Minou Podcasts
-
I veckans Lundströms Bokradio lyxar vi till det med två romanaktuella författare.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Khashayar Naderehvandi har skrivit "Hemsökelse" om terapeuten Rakel som blir vittne till något som får henne att totalt tappa fotfästet. I Negar Nasehs roman "En handfull vind" följer vi Minou och hennes son Nima, som från en balkong i Teheran 1978 ser protesterna tillta mot Shahens regim.
Mer olika kan två romaner inte bli, men en sak har författarna gemensamt: De har under hösten skrivit artiklar mot bakgrund av protesterna i Iran, där de båda har rötter. Hur påverkas man som författare av så omvälvande nyheter? Vad vågar man hoppas på av framtiden? Och hur läser de varandras böcker?
"Min roman handlar ju inte om Iran, men den hade heller inte sett som den gör om inte jag var jag, med den bakgrund jag har," säger Khashayar Naderehvandi. Hans roman utspelar i en namnlös stad, dit människor kommit över en gräns för att söka trygghet. "Iranska revolutionen är numera en del av det svenska kollektiva minnet, eftersom vi är som många här", säger Khashayar Naderehvandi.
Negar Naseh påbörjade sin roman redan som sjuttonåring. Riktigt vad hon sökte då visste hon inte. "Jag bara såg framför mig en kvinna på en balkong och valde då att försöka följa henne", säger Negar Naseh. I romanen som nu blivit klar nästan tjugo år senare, följer vi huvudpersonen Minou när hon till slut lämnar Teheran och kommer till Uppsala. Men vi följer också Shahen av Iran under dennes sista månader i livet.
Under hösten har båda författarna skrivit artiklar mot bakgrund av protesterna i Iran. Att dessa kan leda till en ny framtid för landet är något som båda författarna föreställer sig. Khashayar Naderehvandi har inte varit Iran sedan han kom till Sverige som sexåring. Negar Naseh har själv aldrig varit i landet.
"Jag har fantasier nu", säger Negar Naseh. "Om att jag i vår befinner mig i Iran på Nouruz."
Skriv till oss! [email protected]
Programledare: Marie Lundström
Redaktion: Maria Askerfjord Sundeby, Andreas Magnell och Daniel Sjölin
-
Om ordningsvakter i Stockholms lokaltrafik och när resenärer menar att de går över gränsen och använder omotiverat våld.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Minou och hennes vän har precis blivit tillsagda att lämna tunnelbaneperrongen av en ordningsvakt för att de haft med sig folköl. De är på väg därifrån, men hon vänder sig om och säger att hon tycker att vakten utövar maktmissbruk och borde skämmas.
– Och sen så lägger jag till då, vilket jag skäms över, i slutändan av meningen: (…) ”har du en mini-pitt eller?”
Ordningsvaktens blick förändras plötsligt och så säger han: ”det här är ett gripande” och tar tag i Minous hand med ett hårt grepp. Och sen går allt väldigt fort, berättar hon.
– Så vänder de mig, böjer mig framåt så att min rygg fälls fram som en fällkniv. Och så hör jag bara hur min kompis skriker: ni sätter inte handbojor på henne. Och här, här rasar liksom mitt blod ner. Mina ben blir helt svaga. (…) Och så hör jag hur de här handbojorna klirrar.
– Alltså jag förstår inte varför jag står där i de här handbojorna med den lilla, lilla händelsen och de proportionerna, alltså handbojor är ju till för kriminella eller folk som är en livsfara för andra.
Minou blir upptryckt mot en vägg. Sen beordrar ordningsvakten att Minou ska föras in i ett så kallat trygghetsrum.
– Och då liksom, öppnar de dörren och kastar in mig där och jag kommer ner på knäna.
"Jag får ingen luft"43-åriga Julia, som lider av PTSD, berättar att hon var mitt i pågående panikångestattack när hon konfronterades av ordningsvakter i T-Centralen i Stockholm, för nästan två år sedan.
– De försöker få svar från mig, men när du trycker mig in i väggen, och sen trycker min hals – hur kan jag svara dig? Det är det som jag inte fattar, varför de gjorde så.
Mattias Svensson, ledarskribent på Svenska Dagbladet, hamnade i en diskussion med en ordningsvakt som tyckte att han var för berusad. Sen blir han överfallen bakifrån, berättar han.
– Jag spänner till och plötsligt ramlar vi på golvet och då, då får jag verkligen panik, vad händer? Vad ÄR det här? Den här manliga vakten börjar då liksom klättra upp, han tar stryptag, jag känner jag får ingen luft.
Kaliber har gått igenom de klagomål från resenärer som kommit in till SL. Av drygt 800 klagomål som gäller SL:s ordningsvakter finns 220 st fall där resenärerna upplevt omotiverat eller obefogat våld från ordningsvakterna.
SL: "Finns ofta två sidor av myntet"Så vad säger SL om resenärernas klagomål? Erik Norling är ansvarig trafikdirektör på Trafikförvaltningen i Region Stockholm:
– Om man blir avlägsnad eller gripen av en ordningsvakt så upplevs det sällan som positivt, det är ju väldigt obehagligt och det kan se obehagligt ut. Så det är klart att man kanske har en bild när en sådan här händelse inträffar som man upplevt att det här har varit obehagligt. Kundklagomålen ger en bild av händelse, men den behöver inte vara en nyanserad och korrekt bild av händelsen alltid utan det finns ofta två sidor av myntet.
Kaliber har frågat de anlitade vaktbolagen, tre stycken, om kritiken mot deras ordningsvakter. Ett av bolagen svarar att ytterst få ärenden de hanterar är klagomål och att de utbildar sina vakter i bland annat konflikthantering och bemötande. De gör också kontinuerliga kontroller av sin personal för att se att de jobbar i enlighet med uppdraget.
Det andra bolaget menar att de alltid försöker att minimera antalet resenärer som känner sig felaktigt behandlade av deras ordningsvakter. Men att det inte går att komma ifrån att vissa resenärer kommer att tycka att ordningsvakterna gör fel i en konflikt, särskilt när alkohol är inblandat. Det tredje vaktbolaget svarar att de tar alla klagomål på allvar och utreder dem.
-
Vi har sett tre onlineproduktioner: Kungliga Balettens Sonatra av Joseph Sturdy, Uppsala Stadsteaters Blåkepsen och Vargluvan av Åsa Mendel-Hartvig i regi av Mikaela Ramel, och Hon ska heta Minou av Ada Berger (Unga Dramaten och Malmö Stadsteater). Och så diskuterar vi en kritikdebatt som uppstått i Storbritannien där en skådespelarorganisation gjort en lista på skrivregler åt teaterkritiker för att undvika rasistiska recensioner.
Med: Cecilia Djurberg och Loretto Villalobos
Länkar
Blåkepsen och Vargluvan, Uppsala Stadsteater
https://uppsalastadsteater.se/blakepsen-vargluvan/
Hon ska heta Minou, Unga Dramaten
https://www.dramaten.se/repertoar/hon-ska-heta-minou/
Sonatra, Kungliga Operan
https://www.operanplay.se/
Artikeln om kritikdebatten i England:
" Theatre critics should not mention actor’s race, gender or age to avoid 'unconscious bias' "
https://www.telegraph.co.uk/news/2021/04/23/theatre-critics-should-not-mention-actors-race-gender-age-avoid/ -
Fabian och Minou fortsätter att fundera tillsammans med Farzad kring meningen med livet. Varför lever vi? Vad kan påverka synen på meningen med livet, och förändras den med tiden? De gör ett tankeexperiment: om man som 90-åring kunde ringa till sig själv idag och tipsa om vad som gör livet meningsfullt. Vad skulle man säga då?
-
Vad är egentligen meningen med livet och varför finns vi människor? Tillsammans med 12-åriga Fabian och 10-åriga Minou funderar Farzad kring de här stora och svåra frågorna. De vänder och vrider på sina tankar för att komma närmare olika svar. De frågar sig bland annat vad som skulle hända om livet inte fanns. Har människan ett uppdrag? Bestämmer man kanske själv vad som är meningen med livet?
-
Vad är det att vara sig själv? Kan man vara olika personer samtidigt? Och hur är det egentligen, finns det något i en själv som kommer vara precis likadant även när man är 80? Farzad filosoferar vidare tillsammans med 12-åriga Palle och 10-åriga Minou. De vrider och vänder på sina funderingar för att hitta olika svar och kunna ta nya tankekliv. Elever på Snösätraskolan i Rågsved får också fundera kring samma frågor.
-
Vem är egentligen jag? Vad är det som gör mig till just mig? Känns det likadant för alla att vara människa? Om jag hade blivit utbytt på BB och vuxit upp i en annan familj i en annan del av världen, skulle det ändå finnas något i mig som var samma som nu? Stora, svåra och spännande frågor som Farzad funderar över tillsammans med 12-åriga Palle och 10-åriga Minou. Genom att fundera på samma fråga tillsammans med andra kan vi få nya tankar och andra perspektiv. Kanske tankar vi aldrig tänkt förut? När man filosoferar finns det inget rätt eller fel.
