America, Random House (1979)Maher, Paul (ed.) – Empty phantoms; interviews and encounters with Jack Kerouac, Lulu.com (2015)Nicosia, Gerald – Memory babe: a critical biography of Jack Kerouac, Univeristy of California Press (1994)[Artiklar]Curley, Thomas F. – Everything moves, but nothing is alive, Commonwelll, september 1957Kerouac, Jack – The origins of the beat generation, Playboy, juni 1959Johnsson, Joyce – Kerouac unbound, Vanity Fair, 20 augusti 2007Millstein, Gilbert – Books of the Times, The New York Times, 5 september 1957The ganser syndrome, Time, 9 september 1957The scorns beatniks, Detroit News, 24 augusti 1958[Film]Lerner, Richard – What happened to Kerouac? (1986)[Nätet]Jack Kerouac -St. Pete’s literary lionJack Kerouac, football starKerouac chronologyMurderpediaOn the road: the original scroll reader’s guideShea, Andrea – Jack Kerouac’s famous scroll, ’On the road’ againTyska vargflockarna sprider skräck under havsytan
-
Biblioteket läser Bachi och Klassikerummet läser Platonov.
”Döda dem alla”, så heter den algeriske författaren Salim Bachis hyllade fjärde roman som kom ut i Frankrike 2006. Den handlar om det sista dygnet. Det sista innan en terrorist kliver på det transportmedel som ska föra honom mot många oskyldiga människors våldsamma slut. Jenny Teleman läste skildringen inifrån en förövare, som nu kommit i svensk översättning av Christer Olsson, och fick ingen ro. Boken saknar ett nu, en tro, en tidslinje. Huvudpersonen är tvivlare, fanatiker, nihilist och förtvivlad. Syftet med hans handling dunkel och absolut klar, döda dem alla.Författaren Magnus Utvik, aktuell med boken "Med Stalin som Gud”, om sina ungdomsår i fanatisk tro på extremvänstern och Dan Jönsson, litteraturkritiker, hjälper till med att läsa Bachi och hans huvudperson som är så rik inombords, och så fattig. Finns det några ensamma galningar, eller finns det bara sammansatta typer?Klassikerrummet handlar idag om en stor sovjetrysk klassiker som inte är så berömd och välkänd som den förtjänar, nämligen "Grundgropen" från 1930 av Andrej Platonov.”Grundgropen” handlar om byggandet av Sovjetunionen och speglar inte minst kollektiviseringen av jordbruket på 20-talet, om införandet av ett idealsamhälle för proletariatet. Den skildrar också den brutala utrensningen av de självägande bönderna, de så kallade kulakerna.Platonov var själv från början en hängiven kommunist som kom att bli en skarp kritiker mot den dogmatiska marxismen och Stalin. Hans romaner fick inte publiceras under hans livstid, men idag anses han vara större än Solsjenitsyn och Sjolochov och i klass med Kafka, Dostojevskij, Musil, Joyce och Beckett.Platonovs romaner översätts och publiceras först nu hos oss av ett litet svenskt kvalitetsförlag (Ersatz). I Platonovs hemland lossnade det på 80-talet när Sovjetunionen närmade sig sitt sammanbrott.Maarja Talgre diskuterar med sina gäster Tora Lane, forskare, och Kulturradions Göran Sommardal.Kajsa Öberg-Lindsten heter den djärva och mycket skickliga översättare som vågat ta itu med Platonovs verk. Platonov är känd för sitt raffinerade språk.
