Jesse Podcasts
-
Jesse träffar en skorstenskramare och Jocke jobbar åt ett dysfunktionellt par.
-
I avsnitt 67 pratar vi om första delen i Before-trilogin från 1995 (regi: Richard Linklater).
Jesse och Celine möts på ett tåg på väg mot Wien och bestämmer sig för att kliva av tillsammans. Under en dag och natt upplever de staden och varandra på ett unikt romantiskt sätt.
Linklater är känd för sina pratiga filmer och Before Sunrise är inget undantag. Men är det för mycket, eller fungerar det? Hur är kemin mellan Ethan Hawke och Julie Delpy. Och hur kan vanliga platser i en stad plötsligt bli romantiska?
Allt detta och mycket mer tar vi reda på i ytterligare ett avsnitt av romantik i Filmcirkeln.
Spoilervarning! Se filmen innan du lyssnar på avsnittet om du inte vill få avslöjat vad som händer.Följ oss på Facebook & Instagram under "Filmcirkeln".
Du hittar oss även på Letterboxd där vi samlar våra betyg på filmtitlarna vi diskuterar.https://letterboxd.com/filmcirkeln/
-
Första spadtaget! Rakel Chukri kommer ihåg ett ex när hon ser succéseriens badande Malmöhippies. Ida Ölmedal har träffat Jesse i två sekunder. Maria G Francke förråder sina kollegor och går med i Filip och Fredriks krig mot Sydsvenskan Kultur.
-
I kväll i Karlavagnen med mig Farah Abadi så vill jag prata om Tunna blå linjen! Är du ett superfan? Eller lite tveksam? Hör av dig så pratar vi av oss.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I söndags drog säsong två igång, vad tyckte du? Och vad tror du kommer att hända? Vem står för årets mesta romans? Kan Jesse vara inblandad? Ikväll vill jag gå loss fullständigt om höstens hetaste serie. Ingen detalj är för liten eller för stor. Dela med dig med dina funderingar på 020-22 10 30, slussen öppnar 21:00 men du kan mejla oss redan nu på [email protected]
-
Skådespelaren spelar just nu in nya Ronja Rövardotter och skägget, det får han inte raka av förrän sommaren 2023. Efter rollen som Jesse har jobberbjudanden börjat hagla in för skådespelaren Per Lasson.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
-
Oscar Töringe spelar polisen Magnus i SVT-serien "Tunna Blå Linjen". Och han syns över allt i höst. Vad gör han när han kopplar av och varför undrar han vem Magnus röstar på när han står och diskar.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
"Tunna Blå Linjen" är en av de stora succéerna på SVT de senaste åren och nu kommer en andra säsong om poliserna i Malmö. Poliserna i serien kämpar med både vardag och arbete och många gånger är det svår att hålla isär de två verkligheterna.
Oscar Töringe spelar Magnus, en polis som har ett yttre truligt men en inre mjukare sida. I första säsongen blir han tillsammans med poliskollegan Sara (Amanda Jansson) och deras av- och på-förhållande var minst lika spännande som brotten som de stötte på.
P1 Kulturs Björn Jansson ställer frågan till Oscar Töringe hur han undviker att bli utbränd nu när han är med överallt. Vem säger som Tunna Blå linjens polischef, Jesse, i hans vardag: Var inte rädda, men var rädda om er!
-
Fyra essäer om lyriska bilder som ibland kan uppfattas som klichéer men som ruvar på oupptäckta hemligheter. Karin Nykvist läser en diktsamling om rosor och känner doften från årtusenden av kronblad.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2017.
Jag läser Olga Ravns diktsamling ”Den vita rosen” och befinner mig plötsligt i en mörk tungt doftande trädgård upplyst enbart av bleka blommande rosor. För boken formligen svämmar över av dem. Det är besjälade vita rosor med dödslängtan, rosor med handskar, med tårar, med tänder, rosor som gråter, lyder, blomstrar, skälver, dör. Och jag tänker att rosen, den har en alldeles egen litteraturhistoria.
För de finns ju överallt, rosorna. Alldeles nyss hos Jenny Tunedal, där rosen framför allt fick stå för smärta och förlust: den demenssjukes förlust av språket, och den närståendes förlust av den sjuke. Tunedals rosor är rosa och minner därför lite paradoxalt om den ros Evert Taube liknade sin älskling vid för snart hundra år sen: en nyutsprungen skär. Taube minde i sin tur om skotten Robert Burns som hade gjort nästan detsamma mer än hundra år tidigare när han skrev att ”my Luve is like a red red rose /That’s newly sprung in June”.
Ytterligare ett par tusen år innan dess hade morgonrodnaden varit som en ros: varje gång solen går upp hos Homeros är det ju den rosenfingrade Eos som visar sig. Och mellan Taube och Homeros breder rosorna ut sig över århundradena: hos Shakespeare ger sig Julia ut i språkfilosofiska funderingar när hon tänker över varför Romeo så tvunget måste gå och heta Montague: namnet skymmer ju människan, menar hon, och utbrister att rosor ju doftar fantastiskt vad vi än kallar dem. Gustaf Fröding var inne på samma linje när han skrev att rosor i spruckna krus också är rosor, medan helt andra ting var på gång när älskaren kastade sin röda ros i kvinnans vita sköte i Edith Södergrans mest kända dikt ”Dagen svalnar”.
Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt.
För det var ju inte en vanlig ros han kastade. Rosen i litteraturen är nämligen sällan bara ros: dess metaforiska möjligheter verkar nästan gränslösa. Stjälkens falliska form och blommans alla kronblad gör att den exempelvis lämpar sig väl både som bild för mannens och kvinnans anatomier. Om rosen är manlig hos Södergran är den kvinnlig hos Taube, inte bara i tangon där älsklingen är en nyutsprungen skär, utan också i visan där den uppenbart prostituerade flickan i Havanna något desperat erbjuder sjömatrosen sin röda ros. Andra gånger, hos åter andra författare, kan rosen bli en bild för det flyktiga livets och ungdomens blomning, eller tvärtom få stå för det allra mest beständiga: det gudomliga - så är det är ju enligt 1500-talspsalmen en ros utsprungen ur Jesse rot och stam.
Och det stannar inte där: rosen, har det visat sig, kan användas också inom filosofin. Både Olga Ravn och Jenny Tunedal har lånat rosor från alla poeters favoritfilosof Ludwig Wittgenstein, som på nära nog litterärt vis använde tanken på en ros med tänder för att fundera över språksystemets gränser som kunskapsverktyg.
När Olga Ravn därför väljer att kalla sin rosa bok för ”Den vita rosen” är det ingen tvekan om att hon vet vad hon gör. Med sig in i samlingen drar hon fullt medvetet rosens mångtusenåriga litteraturhistoria, språkhistoria och kulturhistoria.
Men vad gör hon då med alla dessa rosor: jo, hon vevar igång en klichétröska som med hjälp av de allra mest slitna av språkets och poesins alla verktyg gestaltar världen på nytt, får rosorna att dofta, metaforerna att verka.
Det sätter igång redan på sida ett. Precis som när Gertrude Stein i ett försvar av rosen som just ros istället för urvattnat tecken skrev att: ”rose is a rose is a rose is a rose” där samma fras upprepas trefalt, som i en besvärjelse, inleder Ravn med att tre gånger ge oss samma korta dikt:
Allt
vad jag
har gjort
för att
behålla dig
blomstrarAllt
vad jag
har gjort
för att
behålla dig
blomstrarAllt
vad jag
har gjort
för att
behålla dig
blomstrarRosen är rosen är rosen: men där Gertude Stein ville plocka bort metaforikbagaget som skymde sikten plockar Ravn fram den igen och håller upp den för oss: allt jag har gjort blomstrar. Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt.
Inledningens upprepning är den första av många i diktsamlingen Men upprepningen är inte bara ett retoriskt grepp eller uttryck för magiskt tänkande. Nej, hos Ravn blir den framför allt ett grepp som gestaltar tvångstanken och den klaustrofobiska, plågsamma upplevelsen av att sitta fast och inte komma loss – i tanken, i livet och i förtvivlan. Upprepningen och rundgången gör också något med tidsuppfattningen: här står allting stilla. Samma bilder kommer om och om igen och de hämtas alla från ett par tre bildsfärer: framförallt då trädgårdens och vattnets. Ord som ”blomstrar”, ”gräs”, ”nässlor”, och – så klart – ”ros” möter väta i flera former: det är vått gräs, svart vatten, hav, och så olja som droppar. Dessa bilder tas om så många gånger, att de liksom Steins ros till slut nästan framstår som helt nya, tömda på sitt litteraturhistoriska bagage.
”I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett”.
Till skillnad från många av litteraturhistoriens rosor är Ravns blommor inte heller ljuvliga på något vis. De är snarare nästan skrämmande i sin blekhet. Istället för röda, blodfulla och passionerade är de anemiskt vita, och minner snarare om döden och sorgen.
På ytan gestaltas maktlösheten när den man älskar blir svårt sjuk. Men rosendikterna handlar också om minnet av kärleken, om fruktbarhet och skapande, och om självföraktet hos den som inte älskar tillräckligt eller på rätt sätt:
Alla gåvorna
som jag mottog
jag har varit
för bortskämd och för
ruttenPå baksidan till den svenska utgåvan kallas ”Den vita rosen” för systemdikt. Och visst: Ravns diktsamling är starkt formbunden – den består av 160 dikter som alla är fem korta rader långa. Tillsammans med upprepningarna och de återkommande tomma sidorna ger den sken av att följa ett intrikat system vars principer jag inte lyckas kartlägga. Men jag tänker att det snarare är längtan efter systematik och ordning som är själva systemet hos Ravn. Och det som skenbart framstår som tänkt och ordnat saknar en tydlig plan - liksom så ofta i livet självt, där vi människor lever som om varje verkan hade en orsak. Den stränga regelbundenheten blir något att hålla fast i: den tvingar fram ett lugn och en stadga i det förtvivlans kaos som dikterna ger uttryck för. Samtidigt blir formen en bild för det fängelse som sjukdomen är: både för den sjuke och för den som står bredvid.
Och liksom sjukdomen har ett förlopp har dikten det: samlingen gestaltar en böljande rörelse där nedåtstiganden följs av uppåtstiganden. Inledningsvis dominerar rörelsen nedåt: allt dryper, droppar, faller och böjs nedåt, och den älskade vänder ansiktet bort och ner i gräset. ”Mitt hjärta faller som en fettdroppe” skriver Ravn i en dikt. Men här finns också stigandet. Bara några sidor senare skriver hon att ”I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett”. I avslutningens dikter blir fallet och uppåtgåendet ett, när solens strålar faller i den första solen – soluppgången. Och med den nya solen kommer en ny färg: rosaröd, som den friska kinden. Eller som den rosenfingrade Eos, morgonrodnaden. Så dundrar hela litteraturhistorien in igen. Och den blomstrar.
Karin Nykvist, litteraturvetare
Litteratur
Olga Ravn: Den vita rosen. Johanne Lykke Holm. Modernista, 2017. -
1998 lämnade han kylslagna Alperna för soliga Portugal för att, som helt oprövad caddie, testa lyckan i Madeira Island Open. 24 år senare räknas han som en av Sveriges absolut mest rutinerade och respekterade caddies någonsin.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Linjen mellan den kriminella världen och den skötsamma världen, så kan man beskriva uttrycket "tunna blå linjen". Det är också namnet på SVT:s kritikerrosade dramaserie som bl.a. belönats med Kristallen för bästa TV serie och drama 2021. Lördagsgäst hos Hasse Strandberg är Örums grabben som flyttade till Stockholm och blev skådis, aktuell i säsong två av Tunna blå linjen i rollen som Jesse, Per Lasson. Ett personligt samtal om TV serien men också en djupdykning i Skåne och uppväxten i Örum, kärleken till MFF, respons från polisen kring serien, värnplikten som militärpolis och mycket mer. Lördagsgäst i Retro FM, Per Lasson!
-
Stötta oss på Patreon och se podden i filmat format!
https://www.patreon.com/grasrotter
Följ oss på sociala medier!
Insta - grasrotter
Joel @Joelsturesson
Jonathan @Jonathanjonsonn
Podden klipps och produceras av Simon Ramsö
@simonramso
[email protected]
https://ramsostudios.se/ -
Det är fredagskväll och fullt av folk i den populära gallerian Myyrmanni norr om Helsingfors. Flera barn har samlats framför en clown, när något exploderar. Spåren leder till ett kemiforum på nätet.
Nya avsnitt från P3 Dokumentär hittar du först i Sveriges Radio Play.
Klockan är 19.36, den 11 oktober 2002. Ingen har lagt märke till den unga mannen med ryggsäck som stått vid soptunnan.
Människor kastas iväg av tryckvågen. Inredningen sprängs sönder i småbitar. Fönster krossas och delar av taket faller ner. Ambulanser från hela södra Finland deltar i räddningsinsatsen.
Sju människor dör av explosionen, som beskrivs som det värsta dådet mot ett civilt mål i Finland sedan andra världskriget.
På ett kemiforum på nätet undrar medlemmarna vad som orsakat explosionen, och vem som ligger bakom. Och snart anhålls grundaren av forumet, en 17-årig gymnasieelev, som misstänks ha utbytt information om sprängämnen med den misstänkta bombmannen.
Medverkande:
Pirjo Laesterä, mamma till Jesse som besöker köpcentret.
Dia Al Shemari, besökare i köpcentret.
Naim Al Shemari, besökare i köpcentret.
Anni Jantunen, besökare i köpcentret.
Leif Johansson, jourhavande brandchef.
Christer Fridén, Sveriges Radios korrespondent i Helsingfors.
Kimmo Himberg, dåvarande chef för polisens kriminaltekniska laboratorium.
Antti Syrjäaho, centralkriminalpolisens huvudutredare.
Armas, via sin bok ”Petrin matka Myyrmanniin” (2004), pappa till Petri.En dokumentär av: Hanna Sihlman.
Producent: Ida Lundqvist.
Producerad: 2021. -
Jesse berättar om sitt guilty pleasure och Josefin Crafoord om sin medverkan i drömfällan.
