Köpenhamn Podcasts

  • Ett danskt forskarteam blev nyligen kontaktade av ett gäng vältränade cyklister i 65 årsåldern. De hade planerat att cykla 3000 km från Köpenhamn till Italien och ville se ifall det hade kunnat passas in i en forskningsstudie.

    Forskarna “lyckades” komma på en passande studie för “gubbarna” och den fick namnet: Extreme duration exercise affects old and younger men differently och denna studie ska vi ta en närmare titt på.

    Tidsschema:

    02:33 Hur studien kom till?

    09:04 Studiens metod

    13:30 Resultatet

    17:00 Diskussion

    33:00 Summering



    Mer poddar och artiklar hittar du på Prestera Mera

    Värdar

    Tommy Ivarsson, Fil.mag Biomedicin (M.Sc.)–Specialisering mot mänsklig [email protected]

    Simon Gustavsson, Fil.kand Biomedicin (B.Sc.)–Specialisering mot områdena kost och träning. [email protected]

  • Vi snackar folkölsprovning på NK och resa till Köpenhamn. Sen välkomnar vi Magnus Vasilis från Hembryggning Halleluja som svarar på frågor om att brygga folköl. Är det svårare att brygga folköl? Hur funkar det att förhålla sig till olika ölklasser som bryggare? Hur bryggs alkoholfri öl? Vi provar dessutom tre folköl och en kwass!

  • I veckans avsnitt konstaterar vi än en gång att en heterosexuell kvinnas liv är att välja mellan en douche och en douche. Vi konstaterar också att Joanna är världens bästa flickvän och att Sonja är skit flickvänsmaterial men att hon skiter i att hon är det. Vi diskuterar hur det känns att bli avvisad (svar: skit), varför Sonja inte klarar av att köpa en bil (svar: för att hon är en obehaglig människa som förväntar sej att saker skall falla i hennes famn utan att hon behöver anstränga sej) och Joannas känslor för Danmark (svar: najs). Hygge är ingen myt, Köpenhamn är byggt för att människor skall trivas där, men hotellen verkar vara gjorda för människor som vill dekonstruera hotellhierarkier. Lyssna på podden så får ni höra allt om allt detta!

  • Idag öppnar vi upp dörren och bjuder på ett avsnitt även till er som inte har följt med in i värmen hos PodMe! Du har väl inte missat att du kan testa PodMe gratis i 14 dagar?

    Lyskova har fyllt år och har fått känna sig som en prinsessa med överraskningar, blommor och fina presenter. Hon har också vågat börja äta Elvanse som på bara några dagar varit en emotionell berg- och dalbana. Frändfors berättar om sin händelsefulla helg i Köpenhamn och förtäljer allt om dyra middagar, spyor och sin nya danska kille. Och än en gång kommer Juliorna fram till hur utländska killar alltid utklassar de svenska stela männen.


  • Det har kommit in ett mejl från tjej som är trött på sin snygga kompis. Sen blir det FYLLEPOD direkt från en säng i Köpenhamn där saker sägs helt utan eftertanke. Hanna har missförstått den danska valutan samt språket. Nea har visat brösten som hon beskriver som ”en skräckfilm”. Också snackas det om GVFÖ.

  • Utrikeskrönika 26 april 2022.

    Köpenhamn tisdag.Det danska kungariket är vidsträckt och långt ifrån drottningens slott här i Köpenhamn ser det helt annorlunda ut. Jag pratar om det ibland lite bortglömda Färöarna, en självstyrande del av den danska riksgemenskapen, på 18 öar långt ute i Atlanten. Fjärran från precis allt. Och ändå precis mitt i världspolitiken, har det visat sig. Men vi börjar i en annan ände. Att bila runt på Färöarna är som att åka i en gammal nordisk saga. Karga fjäll, stålgrå fjordar och små byar som klamrar sig fast på sluttningarna runt någon avlägsen havsvik. Vattenfallen, de suggestiva dimmorna över fjällen och lutande små stugor med grästak gestaltar sig ständigt nya varianter efter varje krök. Också fåren. Får överallt, fler än det finns människor på öarna. Och liksom för att understryka landets mytiska inramning så regleras landets fåruppfödning än idag av en lag som skrevs 1298. En kommun på Färöarna kan mycket väl ha färre än 100 invånare och landets premiärminister huserar i en röd timrad stuga med grästak. Här känner alla alla och här har väderbitna fiskare i ulltröjor försörjt sina familjer i kamp mot den rasande Atlanten i över tusen år. Men Färöarna är också ett modernt välfärdsland vars vältrimmade fiskeindustri säljer fisk över hela världen. Särskilt till Ryssland, som man utvecklat väldigt nära ekonomiska band till. Färöarna har till exempel en diplomatisk representation i Moskva, men ingen i Washington. Ryssland och Färöarna fiskar i varandras vatten, det ligger ryska skepp i varje färöisk hamn och Ryssland står för en fjärdedel av landets export. Eller stod, för krigets svallvågor sköljer nu även över denna avlägsna plats. De senaste månaderna har färingarna tvingats fundera ordentligt över vilka man vill vara. För ligger man mitt i det allt mer säkerhetspolitiskt heta Nordatlanten, så har det plötsligt blivit svårt att både vara kompis med Ryssland OCH vara med i den gemenskap vi kallar Västvärlden.Det har gnisslats tänder och slitits hår på Färöarna, men man har till slut valt Väst framför Ryssland. Ryska exporten är stoppad och man öppnar sitt land för NATO:s upptrappade närvaro. Snart byggs en militär radarstation på det annars helt avmilitariserade Färöarna. Men jag har en bestämd känsla av att man väljer sida med tungt hjärta. Kanske inte för att man hade velat fortsätta tjäna pengar på just Ryssland eller för att man förminskar de ryska grymheterna. Nä, snarare handlar det om att neutralitet och goda relationer med alla långt från storpolitiken alltid varit Färöarnas väg, och att man sörjer att deras värld blivit en plats där man måste välja. Som att ett helt land bryskt tvingats vakna upp ur sin småmysiga sagosömn och inse att världen blivit kall som en atlantvind. Samuel Larsson, Danmarkskorrespondent [email protected]

  • En ny medicin har visat sig effektiv för personer med sjukdomen cystisk fibros. Men Sverige anser att medicinen är för dyr, vilket gör patienterna desperata. Elin Wallte är en av dem.

    Jag ställdes inför beslutet huruvida jag skulle ta emot mina föräldrars besparingar efter huset de har sålt, eller att fortsätta att se oron i mina barns ögon och känna att den är befogad, säger Elin Wallte.Patienter med cystisk fibros måste ägna en stor del av vardagen åt andningsövningar och träning och behöver ofta intravenös antibiotika på grund av ständiga infektioner. Vissa får lungtransplanteras och många dör unga. Men sedan en tid tillbaka finns ett nytt läkemedel, Kaftrio, som minskar slembildningen och som visat sig ge snabba, bra resultat. Men medicinen är dyr, och Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket, TLV, har två gånger sagt nej till att subventionera den. Det känns som vi inte är inkluderade i välfärdslandet Sverige.Elin Wallte hade satt allt hopp till medicinen. I slutet på februari åkte hon till Argentina, där läkemedelsbolaget inte har patent och där en billigare kopia tillverkas för runt 400 000 kronor om året i stället för drygt två miljoner.Vad hände när du började äta medicinen? Det låter som att det inte är sant, men det gick några timmar, så kände jag att jag för första gången på flera, flera år kunde dra djupa andetag. Min dotter sa, "mamma, jag har aldrig hört dig andas på det viset".Mätningar visar också att Elin Walltes lungfunktion på tio dagar förbättrats avsevärt. När medicinen tar slut står hon inför valet att ta mer av föräldrarnas besparingar och åka till Argentina igen, och hon känner nu till flera familjer som är på väg att göra samma resa. Men andra väljer att flytta utomlands, då läkemedlet är godkänt för subvention i runt 25 andra länder, däribland stora delar av Europa.Myra, som inte vill ha med sitt efternamn, kommer från en ort i Mellansverige. Hon har också cystisk fibros, och hennes syster dog av samma sjukdom för sju år sedan, 33 år gammal. Det är så förnedrande att veta att det finns en medicin som gör personer så mycket bättre. Den finns, men jag får den inte.Hur reagerade du när TLV:s senaste beslut kom? Jag fick jätteångest, jag blev jätteledsen och kände vad ska jag göra nu? Det är som de satt ett pris på mitt liv, och sagt att jag inte är värd att räddas, så nu får jag kvävas till döds.Myra har nu lämnat hus och man för en lägenhet i Köpenhamn i Danmark. Där får hon nämligen medicinen inom högkostnadsskyddet. De räddar mitt liv. De har varit så fina, så välkomnande. Mitt hjärta blöder för dem som inte kan göra det.Reporter: Petra Haupt [email protected]

  • Nu är påsken och våren äntligen här! Och självklart bjuder Juliorna på ett påskägg fyllt med godbitar från de senaste avsnitten. Hör om graviditetstest, magiska rävar och om kyssar på rökiga barer i Köpenhamn.

    Om du vill höra mer av Daddy Issues så släpps det nya avsnitt varje vecka inne hos PodMe! https://podme.com/se/daddy-issues 

  • Vi inleder dagens avsnitt med en biktningsrunda och hoppar sedan över till en recap av den gångna helgen i Köpenhamn.


    Vi resonerar kring det nya förbudet gällande medhavda tilltugg på biografer och bjuder sedan på det rykande färska segmentet "Lokes lista" där det diskuteras ruggiga djur.


    Sedan avslutar vi med att surra om fobier och vi avslöjar även vilken gäst som hälsar på oss nästa avsnitt!


    Skepp ohoj!


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  • Dagens gäst är Harriet Strandvik som nyligen vann pris för årets matambassadör. Kommer hon någonsin få besöka Noma i Köpenhamn? Carl & Daniel försöker reda ut begreppen kring påsken och gräver sig hela vägen ned till Hebreerbrevet. Andra ämnen för dagen är det nyligen genomförda "Å-lan", att Ålands sjödagar läggs ned och att 63-åriga Jari Tammi ska simma från Stockholm till Helsingfors. I helgspaningen nämns ååskjazzen på Nonna Rina med Vladimir Shafranovs trio, marknad i Mariehamn, pyssel på Ålands kulturhistoriska museum, påskmys på Föglö, påskmarknad i Vargata och mycket annat. Programledare: Carl Lönndahl & Daniel Dahlén.

  • Köpenhamns klimatmål är att bli världens första klimatneutrala huvudstad till år 2025. Ambitionen har rosats men även kritiserats för att vara orealistisk.

    Även om flygplatsen Kastrup och ett av kraftvärmeverken ligger utanför kommungränsen och därför inte räknas som stadens utsläpp så kan det ändå bli tufft att hinna till netto noll inom tre år.Hur världens städer minskar sina utsläpp är samtidigt enligt FN:s klimatpanel helt avgörande för att undvika en klimatkatastrof.Hur räknas utsläppen? Klotets Daniel Värjö synar den danska huvudstadens klimatmål utifrån bland annat sätten att räkna utsläppen på.Medverkande: Julie, cyklist och köpenhamnaren, Tue Damsø som tidigare jobbat på Köpenhamns kommun med klimatplanen men nu jobbar på den gröna klimattankesmedjan Concito, Mattias Nordan Larsson, svensk köpenhamnare och icke-bilist, Sine Mollbaeck, cyklist och köpenhamnare, Jesper Kühn Olesen, utvecklingsdirektör på danska energibolaget Ørsted, Isak Stoddard forskar på kommuners klimatarbete och jobbar med att fram koldioxidbudgeter. Stoddard är doktorand på Uppsala universitet på Institutionen för Geovetenskaper, Jørgen Abildgaard, projektchef för klimatarbetet i Köpenhamns kommun och Mona Hambraeus, reporter på Ekot med inriktning på klimat och miljö.Skriv till oss: [email protected]: Daniel VärjöProgramledare: Niklas ZachrissonProducent: Anders Wennersten

  • Selfies, turistfotografier och snapshots. Fotokonstens framgångssaga tycks bygga på människans lättja och behov av kravlöshet. Pontus Kyander funderar på vad som syns i bilderna vi tar i flykten.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Cogito ergo sum hävdade filosofen Descartes. Jag tänker, alltså är jag. Så kan bara den säga som inte har ett eget Instagramkonto och aldrig rört en selfiepinne. Numera tycks det existentiella tvivlet ha flyttat bort från tanken som medvetandeakt. Istället handlar det om att synas för andra: du finns, för du är sedd. Och inte bara du själv, utan också ditt vinglas i motljus vid Medelhavet, eller ditt härliga smørrebrød på lunchrestaurangen i Köpenhamn. Det blir så fint på bild, och det är så lätt. Låter det banalt? Som en fotografins olidliga lätthet för att travestera enboktitel av Milan Kundera när mönstret upprepas om och om på sociala medier?Det var inte så länge sedan som varje fotograf var tvungen att tänka en gång extra före det avgörande trycket på utlösaren. Ännu på 90-talet var det fysisk film i de flesta kameror. Varje film rymde som mest 36 futtiga bildrutor. Åter hemma låg överraskningarna på lut i filmens stålkapsel. Ibland hade allt hakat upp sig på någon teknisk fadäs, bilderna var kanske suddiga, felexponerade eller filmen helt blank.Ännu värre var det i fotografins barndom. Fotograferna hade stora stativ och bälgkameror som drogs ut som dragspel för att få rätt exponering och skärpa, och de fotograferade på dyra glasplåtar, en bild i taget. Fotografen under ett svart dok kunde bara någorlunda se om bilden var skarp, och att exponeringens längd blev rätt byggde lika mycket på skicklighet som på en from förhoppning. Lätt var det inte, men fotografins olidliga lätthet har ändå en förhistoria.Jag bläddrar i en bok om finlandssvenska resenärers fotografier med titeln Med kamera och koffert. Resefotografier före massturismen (SLS, 2021). Jag fascineras av hur kameran snart blir ett förmöget för att inte säga aristokratiskt tidsfördriv, men också en syssla med kvinnliga förtecken. De finlandssvenska adelsfruarna och -fröknarna fotograferar från sina vintervistelser i Sydfrankrike, den nygifta baronessan släpar med sig stativ och bälgkamera på inspektionen av sina plantager i Indonesien. Vindsvepta står damerna på stranden under kamerans fladdrande dok, i Indonesien står inte bara plantagepersonalen och tar emot, cheferna i vitt linne, arbetarna i bakgrunden med mörka grövre kläder. Där står även en hel blåsorkester. Bilden är suddig och glasplåten har spruckit. Här öppnar sig en värld av motsägelser: ett klassamhälle där aristokratin ännu har företräde och ett resande präglat av kolonialismens ekonomi och perspektiv på världen; men också ett område, fotografin, där kvinnans gradvisa emancipation blir synlig.Historiens första selfie togs förmodligen av amerikanen Robert Cornelius 1839. Det tog 15 minuter att exponera ett blekt porträtt av en man med besvärad blick och rufsigt hår. Fransmannen Hippolyte Bayard tog året efter en bild på sig själv som drunknad. Bilden var en hämnd för att landsmannen Daguerre fått erkännande och pension för fotografins uppfinnande, men inte han själv. Bayard var med full rätt arg, och därför säkert omedveten om att han just uppfunnit en fotografisk genre.Själviscensättningen är en genre där kvinnliga fotografer excellerat. Claude Cahun laborerade med könsgränserna på 1930-talet, och i vår närtid blev Cindy Shermans bilder krönet på genren. Hennes filmstillbilder till filmer som aldrig existerat blev ett genombrott, och hon fortsatte med en lång rad iscensättningar av sig själv i olika roller, alltid med en kritisk udd. För några år sedan började hon visa groteskt manipulerade selfies på Instagram. Men hennes selfies varvas med konsertbilder, jul med barnbarnet och reklam för egna och andras projekt. Medieplattformen blir inte bara föremål för kritik, men också en helt konventionell plattform för självlansering. Var går gränsen mellan att å ena sidan kritisera ett medium, och att å den andra sidan bli en influencer och därmed slukas av mediet?Långt från stjärnfotografernas glamour tog barnsköterskan Vivian Maier mer än 150 000 fotografier och filmer under sina promenader på Chicagos South Side från 1950-talet och framåt. Först efter hennes död upptäcktes fotoskatten. Många av dem är självporträtt i speglar, kromade billyktor och i butiksfönster. I dessa lågmälda iscensättningar öppnas inga glipor till den egna personen. Maier väljer att vara skuggan i bilderna, fotografen som höll i kameran, men inte mycket mer. Det är varken självutlämning eller förställning, utan ett spel med små variationer i gestaltningen av den egna personan, men en oändlig variation i leken med reflektioner i en ordinär stadsmiljö.Vivianne Maiers bilder är ögonblicksbilder, möjliggjorda av fotografins tekniska utveckling. Med filmtillverkaren Kodaks Instamatic-kameror blev snapshots en realitet. Kameran saknade andra reglage än utlösaren, och filmen var packad i en sluten kassett som man bara stoppade in i kameran utan några tekniska krusiduller. Upplev a Kodak moment sa reklamen för det världsdominerande företaget. Kodak gick under, men snapshotet består.Ett snapshot ska vara fångat i flykten och behöver inte ha perfekt komposition eller skärpa. Fransmannen Jacques-Henri Lartigue var en föregångare med sina champagnelätta bilder av överklassens utflykter i Boulognerskogen utanför Paris eller badande på Rivieran under det lättsamma 1920-talet. Liksom Vivian Maier var Lartigue en ivrig amatör som inte såg sig som fotokonstnär han levde i vanföreställningen att måleriet var hans rätta uttryck. Kanske är det ur den hållningen som lättheten kommer. Det fanns inget krav på att publicera, att avslöja något missförhållande eller att tänja på förväntningarna. Lättheten är en ogenomtränglig hinna i Lartigues fotografier. Det är världen sådan den borde vara: konfliktfri, enkel och rolig. Är det lögn? Delvis, för alla bilder formas av fotografens intention. Och vem påstod att fotografier alls är sanna?Konstnärsduon Fischli & Weiss ägnade många år åt att ta snapshots från sina resor. I boken Sichtbare Welt (König, 2000) Den synliga världen ordnas tusentals fotografier med något slags systematik efter hur de vagt liknar varandra. Bild går över i bild, det är djurparker och flygplatser, motorvägar och solnedgångar, soluppgångar och vyer från flygplansfönster. Ingen bild är så värst speciell, de är alla likgiltigt registrerande. Upprepningen blir besvärjelse, och just kring det lätta formas ett tomrum som inte låter sig fångas i ord.Fotografins lätthet behöver inte vara olidlig. Dess lätthet kan skava på ett sätt som är undflyende och gäckande. Det är som ornamentiken på gamla hus och föremål, en upprepning med en liten variation. När ornamentet görs för hand blir varje del lite olik, men det är helhetens mönster som spelar roll. Ögonblicksbildernas upprepning är ett ornament som löper varv efter varv i oändlighet. Nu ser jag något nytt i dina bilder av vinglasen i motljus. En undflyende lätthet, ett ornament. Kanske är det konst.Pontus Kyander, konstkritiker och konstkurator

  • Medan jorden snurrar vidare som förut, snurrar den digitala världen allt fortare. Håller vi i den fragmentariska digitala världen på att bli allt sämre på att fokusera och tänka djupa tankar?

    Den brittisk-schweiziske författaren och journalisten Johann Hari menar i sin bok Stolen focus att vi lever i en tid där vi måste slå vakt om vår förmåga att fokusera och reflektera. Den digitala världens lärande algoritmer lockar oss att stanna mycket längre online än vi tänkt och väl på nätet ägnar vi allt kortare tid åt allt fler informationsbitar. Vad gör det med oss och vårt samhälle? I programmet medverkar också forskarna Patrik Lindenfors, Sissela Nutley och Sune Lehmann, högstadieeleverna Emmet Haggert och Siri Roos och digitaliseringsutvecklarna Camilla Thempo och Karin Agelii Hultström i Skövde kommun.Medverkande: Johann Hari, journalist och författare Storbritannien (intervjuer från ABC i Australien och sajten HowTo Academy); Emmet Haggert och Siri Roos, högstadieelever Lidköping; Patrik Lindenfors, forskare biologisk och kulturell evolution Institutet för framtidsstudier; Sissela Nutley, forskare kognitiv neurovetenskap KI; Sune Lehmann, professor i fysik vid Danmarks tekniska universitet och Centret för social datavetenskap Köpenhamn; Camilla Thempo och Karin Agelii Hultström, digitaliseringsutvecklare Skövde kommunI programmet hörs också ljud ur en Netflix-trailer för filmen The social dilemma med medverkande Tristan Harris.

  • Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1-morgon samlade som podd.

    Köpenhamn, måndag.Jag får en bestämd känsla av att Danmark håller på att falla på sitt eget grepp. Som när man råkat sätta fälleben på sig själv, vinglar till och sen gör allt man kan för att försöka se ut som att inget särskilt hänt.Jag pratar, igen, om migrationspolitiken. För det är ju uppenbart att Danmark, som i många år kämpat för att vara stramast, strävast och tuffast på det området nu under Ukrainakrisen fått problem. För ukrainska flyktingar vill ju danska politiker hjälpa. Och inte bara hjälpa lite, utan verkligen gå till vägs ände för att hjälpa. Och inte bara det, man vill gå till vägs ände och sen fortsätta rakt ut i skogen långt för att hjälpa. Och då blir det såklart besvärligt att förklara för sig själv och andra hur man alldeles nyss var beredd att gå precis lika långt för att hålla flyktingar borta från Danmark. Och på tal om besvärligt, hur ska man hantera alla dessa lagar man stiftat senaste åren som nu ställer till det för gästfriheten?Den så berömda smyckeslagen till exempel. Som säger att flyktingar ska betala för sitt uppehälle genom att staten ska strippa dem på sina egendomar. Den och en rad andra lagar designade för att göra det obekvämt att vara flykting i Danmark, fann man för gott att snabbt neutralisera med en särlagstiftning som bara gäller flyktingar från just Ukraina. Men sedan finns ju till exempel gettolagstiftningen, som begränsar hur många personer med så kallat icke-västlig bakgrund som kan bo i samma bostadsområde. Krånglig lag, om man vill kunna ta emot många ukrainare. Men man kämpar på, gör vad man kan för att låtsas som att den egna historien inte finns.Men den egentliga frågan är ju hur det kunnat bli såhär? Varför möts till exempel syrier som flyr ryska bomber av en attityd, men ukrainare som flyr ryska bomber av en annan? Ja, det är kanske här den egentliga snubblande skon klämmer för de danska politikerna. För finns det egentligen något bra svar på det?Den berömda Inger Støjberg, frispråkig före detta migrationsminister, har lanserat sin förklaring. Kan vi inte bara erkänna att det är för att ukrainare är demokratiskt sinnade, kristna och liknar oss danskar, frågar hon i en krönika i Extrabladet. Svårsmält såklart, men kanske så nära sanningen man kommer, vad vet jag.Regeringen har ju försökt med en annan mer byråkratisk linje: att Ukraina till skillnad från Syrien är Danmarks närområde. Danska ledarsidor ger inte mycket för det argumentet dansk politik har fått etnicitet på hjärnan, dundrar tidningen Politiken.Och visst sitter regeringen i en rävsax. Att högljutt ge sitt fulla politiska stöd till Ukrainas sak och beväpna dess armé, men avvisa dess folk vid gränsen vore ju kanske en ännu större politisk inkonsekvens än den man nu försöker ro i hamn inom migrationspolitiken. Så det politiska Danmark fortsätter att snubblande, fallande på eget grepp, låtsas som att allt är normalt.Samuel Larsson, Danmarkskorrespondent [email protected]