Norén Podcasts
-
I Septologin följer Jon Fosse sin huvudperson Asle till det yttersta. Maria Edström följer med och tänker att så länge berättelsen pågår, kommer hon att leva.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes ursprungligen den 7 februari 2023.
När jag var allvarligt sjuk och tänkte mycket på döden började jag läsa Jon Fosses Septologin – först på nynorska, sen i Lars Anderssons lysande översättning. Fosse har alltid varit en favorit, inte minst som dramatiker, och i allt han skriver umgås de levande och de döda otvunget med varandra. Men det var först här som han gav mig den där speciella, liksom hypnotiskt meditativa effekten som jag tror andra finner hos säj Proust eller Norén. De tre volymernas sju delar rymmer en textmassa på ungefär ett och ett halvt tusen sidor och formar sig till något likt en stor nebulosa i rymden; en formation, inte av stjärnstoft utan av ord; om konst, Gud, kärlek, uppväxt, ensamhet, missbruk, död. Nuet och det förflutna tvinnas samman likt resor i rumtiden som tar plats i huvudpersonen konstnären Asles ”nebulosa”, i hans medvetande, i hans hjärnas slyngor.
Det märkliga var hur tröstande dessa böcker var för mig, likt en saga läste jag ett stycke varje kväll. Nu ska jag läsa Fosse-gubben, tänkte jag, han blev till en sagofarbror med sin sjungande stil, sina omtag, upprepningar och med sin vaggande och hållande rytm. Som en på en gång tröstande som smärtfylld sång. Fosse har liknat sitt skrivande vid såväl dödsmetall som countrymusik – smärta och sentiment.
Ur textens nebulosa framträder en handling som utspelas under sju veckodagar strax för jul. Asle, målare, änkling, konverterad katolik, nykter alkoholist, före detta storrökare bor i ett gammalt hus i Dylgia, en liten ort vid Sognefjorden en bit norr om Bjørgvin (det gamla namnet för Bergen). Med sitt allt gråare hår i en liten hästsvans och med sin svarta rock, sin sammetskavaj, sin axelremsväska i läder, sin sjal runt halsen har han i princip sett likadan ut sen han blev vuxen. Den döda hustrun Ales plus grannen Åsleik och hans gallerist Beyer är egentligen de enda som nu finns i hans liv. Han ber sina böner med hjälp av sitt radband, sin rosenkrans, filosoferar över Gud och går tidigt upp och tidigt i säng. Och så målar han, oavbrutet. En äppelodlares son uppvuxen på Vestlandet som blivit konstnär.
Fosse beskriver ett liv som strävar efter känslan av att vara hållen, buren av det omständligas enkla skönhet, där såväl den älskade farmorns gamla filt som spännramarna på vinden har sin givna plats. Där hunden Brage rusar runt och färgar snön gul med sin kisstråle, där ljudet av traktorn som plogar snön och lukten av stekt fläsk och ägg i Asles kök skapar en trygg sinnlighet, och där Asle slår sig ner och ser på sitt landmärke, ett skär ute i sjön där ett slags samtal med de döda och det förflutna drömlikt uppstår. Ett liv där oro, rädsla och missbrukets mörker hålls i schack av rutiner, böner och av en avståendets, accepterandets och trons etik. Och Asles metod att hålla oron stången blir som en lugnande meditation även för mig när jag läser.
Men han är också väl tankspridd och valhänt, packar inte upp sina matvaror, tänder inte eld i spisen, glömmer att ge hunden mat. Faller liksom ut i tankar, drömmar och minnen. Men ta dig samman karlskrälle, tänker jag mer än en gång, som en gnatig och orolig fru.
För oron och ambivalensen finns där hela tiden, visar sig egentligen redan i första meningen där Asle målat en tavla som väcker motstridiga känslor; två korsade streck, ett brunt och ett lila. ”Ett Andreas-kors” som Asles granne Åsleik säjer på sitt beskäftiga vis – Andreas, martyren som inte tyckte sig vara värdig att korsfästas på samma vis som Jesus. Asle som en Andreas? Tveklöst är han en av Fosses alla gestalter vars oro och ångest gör själva levandet svårt och där skapandet blir enda vägen att uthärda. Men där det skapade också kan visa något skrämmande. Asle strävar efter sanningen, ”det lysande mörkret” i sina målningar, men den nya bilden verkar hångrina åt honom. Han tänker liksom tvångsmässigt ambivalent att den är färdig men ändå inte klar, att den är bra men ändå dålig. Och varje ny del i Septologin inleds med hur duken står där på sitt staffli som ett dunkelt hot.
Så det är inte blott tröst och vila hos Asle, det finns också något kusligt och ångestfyllt. Fosse underminerar försåtligt sin avklarande stil, placerar ut skevheter och gåtor. Jag-berättaren Asle förefaller vara av det opålitliga slaget, betänk de tre volymernas titlar; han har ”ett annat namn”, är ”en annan” och får ”ett nytt namn”.
Asle har dessutom en namne, också en konstnär och som är förvillande lik honom själv. Men Namnen som han kallas är ensam, försupen, bor i en hyreslänga, är gift och skild flera gånger med barnen spridda för vinden. En alternativ, negativ dubbelgångare.
Asle hittar Namnen i en snödriva, skakande i fullt delirium och far med honom till sjukhuset och är sen mycket upptagen av hans tillstånd. En krock mellan två parallella universum, en störning, en ”glitch” i rumtidsväven, där personer och tidsplan fördubblas, förtätas och löses upp. De två Asle verkar vara en och samma och två olika på en och samma gång. Fosse utmanar hela tiden bilden av sig själv som högstämd, lurigt för han in moment av skräck, thriller och som här närmast science-fiction.
Som i en serie scener där olika tidsplan slingrar sig runt varandra. Asle tycker sig se sig själv som ung i ett kärleksmöte med Ales i en snöig lekpark, när han kör hem från Bjørgvin. Och han ser sen vid upprepade tillfällen sig själv som ung gå på vägen eller titta ut genom fönstret och då se hans, den äldre Asles lilla vita varubil fylld med målningar och matvaror köra förbi på vägen. Tiden som en ut-och-invänd mössa.
Och tid som rinner ut, för när jag inser att jag snart måste skiljas från Asle och hans liv får jag en separationsångest som nog är dödsångest – så länge jag läser, så lever både Asle och jag, i ett slags Sheherazade-effekt. Jag anar oråd när de tre, Asle, Brage och Åsleik ska på julmiddag och båtens färd över fjorden blir som den över floden Styx.
Och målningen med Andreaskorset löper som en dödens budbärare från början till slut. Som om bilden hela tiden vet något Asle – och jag – inte vet. Fosse kanske lär mig att dö, tänker jag och tror mig få en lektion, en övning, en generalrepetition för det som kommer.
Men Fosse skriver om minnet, kärleken, skapandet och kanske om förtröstan. Han vet lika lite om döden som någon av oss och naturligtvis är han till fullo medveten om detta. Men han följer Asle mycket nära den där gränsen och försöker föreställa sig döden som händelse, upplevelse, passage.
Jon Fosse tar ett så vackert språng ut mot detta okända, men påminner oss också faktiskt om sitt egentliga mandat i frågan när han i den sista volymen inledande citerar den gamle religions-förnekaren Nietzsches: ”Bara narr. Bara diktare”
Målningen, Septologins dödsmask, tas till slut ned från staffliet. Och jag slutar att läsa och slungas åter, tills vidare, tillbaks till de levande.
Maria Edström, kritiker
Litteratur
Jon Fosse:
Det andre namnet – Septologien I-II. Samlaget, 2020.
Eg er min annan – Septologien III-V. Samlaget, 2020.
Eit nytt namn – Septologien VI-VII Samlalet, 2021.
Det andra namnet – Septologin I-II. Översättning Lars Andersson. Albert Bonniers förlag, 2021.
Jag är en annan – Septologin III-V. Översättning Lars Andersson. Albert Bonniers förlag, 2022.
-
Registret står inte särskilt högt i kurs i Sverige, men i England finns ett eget skrå för indexmakare. Fredrik Sjöberg gör några nedslag i bokregistrets fascinerande historia.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Den amerikanske författaren Norman Mailer sägs ha varit både fåfäng och självupptagen. Alla som känner någon författare vet att egenskaperna i fråga inte var unika för just honom, men möjligen var han ändå värre än andra. Så berättas till exempel att han brukade börja läsningen av nya böcker med att leta i registret efter sitt eget namn, vilket för yngre lyssnare kan jämföras med att googla sig själv, alltså en vederbörligen skambelagd form av självbefläckelse.
Detta visste Mailers kollega William Buckley, så när han en gång på 1960-talet skickade en av sina många böcker till Mailer, skrev han ingen dedikation på försättsbladet, sådär som man brukar göra. Istället slog han upp sidan 339, tog fram sin röda kulspetspenna och plitade dit ett hurtfriskt ”Hi there!”, intill registerordet ”Mailer, Norman”. Hur denne uppfattade tilltaget är inte känt, men eftersom han behöll boken livet ut får man anta att han tog det med fattning.
Själv skriver jag dedikationer med blyerts, helt enkelt av hänsyn till mottagarna. Alla äger ett suddgummi och ibland är dedicerade böcker bara ett kvitto på att ingen brydde sig om att köpa dem, varför upphovsmannen tvingades ge bort dem. Zoologen Olof Ryberg, även kallad Lopp-Olle, är ett bra exempel. Hans avhandling om de svenska fladdermössens parasitfauna är väldigt svår att få tag på utan dedikation; ibland är det flera stycken, för när böckerna kom ut på andrahandsmarknaden köpte han dem själv och gav bort dem igen.
Men vi kommer bort från ämnet, som inte är dedikationer, utan själva registret, vars utveckling från medeltiden och framåt visar sig vara en intressant historia. Den som en vacker dag gör sig omaket att röja upp i mitt efterlämnade bibliotek ska upptäcka att nästan allt är fackböcker i vitt skilda ämnen, men med en sak gemensam: i alla finns register. Sådana böcker brukar jag nämligen spara. De utan register brukar jag kasta bort eller dumpa på närmsta antikvariat. Att läsa dem kan vara nog så nöjsamt, men sen är de oanvändbara.
Ämnet belyses i boken Index, A History of the, av engelsmannen Dennis Duncan. Registrets historia, alltså. Lite begränsat kan tyckas, men faktum är att också de som med diagnosmanualmässig hetta verkligen älskar förteckningar i alfabetisk ordning har mycket nytt att lära. Oväntade saker, som att Erasmus av Rotterdam på 1500-talet skrev en hel bok där han strök texten och endast gav ut registret. Folk läser ändå inget annat, sa han surt.
Till pjäsen hör även att boktryckare, åtminstone i England, förr kunde komponera fientliga register för att på den vägen kritisera böckernas innehåll. Många politiska strider utspelade sig i registren, och även rent litterära debatter, varav det bästa exemplet är en 1700-talsroman som hette The Man of Feeling och som senare, under den viktorianska eran, ansågs beskriva en man av alltför klent virke, så när en litteraturprofessor gav ut den där romanen igen försåg han den med ett Index of tears, ett register som förtecknar alla de ställen där huvudpersonen gråter. Den sträve professorn ville därmed visa sitt förakt för bokens, som det hette, emotionella inkontinens. Det blev ett långt register, och då var han ändå tydlig med att han bara förtecknade tårar, inte suckar och snyftningar.
Här bör inflikas att vi i Sverige har lite andra traditioner, liksom enklare. Skönlitteratur har över huvud taget sällan register och fackböcker avslutas oftast bara med ett personregister som görs i all hast av redaktören eller korrekturläsaren. Den brittiska litteraturens mer avancerade sakregister har sin grund i att man där håller sig med professionella registermakare som är organiserade i Society of Indexers, en intresseorganisation som säkert har egna julfester också, då man samlas och sänker en bägare på någon avsides pub och gratulerar varandra till särskilt lyckade uppslagsord.
Även fransmännen är av tradition påfallande noga, låt vara att ingen ännu har lyckats upprepa den bragd som vid mitten av 1800-talet utfördes av den katolske teologen Jacques Paul Migne. Han kom på den briljanta idén att låta trycka samtliga kyrkofäder i ett enda bokverk. Sagt och gjort. Verket Patrologia Latina gavs ut i 217 volymer, vilket oss emellan låter som ett sömnpiller för elefanter; hur som helst var det slutligen dags att skriva registret. Detta kom att omfatta fyra tjocka böcker och var så detaljerat att man till sist fann sig tvungen att även göra ett register till registret. Enligt legenden ska den fromme prästen ha hyrt in femtio registermakare som arbetade oavbrutet i tio år.
Från början, före Gutenberg och boktryckarkonsten, var det naturligt nog mest kyrkans män som höll på med register och innehållsförteckningar, allt för att underlätta spridningen av Bibelns djupsinnigheter, men det hela komplicerades av att böckerna då skrevs för hand av kopister, och inte ens Bibeln var indelad i kapitel och verser på den tiden, så det var ofta svårt att hitta. Den alfabetiska ordningen upptäcktes visserligen redan under antiken, men det krävdes en helt annan innovation för att man skulle få snurr på verksamheten och vi talar nu om den litterära världens motsvarighet till uppfinningen av hjulet, nämligen sidnumreringen.
Detta tekniska alexanderhugg inträffade år 1470, två år efter Gutenbergs död. Böcker tryckta på papper hade således funnits en tid, men ingen hade förut kommit på det där med paginering. Nuförtiden är sidnumren så självklara att vi inte tänker på vilken revolution de innebar.
Fast det är klart, undantag finns. Det vore tjänstefel att här inte nämna Lars Norén, vars dagböcker väckte sådan uppståndelse, inte bara på grund av att författaren ansågs vara både fåfäng och självupptagen, utan också för att hans med god marginal tusensidiga böcker saknar sidnummer. Detta retade framför allt kulturjournalister. De skribenter Norén beskrev som idioter, och de var många, kunde nu inte tipsa varandra om vilken sida angreppet fanns på.
Kanske, slår det mig, sitter nu den gode Norén i sin himmel och ler ikapp med Erasmus av Rotterdam under överinseende av Sankte Per, vars blick för människornas brott rimligen leder till slutsatsen att förtal av journalister ändå inte är så farligt. Förresten går väl skärselden på sparlåga av energipolitiska skäl, och i det läget får man prioritera, naturligtvis med utgångspunkt från syndaregistret – som säkerligen, tråkigt nog, är längst av alla.
Fredrik Sjöberg, författare och biolog
Litteratur
Dennis Duncan: Index, A History of the – Bookish Adventure from Medieval Manuscripts to the Digital Age. W. W. Norton Company, 2022.
-
En stor nyhet avslöjas! På riktigt alltså.
-
Vi skärskådar hans femte dagbok och en ny utställning och film kring Lars Norén.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
NORÉN 1: FILM OCH UTSTÄLLNING PÅ NATIONALMUSEUM OM "STILLA LIV"
Lisa Bergström intervjuar Bobo Ericzén, mångårig vän till Lars Norén - som sammanställt en ny utställning på Nationalmuseum kring Noréns ordlösa föreställning "Stilla Liv". Dessutom har han regisserat en dokumentärfilm om föreställningen.
NORÉN 2: FEMTE OCH SISTA DAGBOKEN
I dag utkommer också Lars Noréns sista dagbok postumt. I studion finns kritikerna Mikael Timm och Sara Abdollahi, som har närläst boken.
NORÉN 3: KLASSIKERN OM ETT AV HANS STORA TEATERVERK
Självklart vill vi också syna Lars Noréns teatergärning lite närmare. Därför kommer även just Sara Abdollahis Klassikern om hans ikoniska föreställning "Personkrets 3:1". Tidigare sänd vintern 2021.
KULTREGISSÖREN JOHN WATERS I NÄRBILD
Den nu 76-årige regissören, som bland annat gjort filmerna "Hairspray" och "Polyester" ägnas en stor retrospektiv på Cinemateket. Sveriges Radios USA-korrespondent och filmkritiker Roger Wilson berättar om varför han drabbades av John Waters redan som tonåring - och hur han nuförtiden hyllar honom om somrarna.
ROMANPRISET: VI EFTERLYSER BOKCIRKLAR I ÖSTERGÖTLAND OCH PÅ GOTLAND
Kulturredaktionens Nina Asarnoj, som producerar Romanpriset, kommer till studion och tipsar om hur just er bokcirkel kan bli känd i riksradio. Dessutom ger hon ett tittips inför helgen.
Programledare: Lisa Bergström
Producent: Mattias Berg -
Ensemblen till Demoner på SPIRA diskuterar skådespeleri och det specifika med att spela Norén. Han är verkligen en av Sveriges största dramatiker sedan början på 80-talet, men exakt vad är det som är så bra?
Men vi pratar också om överlevnad, prestationsångest, erfarenhet, lust och tillkortakommanden.
Och om att när teater är som bäst, kan den vara en vän att hålla i handen under en stormig natt. En tröst. Ett renande. En möjligt väg framåt.
Demoner av Lars Norén spelas på SPIRA
Under oktober 2022
https://www.smot.se/demoner/
Ing-Marie Carlsson - Katarina
Petter Andersson - Frank
Sanna Ingemaa Nilsson - Jenna
Mathias Lithner - Tomas
Hugo Hansén - Regi
Sven Haraldsson - Scenografi
Andreas Jonasson - Ljusdesign
Alona Andersson - Kostymdesign
Nina W Larsson - Maskdesign
Sebastian Cederblad - Ljuddesign
Patrik Franke - Dramaturgi
Pontus Lekander - Scenmästare
Matilda Dagman - Sufflör
Magnus Norrby - Tillverkningsteknik
Joseph Fahy - Dekorsnickare
Sara Werlinder - Kostymmästare
Lena Hoff - Rekvisitör
Rosel Jonsson - Attributmakare
Maria Waldenvik - Marknadschef
Jörgen Asklid - Försäljningschef
Linnéa Strandberg - Projektledare
Jennie Palmér - Grafisk formgivning
Lars Kroon - Foto
Mats Fäldt - PR-ansvarig
Kenneth Hedlund - Producent 1
Dag Sjöberg - Producent 2
Johan Mansfeldt - Teknisk projektledare
Tommy Börjesson - Teknisk chef
Malin Brandby - Produktionschef
Staffan Aspegren - Konstnärlig chef
Ulrika Josefsson - Verksamhetschef -
År 2022 är året vi äntligen fick börja gå på konserter igen. Vi dammar av en massa biljetter men har köpt en massa nya. vilken konsert har varit bäst iår och vilka skall vi på+
Semestern är här och med den en ovanligt uppstyrd semester. Hur njuter vi av nuet och vad har bröderna NOREN lärt oss?
-
Är Ann grälsjuk? Söker Anna-Karin konflikter? Vad grälas det mest om? Varför? Kan grälandet vara konstruktivt? Idag står GRÄL på agendan: partnergräl, gräl mellan barn och föräldrar, offentliga gräl, sociala medier gräl. Arenorna och relationerna för grälande äro när nog oändliga! Bered er på skoningslösa sanningar och goda råd, Jordan B Peterson, Strindberg, Norén, Bergman och andra supergrälare. PLUS: Vem är Sveriges mest grälsjuka person? Vi har svaret! DESSUTOM: Veckans glädjeämne!
Producerat av Silverdrake Förlag
Redaktör: Marcus Tigerdraake
Klipp: Patrik Sundén
[email protected]
www.silverdrakeförlag.se -
Är Ann grälsjuk? Söker Anna-Karin konflikter? Vad grälas det mest om? Varför? Kan grälandet vara konstruktivt? Idag står GRÄL på agendan: partnergräl, gräl mellan barn och föräldrar, offentliga gräl, sociala medier gräl. Arenorna och relationerna för grälande äro när nog oändliga! Bered er på skoningslösa sanningar och goda råd, Jordan B Peterson, Strindberg, Norén, Bergman och andra supergrälare. PLUS: Vem är Sveriges mest grälsjuka person? Vi har svaret! DESSUTOM: Veckans glädjeämne! Producerat av Silverdrake Förlag Redaktör: Marcus Tigerdraake Klipp: Patrik Sundén [email protected] www.silverdrakeförlag.se
-
Serietecknaren Agnes Jakobsson har tagit sig an Lars Noréns ospelade pjäs Olycka. Ett projekt som började som ett samarbete, men som fick ett abrupt slut när Norén plötsligt gick bort i början av förra året.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
P1 Kulturs reporter Tove Lindell träffade Agnes Jakobsson och diskuterade hur det är att arbeta och illustrera en annan persons manus, men också självklart för att ta fram ritblocket och rita serieromanens huvudkaraktär.
Producent: Ulph Nyström
-
Avsnitt 112 av Radio Rantorget, en go podd om kulturfenomenet GAIS! Vi snackar om krysset mot Lund, kommande match mot Lindome, Norén, värdelösa domare, Beatrice Hansson gästar oss, snygglistan och kulturtips!
Vill ni oss något finns vi på twitter under @rantorget samt på mejl, där når ni oss på [email protected]. -
Välkommen till sociala medier-underbarnet Myrna Lorentzson och DN-agitatorn Saga Cavallins nya bokcirkelpodd! Avsnitt ett om hur kärleksparet bär på sitt eget slut, bulimi som motstånd mot den Cartesianska dualismen och vilken som egentligen är den största begåvningen.
Böcker vi läst till avsnittet:
När vi talar om oss själva: nedslag i subjektivitetens historia från Montaigne till Norén – Carin Franzén
Gossip girl – Cecily von Ziegesar
-
Skådespelaren Ingela Olssons första, betydelsefulla möte med Lars Noréns texter, var en diktsamling hon fick som ung: "Råheten i språket, det osentimentala, tog mitt unga flickhjärta Norén har direkt påverkat mitt skådespeleri."
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
LARS NORÉN – EN GIGANT INOM SVENSK TEATERLars Norén (1944-2021) föddes i Stockholm. Han debuterade 1963 med diktsamlingen "Syréner, snö" och skrev framför allt poesi fram till 1980, då han övergav lyriken för dramatiken. Han fick sitt stora genombrott på scenen med pjäser som "Natten är dagens mor" och "Kaos är granne med gud", där dysfunktionella familjer står i centrum. Efter det följde pjäserna i sviten "Borgerliga kvartetter", där bland annat "Höst och vinter" ingår och på 90-talet skildrade han samhällets utsatta i olika pjäser, varav ett exempel är "Personkrets 3:1" som är en del av det som kallas för "De döda pjäserna". Han skrev och regisserade uppsättningar för scenen, radio och TV, han var oerhört produktiv och arbetade också som teaterchef och konstnärlig ledare. Han skrev också prosa, 2012 gavs exempelvis "Filosofins natt" ut – som var den första prosaboken sedan 70-talet – och 2016 återvände han till lyriken med "Stoft. 2008 gav han ut "En dramatikers dagbok", som väckte mycket uppmärksamhet och debatt för den ocensurerade skildringen av samtiden och kulturvärlden. Den sista och fjärde volymen av dagböckerna gavs ut 2020 och det blev också hans sista verk.
NORÉN ÄR EN AV DE FRÄMSTA DRAMATIKERNA FÖR INGELA OLSSONIngela Olsson är skådespelare och tillhör Dramatens fasta ensemble. Hon har medverkat i ett stort antal uppsättningar på bland annat Teater Galeasen, Stocksholms Stadsteater, Dramaten och har dessutom haft roller i filmer, tv-serier och Radioteatern. Hon har hittills medverkat i tre pjäser av Lars Norén – på Teater Galeasen 1989 gjorde hon rollen som Elektra i "Orestes" och 2005 var hon med i teaterns uppsättning av "Krig". 2018 gjorde hon i "Höst och vinter" på Dramaten och hösten 2022 har Ingela Olsson en roll i "Så enkel är kärleken" på Maximteatern. Hon har samarbetet med författaren Sara Stridsberg vid flera tillfällen och regisserade "Medealand" 2009. Ingela Olsson har prisats fler gånger för sin insats som skådespelare, 2018 tilldelades hon till exemepl Dramatens O'Neill-stipendium.
I avsnittet medverkar också Eva Ström, författare, läkare och översättare.
GUNNAR BOLIN – KULTURJOURNALIST PÅ SVERIGES RADIOProgramledare Gunnar Bolin är mångårig medarbetare på Sveriges Radio och har arbetat på kulturredaktionen sedan 1989. Förutom otaliga radioinslag har han också skrivit två böcker: ”Hovjuvelerarens barn” och ”Bibliotekarien i Magdeburg”.
Producent: Maria Götselius
-
Miriam Bryant och Jocke Berg högsta nykomlingar på veckans lista. Här är Svensktoppen med Carolina Norén där vi dessutom har en nygammal etta på förstaplatsen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Abba tillbaka på förstaplatsenMiriam Bryant & Joakim Berg går in på femteplatsen den här veckan med ”Lonely In A Crowd”. Ett stort grattis dessutom till Abba som återtar förstaplatsen med ”Don´t Shut Me Down”. Abba som dessutom bubblar den här veckan med ”When You Danced With Me”.
Förra veckans etta Victor Leksell tappar till tredjeplatsen med ”Eld & Lågor”. Thomas Stenström är ny på tiondeplatsen med ”Sweet Jackie” och Molly Sandén kommer tillbaka med ”Nån Annan Nu” som lägger sig på åttondeplatsen. Veronica Maggio och Smith & Thell är bubblare med ”På En Buss” respektive ”Pixie´s Parasol”. De tre låtar som får lämna är ”Tystnar I Luren” med Miriam Bryant & Victor Leksell, ”Lose My Mind” med Myra Granberg samt ”Se Mig” med Veronica Maggio.
Svensktoppen 20211114
Carolina Norén - programledare och producent.
-
”Jag” är ordet vi använder för att tala om oss själva. Men frågan om vad ett "jag" verkligen är har sysselsatt filosofin i flera hundra år. Har jaget en historia? Varför är vår kultur så jag-fixerad – i allt från sociala medier till självbiografisk skönlitteratur? Och vad kan äldre tänkare som Descartes och Montaigne lära oss om hur vi framställer oss själva på Instagram? Bildningspodden synar jaget i sömmarna och tecknar jagets litteratur- och idéhistoria.
Gäst i studion är Carin Franzén, professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, tidigare Linköpings universitet. Hon är bland annat specialiserad på psykoanalytisk teori och tidigmodern litteratur, och är författare till boken När vi talar om oss själva. Nedslag i subjektivitetens historia från Montaigne till Norén (Ariel förlag).
Samtalsledare och producent: Magnus Bremmer.
Bildningspodden är en del av ANEKDOT – det digitala bildningsmagasinet, där Sveriges främsta humanioraforskare berättar, förklarar och fördjupar. Fler poddar, filmer och essäer hittar du på anekdot.se.
Avsnittsbilden visar Parmigianinos "Självporträtt i en konvex spegel", ca 1524 (Wikimedia commons). -
I avsnitt 39 av ”Talk to me” får ni höra en intervju mellan Sarah Dawn Finer och skådespelaren Malin Mases Arvidsson.
Ärligt, skört, och härligt berättar Malins om sitt liv.
Om det vackra och det vemodiga, det självklara och det svåra.
Från frågorna om de första månaderna i livet, i El Salvador, och vidare till uppväxten i Sverige.
Hur hon via dansen och sången fann teatern.
Hon har spelat roller i allt från Tjechov till Shakespeare, och från Norén till ”Jösses Flickor”, på Stadsteatern i Stockholm och Dramaten.
På tv och film har vi bland annat sett henne som ”Kerstin Holm”, i filmerna baserade på Arne Dahls böcker.
Malin berättar också öppenhjärtigt i denna intervju om det trauma som drabbade henne för drygt tre år sen, när hon förlorade sin dotter Nike, bara tre dagar innan hon skulle födas. Hur hon klarade den födseln och mycket om livet efteråt, med sorg och glädje, kommer ni att får ni höra mycket om. Om du eller någon du känner drabbats?
Gå in på spadbarnsfonden.se.
Detta är en intervju med en klok powerkvinna, som kan inspirera alla med sin erfarenheter och ord.
Mycket nöje!
"TALK TO ME" Produceras av SDF Entertainment AB
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
- Vis mere
