Hamlet Podcasts
-
Att vara eller icke vara...?
I dagens avsnitt hänger vi med Shakespeares Hamlet och... Galenskaparna?
Vi samtalar om yrkesvärlden för litteraturvetare och konstaterar att valmöjligheterna är oändliga mellan butiksmedarbetare eller projektledare.
Sedan går vi vidare till Hamlet och diskuterar Shakespeares beskrivning av samhället som håller även i modern tid.
Hamlet är en mört och vi tillsammans med Virginia Woolf spekulerar kring Shakespeares "syster".
Häng med oss i varandet eller icke varandet.
Glad lyssning!
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Vi har spelat en massa spel på både BSK och TyskHelg, och dessa snackar vi om i detta lite extra långa avsnitt - det utlovas både ros och Mats motorsåg! Vi hoppas även att ni medverkar i vår insamlingsbössa till Musikhjälpen: https://bossan.musikhjalpen.se/snacka-braedspel. Mycket nöje!
---
(00:00) Intro, avsnitt #47 - Vi har besökt BSK och TyskHelg!
(12:10) Insamlingsbössa via Musikhjälpen
(13:45) Snacka backspegeln med "#29 - Vi har spelat spel om mystiska varelser samt tysk inrikespolitik"Spel vi spelat det senaste
(17:45) Village Rails (2022)
(20:00) Red Rising (2021)
(21:30) Cubitos (2021)
(23:55) Heat: Pedal to the Metal (2022)
(32:25) Star Wars: Clone Wars (2022)
(39:05) Flamecraft (2022)
(45:10) Stick 'Em (1993)
(49:45) Hamlet: The Village Building Game (2022)
(57:45) Targi (2012)
(1:01:45) Viticulture Essential Edition (2015)(1:09:10) På bordet - Mats ställer frågorna
Insamlingsbössan hittas här: https://bossan.musikhjalpen.se/snacka-braedspel
---
En avslappnad podd mellan vänner där vi snackar allt om brädspel. Känslorna, intrycken m.m. Skapad av Andreas Isberg, Josef Sannholm och Mats Jengard. Du hittar oss på vår facebooksida https://www.facebook.com/SnackaBradspel samt facebookgrupp https://www.facebook.com/groups/snackabradspel -
Hamlets fråga var fasansfullt motiverad.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Det finns goda skäl över att fundera över Hamlets kända monolog, även så här 420 år senare. Så det gör vi i veckans Creepypodden, med hjälp av allt från reborn babies-dockor till historier om flugor, ägg och dödsbäddar.
Creepypodden är producerad av Ludvig Josephson, som också gjorde musiken i det här avsnittet. Vill du läsa fler creepypastor kan klicka dig runt bland våra tidigare avsnitt, eller följ oss på Facebook eller Instagram där vi heter Creepypodden. Mejla oss gärna med tips på bra creepypastor eller med egna skrämmande upplevelser: [email protected].
-
1977 skrev den då nästan femtioårige östtyske dramatikern Heiner Müller utifrån Shakespeares danske prins, pjäsen Hamletmaskinen - som gjorde succé och gav Müller en kultstatus i väst.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Redan på tidigt 1960-tal hade Müller blivit utesluten ur DDR:s dramatikerförbund eftersom hans dramatik under åren gått från en socialrealistisk till en alltmer tvetydig stil. ”Att vara en maskin” hade Müller tagit från Andy Warhol och i intervjuer antog han att pjäsen gillades i väst därför att den kombinerade två kända ting; ”Hamlet” och ”maskin” - som en reklamslogan.
Müller reste runt i Europa och USA som en rockstjärna och med i sin ständiga cigarr, skinnjacka och svartbågade glasögon svarade han ironiskt och kryptiskt på intervjufrågor - att spela den tacksamme dissidenten låg inte för honom. Han lämnade aldrig DDR, trycket där gjorde att han kunde ”tänka bättre”.
Teaterkritikern Maria Edström borrar i Heiner Müllers massaker på Hamletfiguren och varför vi fortfarande behöver detta föga uppbyggliga stycke.
Scener ur: "Hamletmaskinen" Radioteatern Sveriges radio 1990 i regi och översättning av Stefan Johansson,"Die Hamletmachine" Hörspielstudio in the Funkhaus 1990 i regi av Blixa Bargeld och Wolfgang Rindfleisch och "HamletMachine" Theatre History Class vid U.C.L.A 2014 i regi av Bryan Puckett
-
Vad är egentligen roligt? Historikern Peter K Andersson berättar om den eviga humorkonflikten från Shakespeare till Killinggänget.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Det finns ett avsnitt av tv-serien Seinfeld där huvudpersonen, som är en framgångsrik ståuppkomiker, vill göra ett dåligt framträdande för att förstöra för sin rival, som ska uppträda efter honom. För att garantera att publiken inte ska skratta tar han på sig färgglada kläder och kliver upp på scenen med orden ”Nu ska vi ha roligt!” Att säga åt publiken att de ska skratta, eller att för tydligt signalera humor, verkar för många vara ett bra sätt att döda humorn. Det är så tydligt så fort vi ser en komiker som ställer sig på en scen med en viss uppsyn och ett visst sätt att tala, att vi förväntas skratta. De flesta går med på det och kan knappt hålla sig för skratt innan komikern ens har öppnat munnen, men jag känner människor som har svårt att skratta åt komiker just för att det är meningen att man ska skratta åt dem.
När Jerry Seinfeld medvetet försöker förstöra humorn genom att påtala den ställer han sig mitt i skärningspunkten för en gammal tvistefråga som kommit att definiera vårt sätt att betrakta humor. Kanske börjar den med William Shakespeare.
När Hamlet instruerar den besökande skådespelartruppen i hur de ska framföra sina repliker lägger han också ut texten om hur truppens clown bör agera. ”Låt inte dem som spelar clowner säga mer än det som hör till rollen”, säger han, för ”det finns en del clowner som själva skrattar för att lura sin publik att också skratta. Det är simpelt”, anser Hamlet, och tyder på ”en ynklig lust att briljera.” Raderna har ofta tolkats som Shakespeares egna åsikter om hur en komisk skådespelare bör framträda. Och om man ska ta honom på orden så är det just den påstridige och skrikige komikern som han vänder sig emot. Faktum är att Shakespeare och den skådespelare som spelade de komiska rollerna i hans tidiga pjäser just hade gått skilda vägar när Hamlet hade premiär 1599. Denne skådespelare hette Will Kemp och hade under flera år varit Londons främste teaterclown. Ja, ordet clown hade myntats bara något decennium tidigare som en beteckning på den roll i snart sagt varje pjäs som hade till uppgift att vara den komiske drummeln som klantar till alltihop och som skulle vara en igenkänningsfaktor för de i publiken som stod på marken och hade betalat de billigaste biljetterna. Den ursprungliga betydelsen i ordet clown var egentligen lantis eller bondlurk.
Will Kemp hade excellerat i den här typen av roller och Shakespeare hade med glädje skapat oförglömliga karaktärer åt truppens clown, från Dogberry i Mycket väsen för ingenting till Bottom i En midsommarnattsdröm. Men Kemp hade också rykte om sig att köra sin egen grej, att ”säga mer än det som hörde till rollen”, för att citera Hamlet. Han var en improvisatör som blev berömd på egen hand och vars närvaro i en uppsättning kanske distraherade från dramats handling. Hur det än var så lämnade han Globeteaterns kompani och blev ersatt av en annan clown med en helt annan stil. Han hette Robert Armin och Shakespeare skulle skriva flera roller åt honom, bland annat narren Feste i Trettondagsafton och narren i Kung Lear. Samarbetet mellan Shakespeare och Armin har tolkats som mer harmoniskt eftersom Armin bättre kunde gestalta de filosofiska och klipska narrar som Shakespeare föredrog i sina pjäser framför enfaldiga bondläppar och klumpiga betjänter.
Detta skifte i Shakespeares komiska författarskap speglar också den generella utveckling inom den engelska teatern som skedde kring sekelskiftet 1600. De grälla clowner som tidigare hade varit en självklar ingrediens i både komedier, tragedier och krönikespel knuffades nu alltmer ut, betraktades som vulgära och ersattes med mer sofistikerade och urbana komiska figurer – parodier på snobbar och hovmän eller fyndiga hovnarrar.
Det här är en motsättning som verkar återkomma vid olika tillfällen i historien. Det är inte sällan som kritikerna är samstämmiga med Shakespeare och förordar komik levererad med en oberörd gravallvarlig min. I Sverige kom det här lägret att bli synonymt med den ironiska generationen, kanske tydligast representerad av Killinggänget, som gjorde humor som på ytan ibland såg ut som seriösa dramaproduktioner eller som byggde på så initierade referenser att få människor utanför Stockholm förstod allt som sas. Det var en humor som medvetet bröt med sina föregångare, de på 80- och tidigt 90-tal så populära Galenskaparna och After Shave, eller Sven Melanders Nöjesmassakern. Som Henrik Schyffert en gång uttryckte det i en intervju: ”Före oss var det bara Åke Cato.” Men det fanns också företrädare för det andra lägret: samtida med Killinggänget var Stefan & Krister, representanter för ett helt annat ideal, ett ideal där det som Seinfeld försökte göra för att döda skrattet sannolikt skulle tas emot med stor entusiasm. Många i samtiden avfärdade Stefan och Krister som vulgär buskis, och Killinggänget växte delvis fram som en motpol till detta. Men även om det på ytan kunde se ut som en klyfta mellan stad och land, försvinner denna prydliga uppdelning när man betraktar humorn närmare. Det räcker kanske att peka på Robert Gustafsson, medlem av Killinggänget, vars humor på scen och i tv ibland överträffar Stefan och Krister i högljuddhet, hostningar och överdriven dialekt.
Det är långt mellan 1590-talets London och 1990-talets Sverige, men trots det finns i båda tidpunkter en likartad konflikt mellan två typer av humor. Man kan hitta andra exempel på hur de som vill hävda sin sofistikerade humor demonstrativt avfärdar de överdrivna komikerna och vurmar för de mer subtila. Det är till exempel fortfarande många som säger sig föredra det lakoniska stenansiktet hos Buster Keaton framför Chaplins utstuderade sentimentalitet. Uppkomsten av begreppet deadpan comedy i början av 1900-talet illustrerar kanske en växande preferens för humor som inte ska ge sken av att vara humor.. Frågan är vad som är svårast. Många komiker kan vittna om att det är svårt att skriva skämt när man anstränger sig för att vara rolig. Och den bestående populariteten i bloopers och roliga hemmavideor där vanliga människor snubblar helt utan förvarning är kanske ett bevis på att den äkta komiken är den som uppkommer utan att någon försöker vara rolig. Å andra sidan är det kanske tur att vi också har komiker som gör jobbet åt oss. Akutmottagningarna skulle säkert hålla med mig.
Peter K Andersson, historiker
-
Hamlet av William Shakespeare är världens mest kända skådespel. Varför då? Vad är så speciellt i skådespelet om den danske prinsen som åläggs uppgiften att hämnas sin mördade far. Människans svårighet att agera och hennes ovana att skjuta upp viktiga saker står i dramats centrum. De obehagliga sidorna hos människan har Shakespeare gestaltat på ett oförglömligt sätt. Jalle Horn och Robin Holmgren begrundar de stora frågorna och Shakespeares fantastiska språkförmåga.
This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.sveating.se/subscribe -
I dagens avsnitt har vi en av våra nyare bekantskaper på ICA Brottbyhallen som gästar podden. Alba fick efter en blöt personalfest frågan om hon någon gång skulle vilja ratta podden, och här sitter vi nu…
Dagens tre heta ämnen: ”Rullbands-Tinder”, ”Stjärntecken” & ”Skådespel”.
ENJOY!
Följ oss gärna på sociala medier:
ICA Brottbyhallens sociala medier: @icabrottbyhallen
Martin Larssons sociala medier: @themartinlarsson
Viktor Rönns sociala medier: @dinicahandlare
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Veckans avsnitt innehåller en citering av Hamlet som hade gjort Shakespeare arg. I avsnittet berättar Karin om ett pågående projekt för att få svar från ledningen på olika skolor, Jacob pratar om servicekänsla fast att han inte...
-
UNCODE.initRow(document.getElementById("row-unique-1260"));Hej kära läsare
Nu har regeringen meddelat att de släpper på restriktionerna från den 29 september. Något som fast det känns i luften att det skiftat till höst får lite vårkänslor att spira. För jag vill ju gärna se den positiva sidan och hoppas så klart att många av er nu kontaktar mig om både nya event och några av alla de som avbokades i mars förra året och framåt.
Förstår samtidigt att det är blandade känslor för många med bävan för vad det innebär för alla som nu kan smittas i fjärde vågen. Låt oss därför vara smarta samtidigt som vi tillsammans snurrar igång allas våra möjligheter fullt ut igen.
Ingen har ju alla svar på hur vi gör det, men om vi kan börja med att ställa de rätta frågorna brukar svaren dyka upp. Det är vad jag också funderar på i veckans coachbrev. Hoppas att du på några minuters läsning får inspiration som ger dig nya svar på just det du står inför …
Ditt liv är ett mästerverk – upptäck det!,
Anders Haglund
Nothing found.
UNCODE.initRow(document.getElementById("row-unique-1261"));Veckans citat
”Varenda möjlighet är kopplad till en person. Möjligheter flyter inte omkring som moln på himlen. De är kopplade till människor. Om du letar efter en möjlighet, inklusive en som ger en ekonomisk belöning, så letar du egentligen efter en person.”- Ben Casnocha
UNCODE.initRow(document.getElementById("row-unique-1262"));
UNCODE.initRow(document.getElementById("row-unique-1263"));Kan en fråga ändra på allt?UNCODE.initRow(document.getElementById("row-unique-1264"));Att vara eller inte vara, det är frågan… Ord som Shakespeare la i munnen på Hamlet och som jag tror att vi alla känner igen. För nog har vissa frågor fäst mer i våra sinnen än andra. Anledningen kan ibland vara ren och skär upprepning. Andra som John F. Kennedys kända uppmaning ”Fråga inte vad ditt land kan göra för dig utan vad du kan göra för ditt land” hänger med för att de tilltalar de bättre sidorna av vår natur. Oavsett, så avgör de frågor vi ställer i mångt och mycket vilken riktning vårt fokus går.
Kanske därför vi känner att det ligger så mycket sanning i gamla klichéer. Som till exempel ”som vi frågar får vi svar”. Om det de facto ligger något i det blir det ju intressent att fundera på vilka frågor som oftast susar genom våra sinnen, eller hur? För mig är det dock än intressantare att fundera lite på vilka frågor vi faktiskt vill ha svar på. Ställer vi oanvändbara frågor det inte finns några vettiga svar på leder de bara till att vi ältar en massa i onödan.
När det gäller sådana har jag märkt en trend hos dem jag coachar som mår mindre bra. De funderar mycket på varför frågor: Varför kan jag aldrig få ett break? Varför kan jag inte gå ner i vikt? Varför kan jag inte hitta någon att dela livet med? Varför kan inte jag komma ur den här nedåtgående spiralen?
De verkar oskyldigt tro att om de bara får till svaret på de här frågorna så kommer deras bekymmer äntligen vara över. Därför blir de ganska förbluffade när jag föreslår att det är just de tankebanor som dessa frågor stimulerar som är orsaken till att de sitter fast. För insikten att det är precis det vi är övertygade om är lösningen som faktiskt är problemet kan vara ganska omvälvande.
Här kommer därför några frågor som jag har märkt kan vara till hjälp för vem som helst som står inför en utmaning. Ställ dem, reflektera en stund och märk vad som dyker upp sinnet för dig:
Vad är faktiskt bra med det här?
Vad kan jag lära mig av det här?
Hur löser jag det här på bästa sätt och har roligt under tiden?
Enligt min erfarenhet är det ganska goda möjligheter att det leder till bättre och mer användbara svar än de varförfrågor du ställt om du suttit fast med något. Är det mer specifika områden du vill förbättra kan du själv fundera ut mer riktade frågor att ställa till dig själv, ditt team eller familjen. -
Passion för lärande
MALINA ABRAHAMSSON
2020-04-20
En lagspelare som vill skapa konsensus, en amerikan som har svårt för pappaskämt. Dessutom litteraturvetare, teolog och rektor vid Johannelunds teologiska högskola. Budbäraren möter mångsidige James Starr.
Det är söndag och en kompis som är ny i Lötenkyrkan i Uppsala sitter ensam i kyrkbänken. James Starr, som tillhör församlingen, ser det och frågar om hon vill fika med honom och hans fru efteråt. Så trion slår sig ned runt fikabordet och börjar småprata om sina jobb. James berättar att han arbetar på Johannelunds teologiska högskola. Först efteråt får min kompis reda på att han är skolans rektor.
– Jag hoppas att våra studenter ska känna att de bara har börjat lära känna Bibeln, kyrkans historia och sin tro, säger James.
Efter sitt vuxendop förändrades James. Han har aldrig varit sådan evangelist som då; han delade ut Johannesevangeliet till sina kompisar, pratade om Gud och bjöd in till kyrkan. Bild: Jakob Arvidsson
Scenen är typisk för James Starr. Han är inte Den Store Ledaren som vill imponera med titlar eller briljera med sin kunskap. Allt bottnar i hur han ser på ledarskap:
– Jag är inte bekväm med hierarkier och tycker inte att de är kompatibla med evangeliet. Det är bara Jesus Kristus som är Herren med stort H. Jesus säger att vi som tillhör honom är som grenar på vinstocken, ingen gren är »mer gren« än någon annan – alla har direktkontakt med Herren.
– Sedan har jag som ledare fått ett förtroende och ja, en viss … makt. Hm, ordet känns väldigt främmande i munnen …
Vi möts i hans arbetsrum på Johannelund. Väggarna är täckta av böcker, och de flesta titlar verkar handla om Nya testamentet – ämnet som James Starr är docent i. Kärleken till litteratur i allmänhet, och Bibeln i synnerhet, väcktes tidigt.
– På mellanstadiet läste jag Narnia och Sagan om ringen och även om de är fantasiberättelser gav de mig en stark känsla för hur himmelriket känns; de vittnade om Guds godhet och sanning. Och så läste jag igenom hela Bibeln, vilket var en stor upplevelse, berättar han.
Den amerikanska accenten hörs när han talar. James Starr är född i Michigan, USA, och bodde under uppväxten i flera amerikanska stater. Både mamman och pappan var djupt troende och James berättar att familjen gick i kyrkan varenda söndag utan undantag.
– Ja, absolut utan undantag, lägger han till.
Han talar om barndomen med värme. Föräldrarna bjöd ofta hem till bibelstudier och den lille James fick sitta med och lyssna när de pratade om tron. De var också tydliga med att beslutet att följa Jesus inte var något man tog lättvindigt.
– Som tioåring grubblade jag kring hur jag skulle förhålla mig till Jesus. Jag var inte barndöpt och mina föräldrar sa: »När du väl ger ditt liv till Jesus kan du inte ta tillbaka det.« Jag låg sömnlös på nätterna och funderade. Jag trodde på Jesus och hade lärt känna honom, men var jag beredd att erkänna honom som Herre över mitt liv?
Här blir jag fundersam. Var James verkligen bara tio år när han hade den typen av djupa tankar? (När jag själv var i samma ålder lekte jag med Barbies och tänkte mest på vilken låt jag skulle mima till på roliga timmen).
– Jo, jag var tio. Jag förde dagbok och minns att det var ganska mycket ångest kring beslutet, förklarar han.
Två händelser gjorde att han till sist valde att döpa sig. Det ena var den väckelse bland Jesusfolket som bröt fram i hans hemförsamling. Barfota hippies med långt hår och batiktröjor strålade av glädje över sin nyvunna tro och blev förebilder för James. Det andra var två filmer som förändrade hans syn på Jesus: Godspell (»som egentligen är teologiskt förfärlig«) och The Greatest Story Ever Told.
– Filmerna gjorde att Jesus blev personlig, en riktig människa som ville känna just mig.
Efter dopet var James Starr en annan. Han berättar att han aldrig varit sådan evangelist som då; han delade ut Johannesevangeliet till sina kompisar, pratade om Gud och bjöd in till kyrkan. I årskurs sex berättade han för sin lärare att han skulle bli missionär. Till svar fick han höjda ögonbryn och ett »Men lilla gubben.«
Men missionär blev han. Om än på ett annorlunda sätt.
Först blev det universitetsstudier: Engelsk litteratur vid University of Virginia. Under tiden var James med i en blomstrande studentrörelse, i det som motsvarar svenska Credo. Samtidigt gick den presbyterianska kyrka han var med i från 200 medlemmar till 1000 på bara några år.
– Jag har gång på gång haft välsignelsen att få en försmak av Guds rike. Det har jag burit med mig hela livet, berättar han.
Men det fanns en baksida. I sin iver att ta tron på allvar ville James hela tiden höja ambitionsnivån – mer bön, mer bibelläsning. Till slut rasade korthuset.
– Som 21-åring tänkte jag: Vad förväntar sig Gud av mig? Jag mäktar inte med! Då försökte jag faktiskt sluta vara kristen. Jag såg hur till synes obekymrat mina icke-kristna kompisar levde och kände avund.
– Men även om jag försökte sluta vara kristen, gick det inte. Det var som att Gud hade handen på min axel och drog mig tillbaka. Och jag kom tillbaka – förkrossad och med en större ödmjukhet. Jag insåg att jag inte kan prestera någonting och sa till Gud: Om du vill ha mig vill jag vara kvar. Det är här jag hör hemma!
När James berättar tänker jag på hur ovanligt det är att en man i hans ålder pratar så ärligt och känslosamt om sin trosresa. Han värjer inte för det svåra och berättar också att han under flera år upplevde Guds tystnad oerhört smärtsamt, som en själens dunkla natt. I efterhand har han accepterat det som ett trons grundvillkor.
– Ibland får vi uppmuntrande vägskyltar som visar att vi är på rätt väg i form av bönesvar, härlig lovsång och god gemenskap. Men på vissa sträckor i skogen är det glest med vägskyltar. Ändå är man på rätt väg, konstaterar han.
James tog Master of Divinity examen år 1990 vid Yale University. På bilden syns fr. v. farbror William Starr, James själv, pappa James L. Starr och lillebror Andrew.
James och frun Kristina år 1989, ett år efter att de hade gift sig.
FAKTAJAMES STARR
Ålder: 58 år.
Familj: Hustrun Kristina, hunden Caleb (hebreiska för »hund«) och två vuxna utflugna söner.
Bor: I kedjehus en km från Johannelund.
Brinner för: Johannelund, bra präster till våra församlingar.
Drömmer om: En cykelsemester med min fru.
Läser just nu: Fyra böcker parallellt förutom Bibeln.
Tidigt i livet hade James en känsla av att hans livsväg inte var att stanna i USA. Efter avslutade studier åkte han till Belgien med missionsorganisationen OM för att starta Credo-grupper. Och i teamet fanns en viss tjej från Borås …
– Vi höll kontakten under fem år. I dag finns alla våra brev i en stor kista hemma i tv-rummet.
Tjejen från Borås var Kristina, samma kvinna som kyrkfikade i Lötenkyrkan med min kompis. Hon och James gifte sig 1988 och har i dag två vuxna söner.
Som nygifta bodde de i USA under tiden James utbildade sig i teologi vid det prestigefulla Ivy League-universitetet Yale.
– Yale liknar Johannelund på många sätt. Det var verkligen kyrka och akademi tillsammans: kapell mitt på campus och fokus på att studenterna skulle prästvigas eller möjligen bli lärare. Det fanns studenter från många olika samfund och frågan i studierna var hela tiden: Vad innebär det här för församlingen? Hur kan detta gestaltas i en tjänst? berättar James som stortrivdes i den miljön.
– Jag läste så mycket bibelkunskap jag bara kunde och tillbringade mina dagar och kvällar i något av de stora, härliga biblioteken. Dessutom jobbade alla studenter i någon församling minst tio timmar i veckan. Blandningen av teori och praktik var en självklarhet.
När James beskriver Johannelund är det samma blandning som han lyfter fram.
– Vissa studenter kommer hit med en ganska tunn församlingserfarenhet, så vår uppgift är att visa på hur teologin och församlingslivet kan integreras. Därför är vi måna om att teologi på Johannelund aldrig ska vara ett abstrakt akademiskt ämne, utan något levande som gestaltas i såväl mötet med lärarna som i gemensamma veckomässor, morgonböner och mentorsgrupper.
– En styrka som Johannelund har är också att man som kristen akademiker inte behöver inta försvarsställning. Vi förutsätter Guds existens och att han har uppenbarat sig i Jesus. Det är en helt försvarbar filosofisk utgångspunkt. Utifrån det kan vi sedan vara självkritiska och ställa frågor kring vad en viss teologi innebär för församlingen.
James Starr har arbetat på Johannelund sedan 2001. Han kom i kontakt med EFS under doktorandtiden i Lund då han och Kristina var medlemmar i EFS-kapellet. När forskartjänsten löpte ut blev han tipsad av sin handledare, Birger Olsson, att Johannelund sökte ny lektor i Nya testamentet.
– På den tiden var allt norr om Hässleholm som Norrland för mig, och Uppsala var helt okänd mark. Men jag sökte tjänsten, blev kallad till intervju och stortrivdes med personalen och studenterna. Jag trodde aldrig jag som utlänning skulle få tjänsten så jag var mer avslappnad än jag borde ha varit egentligen, men jag minns att jag och de som intervjuade mig skrattade en hel del tillsammans.
Humor har fortsatt varit viktigt för James. Under vår intervju skrattar jag flera gånger åt hans självdistans och komiska tajming.
– Jag gillar inte pappaskämt, så jag försöker ha min egen humorstil, säger han.
– Det finns till och med forskning som säger att om man skrattar är man mer avslappnad och då kan man lättare ta in det som sägs. Jag försöker ha med det i mitt ledarskap.
Hur skulle du mer beskriva dig själv som ledare?
– Jag vill skapa konsensus och se till att allting förankras i arbetslaget. Det ska inte vara jag som pekar med hela handen.
Men är det ens möjligt att skapa konsensus?
– Kanske inte att alla är med, men att majoriteten är det. Jag vill att man ska känna att vi har en gemensam vision och idé som vi försöker förverkliga. Därför jobbar hela arbetslaget tillsammans när det gäller verksamhetsplan till exempel, säger han och fortsätter:
– Under tre år var jag pastor i en församling i USA och innan jag slutade gjorde jag en femårsplan för att de skulle ha en riktning framåt. Men ganska snabbt insåg jag att det där verkligen var James tankar om församlingen och inte församlingens tankar, så det blev inte så mycket av allt det där. Det har jag burit med mig som en lärdom.
James Starr har varit rektor i snart två år. När någon frågar om Johannelund är hans standardsvar att »det är mycket som är bra«. Sedan sticker han inte under stol med att de senaste fem åren varit turbulenta. Johannelund har genomgått en stor och utdragen ombyggnation, Svenska kyrkan drog in praxisåret, och allt fler studenter pluggar på distans. När Kjell O. Leijon slutade som rektor efter tre år, beslutade man att göra en intern rekrytering och sökte någon som kunde fungera som en stabiliserande faktor. På frågan om varför det blev just James Starr, är han blygsam:
– Det fanns inte så många andra att fråga.
När han utvecklar sitt resonemang fokuserar han inte på sig själv, utan lyfter fram Johannelund.
– Det är en fantastisk skola – strategiskt viktig, inte bara för EFS utan för hela Svenska kyrkan. Det är den enda medvetet lutherska utbildningen i Sverige som dessutom förmedlar en roseniansk spiritualitet och har fokus på bekännelsen om Jesus. Den får vi aldrig tappa!
James Starr säger att han ofta påminner både sig själv och kollegiet om att ha Jesus i centrum. Tidigare studenter intygar att det också är så. »Engagerad«, »entusiastisk« och »tillgänglig för elever« är andra omdömen som återkommer när de beskriver James som lärare.
Men hur är han som rektor?
Själv säger han att det varit en omställning att byta tjänst och att han inte riktigt landat än. Om han tidigare kunde luta sig tillbaka på många års erfarenhet och inarbetade rutiner är det numera tusen bollar i luften, mötesmaraton och massor av människor som frågar efter hans åsikt. Ibland ter sig tillvaron överväldigande.
– Jag är ju litteraturvetare och teolog, inte administratör eller ekonom … Så jag märker att jag är mycket mer beroende av Gud nu. Jag ber mer, annars klarar jag det inte.
En av styrkorna som James Starr har är hans erfarenhet från många olika kristna sammanhang, såväl från församling som akademi, både från Sverige och utomlands. Han säger att han har en amerikansk syn på utbildning.
– I Sverige ligger fokus på att man ska utbilda sig till något som leder till ett yrke, men i USA pratar man mer om bildning, både allmänbildning och om att man som människa ska utvecklas intellektuellt hela livet.
Bildning är således viktigt för James. Jag följer honom på bokrecensionssajten Goodreads. Där har han bland annat gett en stjärna till Nabokovs Lolita och fem till Hamlet och Brott och straff.
Hur hinner du läsa så mycket?
– Jag lyssnar på ljudböcker när jag går hundpromenad, så då blir det en bok i veckan. Annars hade jag aldrig hunnit.
Men läsningen är också en livsstil. Nyfikenhet och en vilja till »det livslånga lärandet« är något han gärna vill väcka hos studenterna.
– Jag hoppas att våra studenter ska känna att de bara har börjat lära känna Bibeln, kyrkans historia och sin tro, och att det finns mycket mer att fundera på och fördjupa sig i.
– När det gäller exegetik i Nya testamentet känner jag att det är som en åker med guld – var jag än sätter ner spaden gräver jag upp guld. Jag är bara i början och kommer bara hinna med en bråkdel, livet ut.
James Starr är glad över att vara på Johannelund. Även om det finns stora utmaningar, överväger det positiva: bättre ekonomi tack vare statsbidrag och flera nytillskott i personalen.
– Jag har varit här länge och tänkt på och drömt om vad vi kan göra. Till exempel bygga upp ett alumninätverk, skapa en trivsam miljö så att studenter vill vara på plats, och utveckla kurserna så att studenterna både blir teologiskt skärpta och Jesusfokuserade. Nu hoppas jag att drömmarna kan bli verklighet.
-
Prins Hamlets far, den danske konungen, har mördats av sin bror Claudius. Claudius har tagit... Stulit! Kronan, makten och dessutom äktat Hamlets mor, drottning Gertrud.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Prins Hamlet får höra om detta förfärliga brodersvek av sin faders vålnad. Och han vill ha bevis på att det faderns vålnad säger, är sant.
Hamlet av William ShakespeareÖvers: Carl August Hagberg
I rollerna: Hamlet – Ulf Palme, Kungen – Bengt Eklund, Drottningen – Inga Tidblad, Vålnaden – Olof Widgren, Polonius – Anders Henriksson, Laertes – Jan Malmsjö, Ofelia – Christina Schollin, Horatio – Lars Lind, Rosencranz – Erland Josephson, Gyldenstern – Heinz Hopf, Osrick – Björn Gustafson, Dödgrävaren – John Elfström, Marcellus – Henrik Schildt, Bernardo – Jan-Erik Lindqvist, Fransisco – Hans Wahlgren, Fortinbras – Per-Olof Eriksson, Hövitsman – Sven-Bertil Taube, Budbäraren – Helge Skoog
I skådespelartruppen: Hans Strååt, Monica Nielsen, Lars Edström och Etienne Glaser.
På luta: Roland Bengtsson
Regi: Alf Sjöberg
Från 1960
-
Kritcirkeln är tillbaka! Vi blickar tillbaka på scenkonståret 2017, då trenden med teaterbearbetningar av böcker var stabil, och så pratar vi om årets första premiärer, som båda råkar bli på Dramaten: Häxorna och Tartuffe. Och så ser vi Eirik Stubos Oidipus/Antigone, när vi ändå är på Dramaten.
Med Loretto Villalobos och Cecilia Djurberg
Kreddlista på sånt vi pratar om i avsnittet:
Houellebecq! Institutet, Siriusteatern och Teaterhögskolan i Helsingfors, på STOFF-festivalen http://institutet.eu/productions/houellebecq/
Främlingsleguanen av Martina Montelius på Teater Brunnsgatan fyra
Hamlet av Jens Ohlin och Hannes Meidal Teater Galeasen
Häxorna av Roald Dahl, manus David Wood, regi Alexander Mørk-Eidem,, Dramaten
Swede Hollow av Ola Larsmo, regi Alexander Mørk-Eidem, Dramaten
Århundradets kärlekskrig av Ebba Witt-Brattström på Kulturhuset Stadsteatern och Vattnäs konsertlada
Half life av Sharon Eyal och De l’origine av Olivier Dubois, Kungliga Baletten
Max+ : Untitled Black av Sharon Eyal/Gai Behar och Max av Ohad Naharin, Göteborgsoperans danskompani
NINA - Materialize Sacrifice av Jo Kamamori, Noism1 (Japan) på City Contemporary Dance Festival, Hongkong
Cullbergbalettens 50-årsjubileum på Dansens hus, Eurydike är död av Birgit Cullberg
Mental states of Sweden in Dance av Mattias Andersson och Cullbergbaletten
Nicht Schlafen av Alain Platel, Les Ballets C de la B på Dansens Hus
Dancing on the front porch of heaven - Odes to love and loss av Ulysses Dove med Stockholm 59 North på Orionteatern
The Wonderful and the Ordinary av Gunilla Heilborn, I samarbete med Theater Im Bahnhof, på Dansens hus
Orionteatern: Arise Amazons av Karin Victorin och Rebecka Tiger, Hålet av Mattias Fransson, Automata av Erik Holmström/Malmö Dockteater
Dracula av Victoria Borisova-Ollas på Kungliga Operan och SVT Play
Tartuffe av Molière, regi Staffan Valdemar Holm, Dramaten
Elektra av Richard Strauss med libretto av Hugo von Hofmannsthal efter Sofokles, regi Staffan Valdemar Holm, Kungliga Operan
Oidipus/Antigone av Sofokles i regi av Eirik Stubø på Dramaten
Gunilla Brodrejs lista på "10 sceniska grepp som teatrarna måste sluta med 2018", Expressen Kultur 17 januari: https://www.expressen.se/kultur/10-sceniska-grepp-teatrarna-maste-sluta-med-2018/ -
SKÅDESPELARE. Om kandidatutbildning i hur du uppför dig i kultursveriges rum och om vad som anses vara trovärdighet på scen. Om skådespeleri, sexscener, fruktan, ångest och den kropp som skådespelaren Evin Ahmad föddes med och aldrig tycks kunna bli fri från.
Alla Sommarprat finns att lyssna på i Sveriges Radio Play.
Skådespelaren Evid Ahmad får sin första roll 15 år gammal i storfilmen ”Ett öga rött”. I skådespeleriet känner hon att hon har hittat hem. Men de roller hon erbjuds är stereotyper: ”kaxig förortstjej” eller ”ung tjej med slöja som lever i förtryck”. Hon utbildar sig på Teaterhögskolan och lär sig alla tekniker och gör ett bejublat examensprojekt, men ”trots att många av oss utbildat oss på konstnärliga högskolor så bedöms vi ofta efter vårt utseende. Det går inte att komma ifrån kroppen.”
I sitt Sommarprat funderar Evin Ahmad vidare på trovärdighetsbegreppet och pratar om alla de manus och karaktärer hon aldrig fått provfilma för, ”för att det förmodligen inte anses trovärdigt att just JAG skulle spela dom. Det anses vara mer trovärdigt att jag spelar förortstjej, den kaxiga, eller den som blir utsatt för hedersrelaterat våld.” Men, frågar hon sig: Varför gäller trovärdighetsbegreppet då inte alla?” och radar upp exempel där det motsatta accepterats. ”Vi kan låtsas att Eiffeltornet står på en scen i Göteborg, men vi kan inte låtsas att en brun person ska spela en ängel.”
Om Evin AhmadBeskrevs som ”en ny skimrande stjärna” efter sin roll som Mirja i filmen Dröm vidare i våras. Är sedan 2015 knuten till Folkteatern i Göteborg där hon bland annat har spelat Hamlet och Marie Antoinette i pjäserna med samma namn.
Filmdebuterade som 17-åring i Ett öga rött och spelar en av huvudrollerna i Helena Bergströms kommande film Vilken jävla cirkus.
Vann Tensta konsthalls textpris med diktsamlingen Blod, svett och pipas. I september kommer första romanen En dag ska jag bygga ett slott av pengar.
Producent: Magnus Lindman, Mona Masri
-
"Fuck Hamlet!"
Medverkande: Patrik Linderholm, Viktor Jerner och Hannes Kinnunen
UPPLÄGG
* Nyheter: Star Wars: Rogue One, Jared Leto som Jokern, R.I.P. Andrew Lesnie
* Trailers: Batman v. Superman: Dawn of Justice, Black Mass
* Vad vi har sett: Daredevil
* Lyssnarfrågor:
- Bästa filmscore respektive soundtrack?
- Mest peppade sommarfilm?
- Regissörsbattle
- Fuck, Marry, Kill
* Huvudfilm: Avengers: Age of Ultron
Kontakt och hatmail: [email protected]
-
Det är idag precis två år sen Ingmar Bergman avled och vi ska nu gå drygt 20 år tillbaka i tiden. I december 1986 hade Ingmar Bergmans uppsättning av Hamlet premiär på Dramatens stora scen. Kulturradions Kerstin Berggren följde Peter Stormares arbete med rollen som Hamlet och hon diskuterade uppsättningen med Ingmar Bergman. Resultatet blev tre timslånga program i som sändes i P1 under påskhelgen 1987. Nu ska vi få höra Ingmar Bergmans tankar kring denna uppmärksammade uppsättning igen.
