Folgen

  • Gud och Corona

    JOHAN ERICSON

    Chefredaktör och ansvarig utgivare

    2020-04-20

    »Gud har inte sänt sin Son till världen för att döma världen, utan för att världen ska bli frälst genom honom.« säger Johannesevangeliets tredje kapitel, vers 17 – fortsättningen på Johannes 3:16, som jag gissar att de allra flesta av oss kan utantill. Jag tror att den versen är extra viktig att ha i tankarna just nu när coronapandemin rasar.

    Varför? För att den säger mycket om den gudsbild som Jesus förmedlar till oss. Han som är ett med Fadern och vars människoblivande, död och uppståndelse är det goda budskapet: evangelium. Något som hela Gamla testamentet pekar fram mot och får sin fullbordan i.

    Men just nu upplever jag att många kristna syskon läser Gamla testamentet utan Nya testamentets nycklar för att hitta förklaringsmodeller till det som sker i vår värld. Och risken är då att man fastnar i ord om Guds domar, riktade mot enskilda eller mot hela nationer. Det finns så klart i Gamla testamentet både sanningar och bilder i Guds handlande som är relevanta och fullt giltiga även i dag. Men jag vill lyfta fram att vi inte i första hand ska se på coronaviruset som Guds dom utan som ett resultat av skapelsens brustenhet och människans oaktsamhet. Jag tänker särskilt på Johannesevangeliet 9:1–5, som återger hur Jesus och lärjungarna möter en blindfödd man och lärjungarna, som ju är fostrade i traditionellt religiöst orsak–verkans-tänkande, ställer den för dem självklara frågan:

    »Rabbi, vem har syndat så att han föddes blind? Han själv eller hans föräldrar?«

    Och Jesus svarar: »Det är varken han eller hans föräldrar som har syndat, utan det har hänt för att Guds verk skulle uppenbaras på honom. Så länge dagen varar måste vi göra hans gärningar som har sänt mig…«

    Här ger Jesus ett helt annat perspektiv: det onda som händer tillåts av Gud så att Hans godhet kan få möjlighet att uppenbaras. Och så tillägger Jesus att vi ska göra Faderns gärningar. Jag tror att detta vi som Jesus använder när han säger »Så länge dagen varar måste vi …« självklart omfattar även oss i dag, att vi som är Kristi kropp på jorden också gör Hans gärningar. Den pågående krisen är ett tillfälle då vi ännu ivrigare får sträcka oss ut till våra medmänniskor och dela evangeliet i både ord och handling.

    Till Kristi ära!

  • Fehlende Folgen?

    Hier klicken, um den Feed zu aktualisieren.

  • Massinvasion av gräshoppor

    2020-04-20

    Stora delar av Östafrika hårt drabbat.

    Invasionen av gräshoppor började i Somalia och Etiopien och är mycket ödesdiger. Gräshopporna kommer i stora svärmar och plundrar alla grödor i sin väg. Invasionen tros kulminera i maj och FN har upprepade gånger varnat om att miljoner människor står inför en hungerkatastrof.

    Bild: TT

    – Vi förutspår det värsta. Skadorna som gräshopporna för med sig är värre än vad vi kunnat tänka oss. Läget i Etiopien är som mest utsatt i södra och sydöstra delarna, säger Deed Jaldessa från EFS samarbetspartner DASSC, en del av Mekane Yesuskyrkan.

    – Vi följer utvecklingen och ser över hur EFS skulle kunna hjälpa till i denna ödesdigra situation, säger Anna Claesson, projekthandläggare på EFS internationella avdelning.


    http://budbararen.nu/artikel/massinvasion-av-grashoppor/

  • Hoppets tecken i världen

    KERSTIN ODERHEM

    Missionsföreståndare, EFS

    2020-04-20

    För första gången på 100 år kommer en stor kris över Sverige i form av en pandemi. Det drabbar hårt en bredd av områden och skapar en stark oro för det vi kallar välfärden. Sjukhusen berättar om material som tar slut och brist på personal. Börsen går neråt i full fart, arbetslösheten växer och ekonomin försämras för många. När jag läser nyhetsflödet är det som om världen krympt till delar av Europa, Kina och Amerika. Borta är rapporterna om flyktingkatastrofen i Syrien och människorna som flytt till gränsen mot Turkiet. Utblicken mot världen just nu är begränsad till ett tema, Corona.

    Mitt i allt detta som är oöverblickbart händer det saker i oss. Det är som om krisen plockar fram våra bästa och sämsta sidor. Det finns en egoism som växer och som leder till att man månar om sig själv, men det finns också en sorts nyfunnen solidaritet och omsorg om varandra som kommer till utryck i olika konkreta medmänskliga handlingar, som att handla mat till den granne man tidigare inte pratat med.

    Det är viktigt att nu påminnas om kyrkans uppdrag, som inte har förändrats. Jesus lever med sina lärjungar i tider av stark oro och den unga kyrkan går in i än svårare tider. Jesu budskap är hela tiden det samma. Nu är Guds tid, nu söker han människan, nu finns det tid att ta emot honom och nu är det tid att älska varandra.

    Nu är Guds tid för världen. Han sträcker sig ut, ber oss att se, att lyfta blicken. Vi har ett ansvar för att vår utblick och våra relationer fortsätter, inte bara i trapphuset utan ut över jorden. Den världsvida kyrkan behöver arbeta på, oförtrutet. EFS får rapporter från våra systerkyrkor om stora utmaningar både i att samlas för att fira gudstjänst men också kring praktiska saker. Det är länder som har det materiellt mycket sämre än vi. Jag vågar inte tänka på vad som kommer att komma i dessa tätbefolkade miljonstäder och där tillgången till en vanlig handtvätt i 30 sekunder är mer utmanande än här. Nu prövas våra relationer. Nu behöver vi vara ett hoppets tecken i världen. När allt runt om verkar rasa, står Livets Gud kvar. Han har inte förändrats.

    Som kyrka behöver vi tillsammans orka se längre än till det som gäller mig. Våra förböner behöver fortsätta för hela världen, vårt givande både till våra lokala föreningar och till det gemensamma behövs. Vi är en del av Guds rikes världsvida gemenskap. Så en uppmaning till dig och mig i tider av kris, lyft blicken, se människan!

  • Salt storsatsar på digital resursbank


    Salt+ vill med digital undervisning utrusta framtidens ledare och vara ett stöd för befintliga ungdomsgrupper och hemgrupper.

    Coronaviruset har tvingat kyrkan världen över till olika digitala initiativ. Ett initiativ som redan var igång, men som blir än mer aktuellt i tider som dessa, är resursbanken Salt+, en hemsida med digital undervisning, framtagen av Salt – barn och unga i EFS.

    – Initiativet är egentligen ett svar på ett behov som har funnits i flera år. Det har nämligen inte funnits så mycket material från oss på rikskansliet till ungdomsledare när det gäller ledarskap. Med Salt+ vill vi komplettera de lokala ledarskolorna med god undervisning så att våra ungdomsledare och ungdomsgrupper inte ska behöva hitta på allt själva, säger projektkoordinatorn Victor Forssman.

    Salts projektkoordinator Victor Forssman lyfter vikten av att få reflektera tillsammans och processa undervisningen.

    Salt+ är en digital resursbank som erbjuder gratis undervisning kring tre olika teman: lärjungaskap, ledarskap och Bibel.


    FAKTA: SALT+

    Salt+ är en digital resursbank som är helt gratis. På saltplus.nu finns undervisning kring tre olika teman: lärjungaskap, ledarskap och Bibel. Varje lektion innehåller en video samt diskussionsfrågor och bibelhänvisningar. Salt+ riktar sig främst till ungdomsledare, ungdomsgrupper, hemgrupper och konfirmandgrupper.

    På hemsidan finns samlad undervisning från flera olika lärare kring tre olika teman: lärjungaskap, ledarskap och Bibel. Varje lektion innehåller en video och ett dokument som innehåller samtalsfrågor samt de bibelord som lektionen förankrats i.

    – Samtalsfrågorna som följer med är något som är rätt unikt med Salt+ om man jämför med andra liknande sajter. I stället för att »bara« konsumera undervisningen vill vi lyfta vikten av att få reflektera tillsammans och processa undervisningen, säger Forssman.

    Namnet »plus« kan på många andra hemsidor innebära kostnader eller någon typ av extra medlemskap, kring Salt+ gäller dock raka motsatsen:

    – Salt+ är helt gratis och utan inloggning. Själva syftet är att det ska vara så lättillgängligt som möjligt. Målgruppen för materialet är bred och på sikt är tanken att Salt+ ska kunna nå utanför EFS och Salts gränser.

    – Vi finns i en EFS-kontext, så undervisningen som finns på sidan är något som EFS och Salt rekommenderar och står för, men vi vill bredda oss också. Det finns massa människor som är duktiga på sina områden, även i andra samfund. Vi vill hitta bra förebilder som är bra för hela kristenheten och som hela kristenheten kan ha nytta av, säger Forssman.

    I dagsläget vet inte Salt exakt hur många ungdomsgrupper som aktivt använder materialet. Men de har fått många uppmuntrande kommentarer från församlingsledare som bekräftar behovet av en sådan här resursbank.

    – Vi vill sträcka ut en hand och etablera mer nätverkande med våra lokala sammanhang och lokala ungdomsledare. Salt+ ska ju vara en hjälp och något att ha nytta av, och är det någon gång det är aktuellt eller relevant att ha verktyg på nätet så är det nu när Coronaviruset ställer till det, säger Forssman och fortsätter:

    – Jag tror verkligen på idén med onlineverktyg i den här tiden, med eller utan virus. Vi har kommit långt men det är mycket arbete kvar för att det ska bli etablerat – potentialen för Salt+ är jättestor.

  • I kölvattnet av Corona

    DAGMAWIT ALEMAYEHU

    2020-04-17

    Budbäraren har kontaktat EFS samarbets­organisationer som kommenterade samhällets beredskap för viruset i respektive land.

    Dr Rajiv Choudhrie, Padhar sjukhus, Indien

    – Padhar har inga bekräftade coronafall än och det har inte gjorts några tester i staden (red. anm. 28 mars). Just nu pågår en total nedstängning i Indien vilket drabbar de fattiga som förlorar sina inkomster. Padhar sjukhus har ovanligt få patienter på grund av nedstängningen vilket även påverkar ekonomin. Trots detta förbereder vi oss för en invasion där bland annat lokala sömmerskor syr skyddskläder och tillverkar munskydd.

    Dr. Khadar Abdilahi, Warsan

    – Det första fallet av coronaviruset bekräftades 16 mars i Somalia och 31 mars i Somaliland. Alla byarrna och Warsans partners har upplysts om situationen kring viruset, men rädslan för spridningen växer i läger och landsbygdssamhällen där social distansering är omöjligt. Lokala handlare utnyttjar situationen genom att höja priserna på mat vilket drabbar flyktingarna hårt. Warsan behöver ekonomiska medel för att införskaffa tvål, handsprit, vattenreningstabletter och ansiktsmasker.

    Yonas Tesfaye, Hope for Children, Etiopien

    – Vi försöker göra vårt bästa under coronakrisen. Mitt i en sådan paniksituation är vi oroliga över vad som kommer att hända de kommande dagarna. Även om vi vill se effekterna av våra projekt, tvingar den nuvarande situationen oss att stänga ned dagis och bromsa utbildningar. Den största utmaningen är nog rädslan som sprids i landet. Hur som helst är vårt hopp i Jesus.

    Mats Ya’kov, Capni, Irak

    – Capni har för närvarande stängt ned kontoret och vi arbetar hemifrån. Vi gör inga fältbesök till projekten eftersom städerna i den kurdiska regionen har stängt gränserna. 18 mars utlyste KRG ett utegångsförbud som än så länge gäller fram till 10 april. För närvarande (red. anm. 2 april) finns det ett Covid-19 fall i Duhok. Människor är stressade men förhoppningsvis kommer allt att fortsätta smidigt.

    Megersa Araw, Aira sjukhus, Etiopien

    – Vi är ute efter testkit och febertermometrar för att kunna testa våra patienter för coronaviruset och hoppas att EFS kan stödja oss i detta (red. anm. 5 april).

  • I den svåraste av tider – så leder Kerstin EFS i krisen

    JAKOB ARVIDSSON

    2020-04-17

    Den senaste tiden har varit minst sagt speciell för EFS missionsföreståndare Kerstin Oderhem. Stora satsningar tvingas ställas in och ersätts i stället av krishantering på grund av Coronaviruset. Mitt i allt lever EFS vision i allra högsta grad.

    Vid tiden för vår intervju går arbetsdagen mot sitt slut och EFS missionsföreståndare Kerstin Oderhem har redan avverkat flera möten under dagen. I princip alla normala arbetsuppgifter har lagts åt sidan för att hantera den allvarliga situation som Coronaviruset fört med sig.

    Kerstin lyfter vikten av att vi ser varandras sorg och tröstar varandra. – Det är viktigt att vi visar nåd och inte bagatelliserar det vi nu ser hos andra. Bild: Jakob Arvidsson

    Bild: Rickard L. Eriksson

    EFS ledningsgrupp har haft många extrainsatta möten på grund av den nuvarande situationen. Som synes på teven i bakgrunden deltar vissa via webben.

    – När detta bröt ut hade vi fullt fokus på årskonferensen och andra spännande satsningar in mot hösten, så för mig och hela EFS har det handlat väldigt mycket om att ställa om, säger Kerstin och funderar ett tag innan hon fortsätter:

    – Men oavsett krisläge gäller fortfarande EFS vision – samhällen och människor förvandlade av Jesus. Vårt fokusområde är alltjämt att nå nya människor med evangeliet, hur kan vi göra det i tider av kris? I världshistorien har människor alltid gått igenom olika typer av tider. Det är över 100 år sedan det var en stor kris i Sverige och vi saknar erfarenheten att hantera det. Vi ser att Gud möter människor och verkar i tiden som är nu, då är det en utmaning för oss som missionsrörelse hur vi möter upp det.

    Kerstin lyfter fram att vårt land just nu är i sorg och att vi behöver visa förståelse för att vi reagerar olika på det som sker.

    – Vi går alla igenom olika typer av sorger just nu. Vi har den nationella sorgen som vi alla berörs av, sedan har vi den »fåniga« sorgen – exempelvis en inställd semesterresa eller en utebliven konsert, och inte minst den personliga sorgen när nära och köra dör. Alla sorger behöver få finnas sida vid sida, säger Kerstin och fortsätter:

    – Jag hör om unga människor som blir oroliga för framtiden, som länge har längtat efter sin studentfest och nu får se den försvinna i fjärran. De kan då tycka att livet är helt meningslöst och i ett större perspektiv kan vi som vuxna säga »vad är väl en bal på slottet«, men för många ungdomar är det en viktig milstolpe i livet. Då behöver vi steppa upp och stå sida vid sida i alla åldrar i olika typer av sorger. Vi behöver se varandras sorg och trösta varandra. Det är viktigt att vi visar nåd och förståelse och inte bagatelliserar det vi nu ser hos andra.

    Till EFS rikskansli i Uppsala har det strömmat in frågor och funderingar. Både praktiska frågor, oroliga frågor, och frågor kring hur EFS tänkt anpassa sig till regeringens löpande direktiv.

    – Vi sitter i regelbundna möten både med kansliledningen och EFS ledningsgrupp, bland annat för att kunna besvara de som hör av sig. För oss är det väldigt viktigt att vi kan skapa en trygg kommunikation. Vi har såklart påbörjat vissa åtgärder och ser behov av fler åtgärder hela tiden, säger Kerstin.

    En konkret sådan är att EFS har infört regelbundna morgonandakter på vardagar klockan 10.00 som sänds live på EFS Facebook-sida.

    – Genom dessa andakter vill vi visa att vi finns här och att vi är en missionsrörelse som kan ge ett ord till tröst.

    EFS riks har också inlett en satsning med webbsända söndagsgudstjänster på efsplay.nu. I skrivande stund har gudstjänster sänts från EFS-kyrkan i Ängelholm och Lötenkyrkan i Uppsala. Beroende på utvecklingen i landet kan det komma att bli sändningar från fler kyrkor också.

    – Vi vill inte stänga ner utan ställa om, vara kreativa och hitta nya sätt att möta människor och dela evangelium. Vi uppmuntrar också de som finns i vigningstjänster att bära ämbetskläder så att vi syns som kyrka i samhället. Om det är någon gång nöden är stor så är det nu, och i tider av kris behövs kyrkan som mest.

    Hela EFS påverkas såklart av Coronavirusets ödesdigra framfart. Ekonomin påverkas, givandet ser ut att minska och exempelvis lägergårdarna drabbas av avbokningar som i sin tur leder till akut ekonomisk kris. Stora evenemang som EFS och Salts årskonferens och det populära scoutlägret Patrullriks har ställts in, liksom en mängd lokala mindre arrangemang.

    – Vi kommer att ha frågor att hantera kring det här i en lång tid framöver inom EFS. Såklart är det tråkigt att ställa in, men det är helt nödvändigt och vi har bara mött förståelse för det i rörelsen. En stor sak som dock återstår att lösa är hur vi ska göra med årsmötet. Det kommer att bli av men vi vet inte exakt hur. Så snart vi kan går vi ut med hur det blir och ber om tålamod kring det.

    Många läger och evenemang ställs nu in och gudstjänster har fått övergå till att firas digitalt via webben. Här en gudstjänst i Grisbackakyrkan, Umeå. Bild: Johan Gunséus

    Kerstin hoppas att EFS kan gå stärkta ur krisen. – Vad vi gör tillsammans av den här svåra situationen, som faktiskt kan vara en möjlighet, blir avgörande.

    EFS rikskansli som arbetsplats har naturligtvis också påverkats: rutinerna kring handhygien har skärpts, stolarna vid fikaborden är utspridda, vissa möten sker via webben, färre ur personalen är på plats och jobbar och de olika avdelningarna får hjälpas åt i större utsträckning än tidigare.

    – Det känns väldigt meningsfullt. Vi tar fram det bästa hos varandra och agerar som ett lag. När det fattas människor på ena avdelningen så hjälps vi åt. Vi har på ett imponerande sätt lyckats ställa om väldigt fort.

    Vad Coronakrisen kommer att innebära långsiktigt kan inte ens förståsigpåarna förutspå, men Kerstin hoppas och tror att EFS kan gå stärkta ur den pågående krisen.

    – Vår värld kommer förändras, så också Sverige, så också EFS. Vad hela rörelsen tillsammans gör av den här svåra situationen, som faktiskt kan vara en möjlighet, blir avgörande. Det gäller att vi bevarar vårt missionsfokus och vårt hjärta i att vara en missionsrörelse. Då har jag svårt att se att vi inte skulle gå stärkta ur en kris.

  • En massiv gräshoppsinvasion i östra Afrika hotar att leda till svält. Corona sprids dessutom ohämmat när möjlighet till handtvätt och rent vatten saknas. Behoven på sjukhus och i flyktingläger är akuta och eskalerande.

    EFS ger nu utökad nödhjälp till de drabbade områdena. Var med och älska din nästa!


    Mer info:
    https://www.efs.nu/alskadinnasta

  • EFS-missionärerna Sophia och Elias Tranefeldt har bott i Addis Abeba i fem år. När Budbäraren träffar paret berättar de om att komma den lidande kyrkan nära och om tendensen i att försköna den afrikanska kristenheten på bekostnad av den svenska.

    Vardagen och uppdraget för EFS utsända har förändrats sedan den förste Etiopien-missionären Karl Cederqvist, tillika pionjär inom Mekane Yesus-kyrkan, satte foten i landet 1904.

    – Vi bor inte i hydda längre som missionärerna gjorde förr. Vi är konsulter mer än evangelister. Mekane Yesus-kyrkan är också på väg att få en ny identitet. Det är inte bara en fattig kyrka utan också en kyrka med stora tillgångar, beroende på var i Etiopien man är, säger Elias Tranefeldt.

    En del av Sophias vardag som översättningsrådgivare är att möta etniska minoriteter som går igenom förföljelse och diskriminering. Bild: Privat

    Bild: Dagmawit Alemayehu

    – Alla här räknar med Bibeln som en auktoritet, säger Elias Tranefeldt som undervisar i exegetik vid Mekane Yesus-kyrkans teologiska Seminarium i Addis Abeba.

    De första svenska missionärernas tid i Östafrika präglades av sjukdomar och våldsamt motstånd som ofta ledde till döden. När pandemin COVID-19 når Etiopien är det med bättre beredskap. Elias berättar att det mesta hittills är som vanligt i Addis Abeba, förutom att alla skolor, inklusive Mekane Yesus-kyrkans, är stängda för tillfället (red. anm skrivet 31 mars) i avvaktan på hur viruset sprider sig.

    – Vi mår bra även om vi blir lite rastlösa, då våra arbetsplatser är stängda i åtminstone fyra veckor. Vi försöker jobba hemifrån och är glada att internet fortfarande är igång och att vi får lite mer tid för varandra i familjen. Flera delstater är stängda, man ser mycket mindre folk ute på stan, de skakar inte hand, många har munskydd och det talas om total lock-down även här. Samhälleliga åtstramningar kan leda till politiska oroligheter i landet och då kanske saken hamnar i ett annat läge för oss och vi tvingas försöka komma till Sverige.

    Paret Tranefeldt bor i ett inhägnat hus inom Mekane Yesus-seminariets campus. Deras två tvillingpar Gabriel, Josef, Emanuel och John leker med hunden Sissi på gården och familjens barnvakt Abaynesh gör sig i ordning för att gå hem för dagen. »Egziabher kenante gare yehon,« »Må Gud vara med er,« säger hon.

    Guds Ord är en central och daglig del i paret Tranefeldts liv – i både andakt och vardag. Elias undervisar i exegetik vid Mekane Yesus-kyrkans teologiska seminarium och Sophia är översättningsrådgivare och arbetar med bibelöversättning i samarbete med Folk och Språk.

    Just bibelöversättningen var deras väg in i Etiopien. Innan de flyttade år 2015 hade de en längre tid längtat efter denna typ av arbete och Erik Johansson (EFS internationella missionssekreterare) föreslog att paret skulle överväga att flytta till ett land där EFS redan hade infrastruktur för missionärer.

    – SIL, en av organisationerna som arbetar med bibelöversättning här i Etiopien ville gärna ha med mig. Mekane Yesus-kyrkans seminarium hade samtidigt ett behov av lärare så det passade bra för Elias som har en master i teologi. Vi hade nog snarare hoppats att vi skulle hamna i Sibirien eller så, för vi har lite svårt med värme. Föga visste vi hur kallt det faktiskt kan bli i Addis, säger Sophia.

    Då hade de en begränsad kunskap om Etiopien men språkentusiasten Sophia var exalterad över att det talas runt 80 språk i landet.

    På seminariet hörs amarinja och oromiffa i korridorerna bland studenterna innan Budbärarens utsända träffar Elias utanför ett av klassrummen. Kursens sju studenter droppar in en efter en.

    – Studentkontakten och hela idén om bibelundervisning är min passion. Det är en väldigt kreativ miljö här på seminariet för den som vill hitta på lösningar själv, för det finns rätt få givna ramar för hur undervisningen ska gå till. I Sverige var jag präst och det var ju en del undervisning i det, men jag trivs väldigt bra med att arbeta helt och hållet som lärare.

    Denna dag undervisar Elias utifrån Johannesevangeliet och om Jesus förhållande till Fadern. Etiopiens utveckling och utmaningar speglas ständigt i samhällets alla led, inte minst i Elias klassrum. Där sitter till exempel prästen Paulus Adem från den lutherska kyrkan i Eritrea – tack vare fredsavtalet mellan Eritrea och Etiopien. Hans närvaro hade varit omöjlig bara för något år sedan. EFS sponsrar nu hans och ännu en eritreansk prästs vidareutbildning vid seminariet.

    När det är dags för diskussion uppmuntrar Elias eleverna att delta: »Jag kommer inte att underkänna er för vad ni säger, bara om ni inte säger något alls.«

    – Alla här räknar med Bibeln som en auktoritet. Det är en underbar kontrast för mig som svensk där det ju i vår kontext hela tiden handlar om att ifrågasätta Bibeln – inte minst från samhällets sida. Här är det nästan för mycket åt andra hållet ibland: Bibeln blir lätt något som bara läses rakt av utan att analyseras eller sättas i sitt sammanhang. En mycket vanlig form av predikan är att bara upprepa bibeltexten ett par gånger och trycka på sådana meningar man som predikant tycker är särskilt bra. Men Guds Ord tål att brottas med utan att auktoriteten går förlorad.

    Den första tiden i Etiopien präglades av en tuff graviditet för Sophias del, men flytten var också en källa till mycket glädje.

    Sophia och Elias berättar att de lekfulla tvillingparen Gabriel och Josef, och Emanuel och John, har berikat den härliga tiden i Etiopien.


    FAKTA

    SOPHIA OCH ELIAS TRANEFELDT

    Bor: Addis Abeba, Etiopien.

    Familj: Tvillingarna Gabriel, Josef (13 år), Emanuel och John (5 år).

    Uppdrag: Att undervisa i och översätta Bibeln i Etiopien.

    Brinner för: Att uppmuntra EFS-församlingar (Sophia), bibelundervisning (Elias).

    I Sophias arbete är brottningen med Bibeln ett måste för henne och hennes kollegor. Då utifrån en språklig angreppspunkt. Som översättningsrådgivare förbereder hon det inblandade teamet av översättare för deras jobb. Trots att hon hade läst teologi och lingvistik i Sverige var uppdraget som översättningsrådgivare en helt ny värld för henne.

    – Jag hade en lång startsträcka för jag var tvungen att lära mig amarinja på någorlunda nivå. Det tog nästan två och ett halvt år med tanke på barnen. 2017 kunde jag börja på riktigt.

    Paret hade med sig de då 8-åriga tvillingarna Gabriel och Josef till Etiopien och Sophia blev rätt snart gravid med ett andra tvillingpar: Emanuel och John. Elias – till skillnad från hustrun som hade en tuff graviditet med sug efter sushi och svenskt lösgodis – beskriver en förälskelsefas.

    – Jag tyckte allt var nytt och spännande. Etiopien är på många sätt ett fantastiskt land att vara i. Men visst har man sina dippar, särskilt kring praktiska saker. Som när det inte går att spola i toaletten, när strömmen försvinner eller när internet stängs ner.

    Inte bara de praktiska bitarna kan upplevas frustrerande:

    – Man får lära sig hantera en helt annan syn på hierarki och transparens. Man kommer också väldigt nära den lidande kyrkan. I mitt arbete träffar jag etniska minoriteter som går igenom förföljelse och diskriminering, ibland med en dödlig utgång. Jag ser alla orättvisor och kan känna mig maktlös, säger Sophia.

    Hon nämner specifikt en incident som drabbade en grupp översättare vars folkgrupp hon helst inte namnger. När de var på väg till huvudstaden för en workshop för ett år sedan blev de överfallna på grund av sin etnicitet och hudfärg – de kallades babianer, blev sparkade och kände sig hotade till livet. Under hemresan blev de jagade och fick springa in på en polisstation för att ta skydd. Till slut fick de färdas dolda i en ambulans till sin hemby. Väl hemma möttes de av nedbrända hus och invånarna hade tvingats fly in i skogen utan mat eller dryck. Många mördades.

    – Detta sker ofta i kristna kontexter. Vi behöver fråga oss själva vad det beror på och vad vi som kyrka kan göra för att öka förståelsen mellan olika etniska grupper. Det här är den stora utmaningen som Etiopien har, säger Sophia.

    Det är ingen hemlighet att de etniska motsättningarna påverkar kyrkorna, menar Elias. Men den kristna identiteten behöver vara den starkaste. Paret är övertygade om att kyrkans undervisning om försoning och förlåtelse är avgörande för att etniskt baserat våld skall upphöra.

    – Den största aha-upplevelsen för mig är att kyrkan i världen har både problem och möjligheter på alla ställen. I Sverige har vi problem med frågor om abort och HBTQ. I Etiopien är det etnicitet som är förblindande. Det är ju inte riktigt så att afrikanska kyrkor går från härlighet till härlighet medan vi i väst befinner oss i förfall, som vi kanske trodde när vi kom hit. Jag har lustigt nog fått en mer positiv bild av vår svenska kristenhet efter att ha tillbringat tid med kyrkan i Etiopien. Mitt uppdrag som EFS-missionär ser jag också mycket som att uppmuntra svenska kristna och särskilt EFS:are. Vi borde gaska upp oss, skaka av oss stoftet och vara en stolt del av kyrkan och inte alls ha mindervärdes­komplex inför de afrikanska kyrkorna bara för att de växer så mycket.

    Elias upplever att tiden i Etiopien också förbereder honom för en framtid som präst i Sverige när familjen väl återvänder. Att behöva lära sig allt från början i Etiopien har varit ödmjukande, förklarar han, men tror att det har givit honom en större förmåga att kunna möta olika typer av människor och sammanhang med mer frimodighet.

    Men innan det är dags för Sverige igen så är det seminariets studenter som är hans fokus.

    – Något jag ofta återkommer till nuförtiden efter mina år här, är vikten av att fördjupa och utveckla det partnerskap vi har med Mekane Yesus. I takt med den otroliga ekonomiska och medlemsmässiga utveckling som Mekane Yesus gjort måste det snart kunna börja flyta medel även åt andra hållet. Jag brukar fråga mina studenter: »När ska ni vara med och bekosta en ungdomstjänst i EFS Karlstad?«. Tanken att Etiopien skulle kunna bidra ekonomiskt till Sverige är lika ovanlig här som i Sverige. Jag tror det vore berikande för oss alla om vi gjorde oss av med bilden av den stackars fattiga etiopiska kyrkan som vi måste skicka pengar till. Det är en djupt förminskande syn på världens största lutherska kyrka som skulle kunna vara med och forma svensk kristenhet lika mycket som vi har varit med och format etiopisk.

  • Passion för lärande

    MALINA ABRAHAMSSON

    2020-04-20

    En lagspelare som vill skapa konsensus, en amerikan som har svårt för pappaskämt. Dessutom litteraturvetare, teolog och rektor vid Johannelunds teologiska högskola. Budbäraren möter mångsidige James Starr.

    Det är söndag och en kompis som är ny i Lötenkyrkan i Uppsala sitter ensam i kyrkbänken. James Starr, som tillhör församlingen, ser det och frågar om hon vill fika med honom och hans fru efteråt. Så trion slår sig ned runt fikabordet och börjar småprata om sina jobb. James berättar att han arbetar på Johannelunds teologiska högskola. Först efteråt får min kompis reda på att han är skolans rektor.

    – Jag hoppas att våra studenter ska känna att de bara har börjat lära känna Bibeln, kyrkans historia och sin tro, säger James.

    Efter sitt vuxendop förändrades James. Han har aldrig varit sådan evangelist som då; han delade ut Johannesevangeliet till sina kompisar, pratade om Gud och bjöd in till kyrkan. Bild: Jakob Arvidsson

    Scenen är typisk för James Starr. Han är inte Den Store Ledaren som vill imponera med titlar eller briljera med sin kunskap. Allt bottnar i hur han ser på ledarskap:

    – Jag är inte bekväm med hierarkier och tycker inte att de är kompatibla med evangeliet. Det är bara Jesus Kristus som är Herren med stort H. Jesus säger att vi som tillhör honom är som grenar på vinstocken, ingen gren är »mer gren« än någon annan – alla har direktkontakt med Herren.

    – Sedan har jag som ledare fått ett förtroende och ja, en viss … makt. Hm, ordet känns väldigt främmande i munnen …

    Vi möts i hans arbetsrum på Johannelund. Väggarna är täckta av böcker, och de flesta titlar verkar handla om Nya testamentet – ämnet som James Starr är docent i. Kärleken till litteratur i allmänhet, och Bibeln i synnerhet, väcktes tidigt.

    – På mellanstadiet läste jag Narnia och Sagan om ringen och även om de är fantasiberättelser gav de mig en stark känsla för hur himmelriket känns; de vittnade om Guds godhet och sanning. Och så läste jag igenom hela Bibeln, vilket var en stor upplevelse, berättar han.

    Den amerikanska accenten hörs när han talar. James Starr är född i Michigan, USA, och bodde under uppväxten i flera amerikanska stater. Både mamman och pappan var djupt troende och James berättar att familjen gick i kyrkan varenda söndag utan undantag.

    – Ja, absolut utan undantag, lägger han till.

    Han talar om barndomen med värme. Föräldrarna bjöd ofta hem till bibelstudier och den lille James fick sitta med och lyssna när de pratade om tron. De var också tydliga med att beslutet att följa Jesus inte var något man tog lättvindigt.

    – Som tioåring grubblade jag kring hur jag skulle förhålla mig till Jesus. Jag var inte barndöpt och mina föräldrar sa: »När du väl ger ditt liv till Jesus kan du inte ta tillbaka det.« Jag låg sömnlös på nätterna och funderade. Jag trodde på Jesus och hade lärt känna honom, men var jag beredd att erkänna honom som Herre över mitt liv?

    Här blir jag fundersam. Var James verkligen bara tio år när han hade den typen av djupa tankar? (När jag själv var i samma ålder lekte jag med Barbies och tänkte mest på vilken låt jag skulle mima till på roliga timmen).

    – Jo, jag var tio. Jag förde dagbok och minns att det var ganska mycket ångest kring beslutet, förklarar han.

    Två händelser gjorde att han till sist valde att döpa sig. Det ena var den väckelse bland Jesusfolket som bröt fram i hans hemförsamling. Barfota hippies med långt hår och batiktröjor strålade av glädje över sin nyvunna tro och blev förebilder för James. Det andra var två filmer som förändrade hans syn på Jesus: Godspell (»som egentligen är teologiskt förfärlig«) och The Greatest Story Ever Told.

    – Filmerna gjorde att Jesus blev personlig, en riktig människa som ville känna just mig.

    Efter dopet var James Starr en annan. Han berättar att han aldrig varit sådan evangelist som då; han delade ut Johannesevangeliet till sina kompisar, pratade om Gud och bjöd in till kyrkan. I årskurs sex berättade han för sin lärare att han skulle bli missionär. Till svar fick han höjda ögonbryn och ett »Men lilla gubben.«

    Men missionär blev han. Om än på ett annorlunda sätt.

    Först blev det universitetsstudier: Engelsk litteratur vid University of Virginia. Under tiden var James med i en blomstrande student­rörelse, i det som motsvarar svenska Credo. Samtidigt gick den presbyterianska kyrka han var med i från 200 medlemmar till 1000 på bara några år.

    – Jag har gång på gång haft välsignelsen att få en försmak av Guds rike. Det har jag burit med mig hela livet, berättar han.

    Men det fanns en baksida. I sin iver att ta tron på allvar ville James hela tiden höja ambitionsnivån – mer bön, mer bibelläsning. Till slut rasade korthuset.

    – Som 21-åring tänkte jag: Vad förväntar sig Gud av mig? Jag mäktar inte med! Då försökte jag faktiskt sluta vara kristen. Jag såg hur till synes obekymrat mina icke-kristna kompisar levde och kände avund.

    – Men även om jag försökte sluta vara kristen, gick det inte. Det var som att Gud hade handen på min axel och drog mig tillbaka. Och jag kom tillbaka – förkrossad och med en större ödmjukhet. Jag insåg att jag inte kan prestera någonting och sa till Gud: Om du vill ha mig vill jag vara kvar. Det är här jag hör hemma!

    När James berättar tänker jag på hur ovanligt det är att en man i hans ålder pratar så ärligt och känslosamt om sin trosresa. Han värjer inte för det svåra och berättar också att han under flera år upplevde Guds tystnad oerhört smärtsamt, som en själens dunkla natt. I efterhand har han accepterat det som ett trons grundvillkor.

    – Ibland får vi uppmuntrande vägskyltar som visar att vi är på rätt väg i form av bönesvar, härlig lovsång och god gemenskap. Men på vissa sträckor i skogen är det glest med vägskyltar. Ändå är man på rätt väg, konstaterar han.

    James tog Master of Divinity examen år 1990 vid Yale University. På bilden syns fr. v. farbror William Starr, James själv, pappa James L. Starr och lillebror Andrew.

    James och frun Kristina år 1989, ett år efter att de hade gift sig.


    FAKTA

    JAMES STARR

    Ålder: 58 år.

    Familj: Hustrun Kristina, hunden Caleb (hebreiska för »hund«) och två vuxna utflugna söner.

    Bor: I kedjehus en km från Johannelund.

    Brinner för: Johannelund, bra präster till våra församlingar.

    Drömmer om: En cykelsemester med min fru.

    Läser just nu: Fyra böcker parallellt förutom Bibeln.

    Tidigt i livet hade James en känsla av att hans livsväg inte var att stanna i USA. Efter avslutade studier åkte han till Belgien med missionsorganisationen OM för att starta Credo-grupper. Och i teamet fanns en viss tjej från Borås …

    – Vi höll kontakten under fem år. I dag finns alla våra brev i en stor kista hemma i tv-rummet.

    Tjejen från Borås var Kristina, samma kvinna som kyrkfikade i Lötenkyrkan med min kompis. Hon och James gifte sig 1988 och har i dag två vuxna söner.

    Som nygifta bodde de i USA under tiden James utbildade sig i teologi vid det prestigefulla Ivy League-universitetet Yale.

    – Yale liknar Johannelund på många sätt. Det var verkligen kyrka och akademi tillsammans: kapell mitt på campus och fokus på att studenterna skulle prästvigas eller möjligen bli lärare. Det fanns studenter från många olika samfund och frågan i studierna var hela tiden: Vad innebär det här för församlingen? Hur kan detta gestaltas i en tjänst? berättar James som stortrivdes i den miljön.

    – Jag läste så mycket bibelkunskap jag bara kunde och tillbringade mina dagar och kvällar i något av de stora, härliga biblioteken. Dessutom jobbade alla studenter i någon församling minst tio timmar i veckan. Blandningen av teori och praktik var en självklarhet.

    När James beskriver Johannelund är det samma blandning som han lyfter fram.

    – Vissa studenter kommer hit med en ganska tunn församlingserfarenhet, så vår uppgift är att visa på hur teologin och församlingslivet kan integreras. Därför är vi måna om att teologi på Johannelund aldrig ska vara ett abstrakt akademiskt ämne, utan något levande som gestaltas i såväl mötet med lärarna som i gemensamma veckomässor, morgonböner och mentorsgrupper.

    – En styrka som Johannelund har är också att man som kristen akademiker inte behöver inta försvarsställning. Vi förutsätter Guds existens och att han har uppenbarat sig i Jesus. Det är en helt försvarbar filosofisk utgångspunkt. Utifrån det kan vi sedan vara självkritiska och ställa frågor kring vad en viss teologi innebär för församlingen.

    James Starr har arbetat på Johannelund sedan 2001. Han kom i kontakt med EFS under doktorandtiden i Lund då han och Kristina var medlemmar i EFS-kapellet. När forskartjänsten löpte ut blev han tipsad av sin handledare, Birger Olsson, att Johannelund sökte ny lektor i Nya testamentet.

    – På den tiden var allt norr om Hässleholm som Norrland för mig, och Uppsala var helt okänd mark. Men jag sökte tjänsten, blev kallad till intervju och stortrivdes med personalen och studenterna. Jag trodde aldrig jag som utlänning skulle få tjänsten så jag var mer avslappnad än jag borde ha varit egentligen, men jag minns att jag och de som intervjuade mig skrattade en hel del tillsammans.

    Humor har fortsatt varit viktigt för James. Under vår intervju skrattar jag flera gånger åt hans självdistans och komiska tajming.

    – Jag gillar inte pappaskämt, så jag försöker ha min egen humorstil, säger han.

    – Det finns till och med forskning som säger att om man skrattar är man mer avslappnad och då kan man lättare ta in det som sägs. Jag försöker ha med det i mitt ledarskap.

    Hur skulle du mer beskriva dig själv som ledare?

    – Jag vill skapa konsensus och se till att allting förankras i arbetslaget. Det ska inte vara jag som pekar med hela handen.

    Men är det ens möjligt att skapa konsensus?

    – Kanske inte att alla är med, men att majoriteten är det. Jag vill att man ska känna att vi har en gemensam vision och idé som vi försöker förverkliga. Därför jobbar hela arbetslaget tillsammans när det gäller verksamhetsplan till exempel, säger han och fortsätter:

    – Under tre år var jag pastor i en församling i USA och innan jag slutade gjorde jag en femårsplan för att de skulle ha en riktning framåt. Men ganska snabbt insåg jag att det där verkligen var James tankar om församlingen och inte församlingens tankar, så det blev inte så mycket av allt det där. Det har jag burit med mig som en lärdom.

    James Starr har varit rektor i snart två år. När någon frågar om Johannelund är hans standardsvar att »det är mycket som är bra«. Sedan sticker han inte under stol med att de senaste fem åren varit turbulenta. Johannelund har genomgått en stor och utdragen ombyggnation, Svenska kyrkan drog in praxisåret, och allt fler studenter pluggar på distans. När Kjell O. Leijon slutade som rektor efter tre år, beslutade man att göra en intern rekrytering och sökte någon som kunde fungera som en stabiliserande faktor. På frågan om varför det blev just James Starr, är han blygsam:

    – Det fanns inte så många andra att fråga.

    När han utvecklar sitt resonemang fokuserar han inte på sig själv, utan lyfter fram Johannelund.

    – Det är en fantastisk skola – strategiskt viktig, inte bara för EFS utan för hela Svenska kyrkan. Det är den enda medvetet lutherska utbildningen i Sverige som dessutom förmedlar en roseniansk spiritualitet och har fokus på bekännelsen om Jesus. Den får vi aldrig tappa!

    James Starr säger att han ofta påminner både sig själv och kollegiet om att ha Jesus i centrum. Tidigare studenter intygar att det också är så. »Engagerad«, »entusiastisk« och »tillgänglig för elever« är andra omdömen som återkommer när de beskriver James som lärare.

    Men hur är han som rektor?

    Själv säger han att det varit en omställning att byta tjänst och att han inte riktigt landat än. Om han tidigare kunde luta sig tillbaka på många års erfarenhet och inarbetade rutiner är det numera tusen bollar i luften, mötesmaraton och massor av människor som frågar efter hans åsikt. Ibland ter sig tillvaron överväldigande.

    – Jag är ju litteraturvetare och teolog, inte administratör eller ekonom … Så jag märker att jag är mycket mer beroende av Gud nu. Jag ber mer, annars klarar jag det inte.

    En av styrkorna som James Starr har är hans erfarenhet från många olika kristna sammanhang, såväl från församling som akademi, både från Sverige och utomlands. Han säger att han har en amerikansk syn på utbildning.

    – I Sverige ligger fokus på att man ska utbilda sig till något som leder till ett yrke, men i USA pratar man mer om bildning, både allmänbildning och om att man som människa ska utvecklas intellektuellt hela livet.

    Bildning är således viktigt för James. Jag följer honom på bokrecensionssajten Goodreads. Där har han bland annat gett en stjärna till Nabokovs Lolita och fem till Hamlet och Brott och straff.

    Hur hinner du läsa så mycket?

    – Jag lyssnar på ljudböcker när jag går hundpromenad, så då blir det en bok i veckan. Annars hade jag aldrig hunnit.

    Men läsningen är också en livsstil. Nyfikenhet och en vilja till »det livslånga lärandet« är något han gärna vill väcka hos studenterna.

    – Jag hoppas att våra studenter ska känna att de bara har börjat lära känna Bibeln, kyrkans historia och sin tro, och att det finns mycket mer att fundera på och fördjupa sig i.

    – När det gäller exegetik i Nya testamentet känner jag att det är som en åker med guld – var jag än sätter ner spaden gräver jag upp guld. Jag är bara i början och kommer bara hinna med en bråkdel, livet ut.

    James Starr är glad över att vara på Johannelund. Även om det finns stora utmaningar, överväger det positiva: bättre ekonomi tack vare statsbidrag och flera nytillskott i personalen.

    – Jag har varit här länge och tänkt på och drömt om vad vi kan göra. Till exempel bygga upp ett alumninätverk, skapa en trivsam miljö så att studenter vill vara på plats, och utveckla kurserna så att studenterna både blir teologiskt skärpta och Jesusfokuserade. Nu hoppas jag att drömmarna kan bli verklighet.

  • Att sörja med Gud

    CHRISTOFFER ABRAHAMSSON

    2020-04-20

    När vi drabbas av lidande och sjukdom, när drömmar går i kras och när vi tvingas ta avsked av någon som vi älskar. Vad gör vi då? Vi behöver lära oss att sörja och erfara att våra tårar kan rena vår blick.

    Vi har nog alla varit med om att mista något eller någon som vi håller kär. Det kan vara hälsan som vacklar, ett jobb som togs ifrån oss eller en vän eller familjemedlem som gått bort. När något sådant sker – när livet drabbar oss – fylls vi av frågor: Varför just jag? Varför måste min mamma dö? Vad gjorde att det var just jag som blev uppsagd? Varför hände det här mig?

    I de här lägena blir smärtan ofta så stor och outhärdlig att vi gör allt vi kan för att dölja eller döva den. Hur vi flyr varierar: en del flyr till distraktioner, andra till andliga upplevelser och somliga projicerar besvikelsen på omgivningen. Det finns en risk att vi flyr bort från sanningen, bort från Gud.

    Det finns också en risk att vi fastnar i frågorna. Att fråga varför något händer är berättigat, men ofta går inte frågorna att besvara; det onda är meningslöst och tomt! Ändå fortsätter vi att fråga och riskerar då att hamna i ett ältande som gör att vi gräver mig djupare ner i oss själva. Slutligen står vi i botten där det enbart är jag, mig och mitt som ryms. Hjärtat blir hårt och händerna knyts, bitterheten har slagit rot.

    Hebreerbrevets författare varnar oss: »Vaka över att ingen kommer bort från Guds nåd och att inte någon bitter rot skjuter skott och blir ett fördärv som angriper många« (Hebr 12:15). En bitter person vill inte ha någon hjälp. Hon har tillslutit sitt hjärta mot allt och alla, även Gud. Bitterheten kan bli som en drog, jag blir hög på att jag får vara i människors centrum och att omgivningen anpassar sig efter mig. Men bitterheten leder inte till liv, bara till mer självupptagenhet.

    Hur kan vi i stället ta oss vidare? Undvika såväl flykt som bitterhet?

    En sak är avgörande: att tala sant med Gud. I bönen lär vi oss att sätta ord på verkligheten tillsammans med Gud. Gud vill möta oss i det liv som är vårt och därför får vi öva oss på att sätta ord på hur vårt liv faktiskt är. I sorgen behöver vi söka ärlighet och uppriktighet.

    Psaltaren är en ljuvlig gåva till oss som sörjer, här får vi hjälp av andras böner att sätta ord på det som finns i vårt inre. Ett exempel: »Rädda mig, Gud! Vattnet når mig till halsen. Jag har sjunkit ner i bottenlös dy och har inget fotfäste« (Ps 69:2-3a). Ur de bönerna riktas min blick mot Gud och hans ljus kan tränga in i mitt liv.

    I den bibliska litteraturen ryms hela livet, både dagar av glädje och dagar av sorg. Det handlar därför inte om att förneka sorgen, utan snarare att förhålla sig till sorgen på ett sätt som för oss närmre Guds nåd.

    Det är genom att öppna upp mig för Gud i bönen och dem i min omgivning som självömkan sakta kan börja tappa sitt grepp över mig. Nåden tränger in i mitt liv och vidgar min blick. När bitterheten säger: jag har det sämre än jag förtjänar, svarar nåden: jag har mer än jag förtjänar!

    Samtidigt finns det ju sådant vi måste få sörja. I kyrkans gemenskap behöver vi bereda plats för sorgen i våra gudstjänster. Paulus uppmanar oss: »Gråt med dem som gråter!« (Rom 12:15b). Den självvalda ensamheten kan vara befriande, jag får vara ifred, men den ofrivilliga ensamheten är en förbannelse. Att gråta med andra är helande. Vi måste låta vårt Kyrie inte bara vara en transportsträcka mot Lovsägelsen utan faktiskt få vara en bön ur djupet av våra liv om Herrens förbarmande över oss och vår värld.

    Vi erfar då det Jesus säger: »Saliga de som sörjer, de ska bli tröstade!« (Matt 5:4a). I sorgen förnekar jag inte det jag varit med om, men öppnar upp mig för Guds nåd som kan trösta mig och hela mina sår. Mina sår och min sorg är inte ett hot mot min gudsrelation, utan en kontaktyta till Gud. När såren väl helats och blivit till ärr, vittnar de om Guds trofasthet och godhet, mitt i livets helvete.

    Och är det kanske just detta som är sorgens stora, men smärtsamma gåva? Att när livet går sönder faller det som inte är sant. Bra teologi bär oss, även i sorgen och smärtan. När livet går sönder, tappar somliga frågor relevans. Vi överlämnar oss och våra frågor till Gud. Det vi längtar efter är inte andliga upplevelser, utan Gud själv. Vi längtar efter Jesus.

    Bitterheten är ett fängelse som låser in oss i självömkan. Nåden är ett öppet fönster som släpper in ny luft i våra hjärtan. Guds väg till våra hjärtan går genom våra sår. Tårarnas gåva renar vår blick och vidgar vårt hjärta. I sorgen öppnar vi oss för Jesu sårmärkta händer.

  • Luthers pestskrift och vår tids epidemi

    TOMAS NYGREN

    2020-04-20

    Förvånansvärt mycket av Luthers pestskrift är tillämpligt för oss i vår tids epidemi, skriver Tomas Nygren.

    Den 2 augusti 1527 drabbades Wittenberg av böldpest. Inkubationstiden var bara några dagar. Dödligheten låg mellan 30 och 90 %. Fursten Fredrik den ståndaktige som styrde beordrade den 10 augusti Martin Luther och de övriga professorerna samt studenterna vid universitet i Wittenberg att lämna staden och söka sig till säkerhet. Den 15 augusti skulle flyttlassen gå. Luther hade haft ett tungt år för sin egen del. Han hade just hämtat sig från svår sjukdom som hade drabbat både honom själv och hans familj. Dessutom var hans hustru Käthe gravid. De väntade sitt andra barn. I stället för att lämna Wittenberg med de övriga vid universitetet beslöt Luther och Käthe att stanna i Wittenberg.

    Illustration: Benjamin Kruse

    De öppnade sitt hem och omvandlade det till ett sjukhus där de tog hand om sjuka som inte hade någon som tog hand om dem. En av Luthers kollegor, Bugenhagen – som just hade blivit änkling på grund av pesten – stannade också kvar och hjälpte till. Mitt under denna hektiska period fick Luther ett brev från prästerna i en annan stad, Breslau, som också var på väg att drabbas, med frågan om man borde stanna eller fly pesten. Luther fick inte tid att svara förrän epidemin i Wittenberg var över i november samma år. Svaret kom i form av en liten skrift som hette just »Huruvida man må fly från en dödlig pest«. I denna skrift låter Luther som en blandning mellan statsepidemiolog Anders Tegnell – med balanserade förnuftsmässiga och allvarliga råd som har med minimering av smittspridning, vård av sjuka och upprätthållande av samhällsfunktioner att göra – och en reflekterande teolog som inte ger några förenklade svar, men som samtidigt lyfter fram det mest centrala i den kristna tron. Denna skrift fick snabbt stor spridning och översattes till svenska första gången redan 1588 när en pestepidemi drabbade Sverige. Den har sedan getts ut i många upplagor både på svenska och på andra språk.

    Bakom skriften ligger några grundläggande antaganden:

    1) Gud har allt i sin hand. Inget händer som Gud inte har tillåtit eller inte har makt över ytterst sett. Detta är en grundtanke som hos Luther inte skapar osäkerhet och otrygghet i gudsrelationen utan precis motsatsen, därför att han känner Gud genom Kristus. Det är också därför vi kan vara trygga och ha förtroende för Gud. Hela skapelsen är under Guds kontroll till sist.

    2) Vi är sköra och kan inte ta våra liv för givna (se till exempel Ps 103:15–16; Ps 90:12). Troende kristna är lika alla andra människor i att vi kan drabbas och att vi inte har kontroll över tillvaron ytterst sett. Också en kristen människa brottas därför med smärta när hon själv drabbas av något och delar med andra smärtan när de drabbas. Med andra ord innebär Guds beskydd inte något slags osårbarhet.

    3) När det svåra kommer kallas vi att söka oss till Kristus i tro och bön och inte låta rädslan ta över. Vi blir påminda om vad som är viktigast i livet.

    4) Gud har kallat människor till olika uppgifter i kyrka och samhälle. Dessa kallelser gäller även i kristider. Gud vill inte kaos. Uppgifterna i kyrka och samhälle möts i att en tjänst för medmänniskan är en tjänst för Gud.

    5) Gud har skapat både vårt intellekt och medicinen. Vi ska därför vara förnuftiga och både dela ut och själva ta de mediciner som behövs. Vi ska inte vara dumdristiga så vi utsätter oss själva eller andra för smitta i onödan. Att inte följa dessa råd är att fresta Gud.

    6) Vårt hopp är Jesus Kristus. Vad som än händer har vi en framtid. Han är uppståndelsen och livet (Joh 11:25–26).

    Hur ska en kristen då konkret hantera frågan om att stanna kvar eller fly?

    Efter en inledande fras om att beslut om att stanna eller fly är något som den enskilde själv måste fatta, ger Luther rådet att de som arbetar i kyrkan bör stanna kvar och finnas till hands för sjuka och döende. De utsatta behöver den tröst och det stöd som Ordet och sakramenten kan ge dem. Om det är fler präster på plats än vad situationen kräver, ska de som inte behövs skickas iväg så de inte utsätts för onödig risk. De som har officiella uppdrag i samhället ska också vara kvar för att ordningen ska bevaras och hindra att till exempel plundring sker. De som har den typen av uppgifter kan bara fly om de ordnat fungerande ersättare. Anställda får inte heller fly om de inte får tillstånd från sina arbetsgivare. Inte heller får de som är herrar fly och lämna sina underordnade i sticket, om de inte ordnat för dem på ett bra sätt. Samma sak gäller föräldrar och barn som också är ansvariga för varandra.

    Sammanfattningsvis kan en kristen fly om det finns tillräckligt många kvar som fullgör de uppgifter som behöver göras. Det är en naturlig reflex som Gud har gett oss att vi vill rädda våra liv, och detta är inte heller något som är förbjudet, skriver Luther vidare. Han tillägger dock att det inte ska ske på ett sätt som är emot Gud eller min nästa. Den onde vill att vi i sådana här hotfulla situationer ska misstro Guds vilja att hjälpa oss samt fly ansvaret för våra medmänniskor och bara tänka på oss själva. Luther påpekar i sin lilla skrift att den som bara hjälper sin nästa när det inte kostar honom något aldrig kommer att hjälpa någon. Som motgift mot detta lyfter han fram att Gud själv är läkaren! Gud är den som ger beskydd (Ps 91:11–13). Därför uppmanar han oss att inte bli så desperata att vi glömmer att tjäna vår nästa. Det vi gör för våra minsta det gör vi för Gud (Matt 25:40).

    Frågan om den betoning Luther ger åt att Gud har all makt inte ytterst leder till passivitet inför det som sker, besvarar han med några exempel. Om det börjar brinna i huset försöker man givetvis släcka. Faller man i djupt vatten försöker man simma för att rädda sitt liv. Om vi ser allt som Guds ofrånkomliga straff som vi inte ska kämpa emot, innebär det att vi i praktiken inte längre ber med i Vår Fader när vi kommer till bönen »utan rädda oss från det onda«. Nej, vi behöver be om beskydd och vara på vår vakt mot det onda på bästa sätt och handla i enlighet med hur vi förstår vad det innebär att följa Gud.

    I en sammanfattning mot slutet av skriften säger Luther att den kristne med fördel ska tänka så här:

    »Okej, genom att Gud gett sin tillåtelse har fienden sänt oss gift och avskräde [Luthers omskrivning för pesten]. Därför ska jag be Gud att i sin nåd beskydda oss. Därför ska jag desinficera, hjälpa till att rena luften, dela ut medicin och ta medicin. Jag ska undvika platser och personer som inte behöver min närvaro för att inte bli smittad och på det sättet sprida smittan vidare till andra och förorsaka deras död på grund av min försummelse. Om Gud vill ta hem mig kommer han att göra det och då har jag gjort vad han förväntar sig av mig, och jag blir varken ansvarig för min egen död eller andras. Men om min granne behöver mig, ska jag inte undfly vare sig platser eller personer utan frivilligt gå. Detta är en sund gudsfruktan som varken är övermodig eller dumdristig och som inte frestar Gud.« (Min översättning.)

    Vad i Luthers pestskrift är tillämpligt för oss i vår tids epidemi? Förvånansvärt mycket. Jag sammanfattar med följande tre punkter:

    • Var trygg eftersom Gud ytterst har kontrollen.

    • Se situationen som en kallelse att söka Kristus och att tjäna medmänniskan.

    • Var klok och använd ditt gudagivna förstånd för att minska smittspridning och lidande.

  • Emelie Lundahl

    MARTIN NILSSON

    2020-04-20

    Emelies Lundahls bok Från forna dagar och flydda år är en av de första berättelserna av hur missionsarbetet i Eritrea började.

    Lärarinnan Emelie Lundahl föddes på Söder i Stockholm. Fadern var slaktare, men avled när Emelie var liten. Modern fick arbeta hårt för att försörja fyra döttrar och en son. För att kunna arbeta fick hon anställa gotländskan Mari som var hemma med barnen.

    Hösten 1864 började Emelie på seminariet och efter tre år fick hon en tjänst som biträdande lärarinna vid en elementarskola för flickor i Norrköping. 1872 blev hon antagen som adjunkt vid folkskolelärarinneseminariet i Stockholm.

    Efter tre år vid seminariet kom en dag en missionär och bad rektorn att få höra på undervisningen. Rektorn skickade honom till Emelies klass.

    »Jag hade hört talas om honom förut, att han förestod ett barnhem i Massaua, att hans hustru dött och att han kommit hem för att söka sig en hjälp för livet. Då det sedan blev bestämt, att jag skulle bli denna hjälp, sade rektorn, att om han vetat, att missionär Lundahl var ute i sådant ärende, hade han icke släppt in honom i seminariet.«

    Detta skriver Emelie i sin bok Från forna dagar och flydda år. Boken fick jag kännedom om när Ingrid Kågedal arbetade med sin bok om Gustava von Platen som var Bengt Petter Lundahls första hustru. Idag har jag upptäckt att boken, som kom ut när hon var 80 år, har sin grund i de artiklar som hon skrev i fem nummer (1899–1917) av årsskriften Varde Ljus. Somliga avsnitt känns direkt igen i boken medan andras innehåll kommer på ett samlat sätt i boken.

    Emelie Lundahl var en av de första kvinnliga missionärerna som kom till Eritrea. Hon fick bevittna en missionsstation som byggdes upp och många liv som blev förvandlade av evangeliet.

    Emelies bok är en av de första kvinnornas berättelse av hur det började, särskilt i Massaua, Monkullo och Bellesa. Hon skriver på ett målande sätt om hur det var:

    »Då regnet kom och öste ned över oss, fanns inte något tak i Massaua som stod emot. Det började så småningom att regna inne också och fortsatte därmed en stund, sedan det slutat ute, tills hela huset var genomdränkt. Vid ett sådant tillfälle tröstade en av gossarne mig med att Abraham, Isak och Jakob bodde i tält de, men vi hade ett hus vi.«

    Undervisningen gav resultat och snart ville »gallabarnen« resa tillbaka med evangeliet som de fått kunskap om. Från Massaua sändes Negusie, Johannes Emanuel och hans nyvigda hustru Elisabeth som varit missionär Månssons första lärjunge i flickskolan som de startat. Den 8 november 1877 bröt de upp från Massaua och i januari 1885 anlände brev från dem att de nått fram till Djimma.

    Bengt Petter Lundahl drabbades 1878 svårt av sjukdom.

    »Vi hade nämligen alla i hemmet blivit förgiftade av getmjölk. Getterna hade ätit giftiga örter, och mjölken förorsakade häftiga, våldsamma uppkastningar. Endast min man gick fri, men det lade sig i stället på levern. Det blev bestämt att han skulle resa hem och jag stanna hos barnen med infödda läraren (kes) Terfu som medhjälpare.«

    När maken kom tillbaka från Sverige var han frisk och hade med sig Emilies lillasyster Mimmi som skulle hjälpa till i gosskolan och Hulda Hellgren i flickskolan.

    Redan 1875 hade Bengt Petter vid Sverigeresan varit hos arkitekten och kompositören Stenhammar som gjort ritningar för den nya stationen i Monkullo (Imkullo).

    »Han brukade ställa upp sina utkast på pianot och spela för att få idéer. Min man var just uppe hos honom och hörde honom spela över vår ritning, och han tänkte, där han satt, att om vårt hus bleve så vackert, som han spelade, då skulle det bli något underbart.«

    Elever vid Lundahls skola år 1884.

    Missionsstationen i Monkullo. På skissen står det noterat att huset skulle målas ljusgult och ha bruna fönsterbågar och gröna persienner. Trävirket på verandan skulle målas mycket ljusgult.

    Missionsstationen i Monkullo. På skissen står det noterat att huset skulle målas ljusgult och ha bruna fönsterbågar och gröna persienner. Trävirket på verandan skulle målas mycket ljusgult.

    Men först 1877 fick de löfte om tomt och kunde sätta igång. I mars 1879 var huset så färdigt att de kunde flytta in. Emilie ger en innehållsrik beskrivning av det nya huset och livet där.

    »Och i ett land, där alla slags vårdanstalter fattades, blev det ett underbart hus, där de sjuka fingo vård, de förföljda ett hem, de hungrande. Först titta vi in i de små gossarnes rum. Där är allt under den kära Mimmis tillsyn väl ordnat. Hudarna, på vilka de små sova, äro hoplagda på en koffert. I den ena av rummets tre nischer ligga deras filtar och överst därpå deras små gula huvudkuddar uppradade. Tyget till dessa ha de fått som julgåva från vänner hemma och så har de sytt dem under jullovet och fyllt dem med lappar och små hyvelspån från snickeriverkstaden. I den andra nischen stå deras böcker och i den tredje tronar Hanetza, en stor docka också den från vänner hemma, klädd i förkläde samt till och med i röd hjärtvärmare. Snurran, också den hemifrån, är redan igång på golvet.«

    Så fortsätter beskrivningen av de olika rummen för barnen, bönerummet, kyrkan, gästrummet, missionärsrummen och flick- och pojkskolan. Beata Carlsson har ett sjuktält på gården och maken Per har sin snickarverkstad under deras veranda. Även gårdsplanen med planterade träd beskrivs.

    Flera gallaflickor friköps från slaveriet och kommer till stationen. Emelie skriver:

    »Ibland dessa var det en Garrnå som i dopet fick namnet Aster och som sedan gick ut som bibelkvinna till Galla tillsammans med Onesimus och hans hustru. Hon verkar där ännu. En jul redan innan hon döptes, lade Onesimus en helbibel in i mitt rum med påskrift ’julklapp åt Garrnå’. Han sade, att hon fröjdat honom så många gånger med sina svar; nu ville han fröjda henne en gång. Hon gick så tyst med sin hemlighet, att hon ville inviga sitt liv åt Gud. Men hennes kamrater drogo känsel på henne och sade: ’Aster gifter sig aldrig.’«

    Det intressanta är att Aster ändå hela livet var med nära Onesimus familj och finns med på flera familjeporträtt.

    Vid stationen möts både glädje och sorg. 1885 blev ett smärteår. Den 25 april avled lilla Hanna, 8 månader gammal. Inom några veckor avled två av de större gossarna i tyfoidfeber, Gebra Krisus och Gebra Amlak, båda omkring 15 år.


    LÄS MER

    Du kan ladda ner en pdf av Emelies bok Från forna dagar och flydda år via efsarkiv.nu. Sök på »Emelie Lundahl«.

    »Hela sommaren hade Rosa Månsson, som plågades svårt av hettan, varit mycket klen och även hon angreps av den farliga sjukdomen och slutet kom så hastigt, att vi inte kunde fatta, att hon lämnat oss. Sista morgonen ringde hon som vanligt ut sina flickor. De brukade alltid vara klädda och väntade blott på ringningen för att öppna dörrarna och lika en skock duvor sprida sig var och en till sin morgonsyssla. Följande morgon kom hembudet för henne efter en plågsam natt med svår andnöd. Hur obegripligt det syntes oss, att hon skulle sänkas ned i graven med alla sina rika gåvor och sin stora plikttrohet. Mången orkar icke att höra ens om missionen, hon levde sitt liv för den i ett klimat, som dagligen tärde på hennes hälsa, och ännu i sina bästa år bäddades hon ned i Afrikas jord på den öde plats, där hon gjort vad hon kunde för att Guds kunskap skulle spridas på jorden …

    I denna farsot insjuknade ock min man den 1 dec, fyra månader efter Rosas död … Den 11 dec blev han »fri«. Det var kl 7 på aftonen och budskapet att Aboi Lundahl var död spred sig snart och alla, som hörde det, strömmade till och deltog i sorgesången.«

    Sommaren 1894 måste Emelie resa hem efter en svår bröstsjukdom. Våren 1895 fick hon arbete på Stiftelsen som sekreterarens biträde. Josef var då 12 år och i 15 år fick hon fortsätta på EFS expedition.

  • Recension: Den katolska social­läran

    TORBJÖRN ARONSSON

    2020-04-20

    Den har kallats »kyrkans bäst bevarade hemlighet«. Nu finns detta omfattande verk för första gången på svenska.

    Den katolska socialläran är ett monumentalt verk som bygger på den kristna socialetiska traditionen och aristotelisk filosofi, tillämpad och uppdaterad av påvarna i en lång rad texter under de sista hundratrettio åren. Nu finns de översatta i en omfattande volym. Varje encyklika har fått en introduktion som sätter in dokumentet i dess historiska sammanhang och förklarar viktiga begrepp.

    Den katolska social­läran. Dokument 1891–2015

    (Veritas förlag)

    Nyligen gav Veritas ut Joseph Ratzingers föreläsningar över den apostoliska trosbekännelsen, Introduktion till kristendomen (384s), vilken recenserats här i Budbäraren. För en protestant finns naturligtvis både teologiska och etiska frågor där uppfattningarna går isär, men på den grundläggande troslärans och etikens område är det mesta ett gemensamt tankegods.

    Den katolska socialläran innehåller både klassiska påvliga texter som exempelvis Rerum Novarum (1891) av Leo XIII och Quadragesimo Anno (1931) av Pius XI och de sentida påvarnas mycket mer frekventa argumentation i sociala och politiska frågor. Volymen ger en historisk översikt över politiska och sociala konflikter i världen från 1800-talets slut fram till idag och påvarnas ställningstaganden i dessa. En förändring som framträder är de senare påvarnas ökade politiska intresse och engagemang. 1891 till 1960 finns bara två texter med, de ovannämnda, medan det finns femton från de sista sextio åren. Detta handlar inte bara om redaktionens urval av texter utan också om att påvarnas roll i den politiska och sociala debatten har förstärkts. Här finns Johannes XXIII:s encyklikor Mater et Magistra (1961) som handlar om kyrkans sociala ansvar, och Pacem in Terris (1963), som handlar om krig, fred och atomvapen året efter Kubakrisen 1962.

    Ibland är urvalet av texter något överraskande. Viktiga texter som saknas, och som enligt mig borde läsas av kristna i Sverige idag, är de påvliga texter som berör frågorna om livets början och slut och sexualetik, framförallt Humanae Vitae (1968) av Paul VI och Evangelium Vitae (1995). Det handlar då om frågor som har med abort och dödshjälp att göra och om synen på äktenskapet som ett livslångt förbund mellan man och kvinna. Ingen av dessa encyklikor finns med i denna utgåva, vilket nog kan förklaras med att de finns utgivna separat. Evangelium Vitae finns bland annat i en utgåva som sprids av Respekt, den svenska katolska organisationen som arbetar för det ofödda barnets rätt till liv.

    Två encyklikor finns med som behandlar evangelisation, nämligen Evangelii Nuntiandi (1975) av Paul VI och Evangelii Gaudium (2013) av Franciskus I. Franciskus betonar Andens roll i evangelisationen: »Innan jag framför några andliga motivationer och förslag, åkallar jag än en gång den helige Ande. Jag bönfaller honom att komma och förnya kyrkan, att väcka henne och driva henne att frimodigt gå framåt för att evangelisera alla folk.« (s. 1072). I samma encyklika finns också ett avsnitt om interreligiös dialog som betonar att dess mål är att bidra till fredliga förhållanden i världen och att den handlar om den mänskliga existensens villkor (s. 1067). Franciskus har kritiserats för uttalanden av synkretistisk karaktär i samband med denna typ av dialoger, men i encyklikan finns inte det. Här sägs istället: »En lättköpt synkretism skulle till sist bli en totalitär gest hos dem som bortser från de större värden som de inte förfogar över. […] Det som inte är till hjälp är en diplomatisk öppenhet som säger ’ja’ till allting för att undvika problem, för att vilseleda andra och förneka dem det goda som vi har tagit emot för att generöst dela med andra.« (s. 1068).

    Den katolska socialläran har goda förutsättningar för att bli både läst och använd i det politiska samtalet i Sverige. Två opinionsbildare som aktualiserat den katolska socialläran är Dagens ledarskribent docent Joel Halldorf och Thomas Idergard, tidigare moderatpolitikern och numera jesuit och katolsk präst.

  • Kyrkan stärker de ungas röst i Malawi

    SOFIA SVENSSON

    2020-04-20

    ELCM vill hjälpa sina ungdomar att växa som kristna ledare och i entreprenörsskap.

    I år stöttar Bial återigen ungdomsarbetet i EFS systerkyrka i Malawi, ELCM. Nu satsar kyrkan på att rusta ungdomar i ledarskap och öka deras delaktighet i beslut och aktiviteter på kyrkans alla nivåer. ELCM:s medlemmar består till stor del av barn och ungdomar och det är nödvändigt att ungdomar får spela en viktig roll i kyrkans ledarskap. Målet är att ungdomarna i programmet ska växa som kristna ledare och i entreprenörskap. De kommer att vara delaktiga i utvecklings- och mikrolånprojekt på landsbygden som främjar självförsörjning.

    Kyrkan i Malawi vill öka sina ungdomars delaktighet i beslut och aktiviteter.

    – Detta ledarskapsprogram stödjer de unga att genomföra utvecklingsprojekt utifrån sina egna förmågor tillsammans med lokala resurser. Det hjälper också de unga att ha en anda av teamarbete, säger pastor Evance Mphalasa som är rådgivare i ungdomsfrågor på ELCM.