slaget vid Podcasts
-
I september år 1066 avreste den normandiske hertigen och vikingaättlingen Vilhelm Bastarden, eller som han senare kom att kallas Vilhelm ”erövraren”, från den normandiska nordkusten i närheten av Calais. Hans fälttåg mot England skulle bli en av de mest mytomspunna historiska händelserna i Europas historia. Vilhelms trupper landsteg ett par kilometer väster om Hastings i sydöstra England, som också kom att bli platsen för det stora slaget.
Kungen av England hade nyligen dött och lämnat efter sig en komplicerad arvstvist. Vilhelm Bastarden sökte den engelska kronan, som han tyckte sig blivit lovad. Problemet var bara att på andra sidan kanalen fanns jarlen Harald Godwinsson, även han vikingaättling, och enligt honom själv också lovad den engelska kronan. Och inte nog med det, så var Harald Hårdråde, kung av Norge, också påväg mot England för att besätta tronen.
I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar Idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i Historia Martin Hårdstedt om de mytomspunna slagen vid Stamford bridge och vid Hastings.
Slaget vid Hastings år 1066 eller bara ”ten-sixtysix” som det ofta heter är antagligen ett av Europas mest kända militärhistoriska händelser. Även om själva slaget i sig är dramatiskt nog för att ha föranlett mängder av historiska studier och böcker, så är slagets kontext lika intressant.
Slaget sker mitt i ett skede i Europas historia där den kristna kyrkan har konsoliderat sin makt, och där kungadömen kämpar för att centralisera och kontrollera allt större områden. Ur ett nordeuropeiskt perspektiv är slaget på många sätt slutpunkten för vikingarnas herravälde över vattnet och i krigföringen, i och med att kavalleriet och bågskyttarna nu får allt större roll i kriget. Men det handlar också om vilket inflytande kungen ska ha över ett land, och hur de ska förhålla sig till sina jarlar och hertigar, men även till påven i Rom.
Harald Godwinssons förlust mot Vilhelm Bastarden måste också ses i kontext mot de tidigare konflikter som han hade att hantera. Redan innan Harald valdes till kung i England hade han genom intriger och regelrätta inbördeskrig kämpat för att kontrollera kronan genom den sittande kung Edward. Haralds främsta motståndare var hans egen bror Tostig som Harald avsatt som jarl av Northumbria. Tostig gick i exil och sökte stöd hos både den danske kungen Sweig och den norske kungen Harald Hårdråde för att störta sin bror från makten i England, samtidigt som Vilhelm Bastard förberedde sin invasion. Tostig fick med sig den norske kungen och bara någon vecka innan Harald Godwinsson skulle möta Vilhelm vid Hastings, hade han att hantera sin bror och norges krigarkonung Hårdråde som samlat sig strax norr om York, vid Stamford Bridge.
Ur den striden gick Harald segerviss, men vilka konsekvenser fick kampen mot Hårdråde för Godwinssons fortsatta konflikt med Vilhelm Bastarden? Mycket har spekulerats om Godwinssons tillstånd under dessa avgörande veckor i Englands historia. Gjorde han rätt, hur stor armé hade han med sig, och varför beslutade han att anfalla som han gjorde vid Hastings. Diskussionen om Godwinssons död vid Hastings säger också mycket om situationen i efterhand. Dog han verkligen av en pil i ögat som legenden säger, eller finns något annat bakom denna ofta återkommande berättelse?
Bild: Bayeux gobelängen - Scen 57: Kung Harolds död i slaget vid Hastings. Latin: HIC HAROLD REX INTERFECTUS EST (Här dödas kung Harold), Wikipedia, Public Domain.
Lyssna också på Vikingarnas invasion av England
Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Paret Christina och Carl Piper var runt sekelskiftet vid år 1700 ett av de mest omtalade paren inom den svenska eliten. De hade dåligt rykte. Deras närhet till kungamakten gjorde människor avundsjuka – en närhet som de tog bra betalt för när folk ville påverka kungen.
Carl Piper var en duglig man i staten, men kom att betraktas som en uppkomling som utnyttjade de karriärmöjligheter det karolinska enväldet erbjöd. Han avancerade till friherre, greve och blev slutligen Karl XII:s närmaste man. Christina Piper tillhörde en förmögen borgarsläkt i Stockholm och äktenskapet var ett resonemangsäktenskap mellan rikt borgerskap och inflytelserik ämbetsmannaadel
I den nymixade reprisen av avsnitt 99 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Svante Norrhem är docent i historia vid Lunds universitet. Han har bland annat skrivit boken Christina och Carl Piper – En biografi.
Carl Pipers hade sitt ursprung inom Stockholms borgerskap. Han gjorde sig snart känd som en kunnig man inom statsförvaltningen och blev år 1690 statssekreterare hos Karl XI. Sedan kungen insjuknat fick Carl Piper ta ännu större ansvar än tidigare och blev strax efter Karl XII:s myndighetsförklaring utnämnd till statsråd och kungligt råd.
Christina Olofsson Törne var 17 år och Carl Piper 43 när de gifte sig år 1690. Carl Piper var brudens fars styvbror, och hon hade känt honom sedan barndomen. Christina tillhörde en förmögen borgarsläkt i Stockholm. Äktenskapet var ett resonemangsparti, en allians mellan pengar och adelskap, men de respekterade och värderade varandra högt. Åren 1706 och 1707, vid tiden för freden med August II av Sachsen, var Piper sannolikt en av Nordeuropas mäktigaste individer. Men drömmen slogs i kras vid nederlaget i Poltava, men kanske gjorde Carl sina största insatser som talesman för de svenska krigsfångarna. Peter den store hatade Carl och greven från Stockholms borgerskap kom att dö utblottad på den tidigare svenska borgen Nöteborg.
När Carl Piper hamnade i rysk fångenskap efter slaget vid Poltava var parets politiska inflytande över. Istället kom Christina Piper bli en av sin tids driftigaste svenska företagare, ständigt på jakt efter nya godsegendomar och maktpositioner, ofta indragen i rättsprocesser och tvister. Om hon levt idag skulle vi ha refererat till henne som en lyckosam riskkapitalist. Från sin bas på skånegodset Krageholm investerade Christina i allt fler gods och bruk. Redan under kriget hade hon medvetet ökat familjens godsinnehav och från och med 1710 tog hon successivt över Andrarums alunbruk. Bruket hade etablerats redan på 1630-talet. Enbart de skånska gods hon förvärvade omfattade större yta än ett mindre tyskt furstendöme.
Musik: Beethoven 9:e symfoni, Soundblock Audio
Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Efter mer än tio år i landsflykt återvänder krigaren Harald Hårdråde till Norge för att hämnas sin bror Olavs död och bli kung över landet han ser som sitt.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Historien om Harald Hårdråde: legoknekten i Bysans som blev kung över Norge
I slaget vid Stiklestad år 1030 tvingas Harald Hårdråde bevittna hur hans bror, kung Olav, blir dräpt. Sedan dess har han svurit på att återvända till Norge: för att hämnas sin brors död och återta kungatronen. Men i Norge är hans brorson, Magnus, kung och styr över landet tillsammans med Einar Tarmskälve.
Vikingar är en dramatiserad podd om de viktigaste och mäktigaste personerna under vikingatiden. Vissa av dem har bara funnits i vikingarnas egna legender medan andra har levt i verkligheten och format historien. Vikingar är en podd i nio delar av Sveriges Radio och började sändas 2022.Berättare: Gustaf Skarsgård
I rollen som Haralds skald: Claes Ljungmark, skådespelare
Kompositör: Matti Bye
Vinjett/ledmotiv: Matti Bye/El Perro del Mar
I redaktionen:David Rune, producent, ljuddesign och manusbearbetning
Lollo Collmar, manus
Emelie Rosenqvist, regi och manusbearbetning
Mathilda von Essen, medskapare
Ludvig Jansson, tekniker
Erika Strand-Berglund, programkoordinator
Fredrik Nilsson, slutmix
Ulla Svensson, exekutiv producent
Caroline Pouron, initiativ och idé
Vikingar är producerat av Sveriges Radio med stöd av NRK, DR, RUV och Nordvision. Formatet är skapat och utvecklat av Ulla Svensson, Emelie Rosenqvist, Mathilda von Essen och David Rune. -
När en bondehär mötte den danske kungen Valdemar Atterdags tyska knektar utanför Visbys ringmur den 27 juli år 1361 dödades 1800 gotländska bönder eller närmare hälften av öns manliga vuxna befolkning på landsbygden.
Valdemar Atterdag hade med egen kraft byggt upp kungariket Danmarks styrka. Bönderna fruktade skattehöjningar och räknade säkert med stöd från Visbyborgarna. Istället blev det en ren slakt vid ringmuren.
I den nymixade reprisen av avsnitt 97 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Dick Harrison som är professor i historia vid Lunds universitet. Han brukar kommentera återskapandet av slaget vid Visby under Medeltidsveckan och är aktuell med boken Sveriges medeltid.
I Visbyfranciskanernas årsbok läser vi följande: ”I Herrens år 1361 intog kung Valdemar av Danmark Gotland och Visby, där han dödade omkring ettusen åttahundra bönder i en strid dagen före den helige Jakobs dag.” Massgravarna efter slaget avslöjar att det slaktades allt från småpojkar, vuxna män, gamla män och krymplingar. Varför Visbys borgare bara såg på när bönderna slaktades utanför ringmuren är höljt i ett historiskt dunkel. Relationerna mellan befolkningen på landsbygden och i Visby hade varit ansträngd sedan inbördeskriget år 1288.Efter Valdemars härjningståg fortsatte Gotland att vara ett omstritt område. Ön erövrades år 1394 av vitaliebröderna från Mecklenburg, som gjorde den till bas för sjöröveri. Fyra år senare intogs Gotland av Tyska orden, som i sin tur överlämnade ön till unionsdrottningen Margareta 1408.
Bild: Fornsalen på Visby museum, wikipedia Musik: Soundblock Audio.
See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.
Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Landstigningen vid Okinawa i april 1945 blev ett av de blodigaste och mest kontroversiella av de amerikanska amfibieoperationerna i Stilla havet under andra världskriget. De amerikanska förlusterna var enorma med upp till 50 000 soldater, varav ca 12 000 döda. Den japanska styrkan blev utraderad, liksom många av de civila.
Okinawa var också platsen för en av de största anfallen med Kamikazepiloter. Dessa självmordsbombare anföll i hundratal och orsakade enorma förluster för USA.
I det förra avsnittet av Militärhistoriepoddens andravärldskriget-serie gick vi igenom de inledande amfibieoperationerna i Guadalcanal, offensiven mot Rabaul och den andra infallslinjen via Marianaöarna och framförallt Saipan. I detta avsnittet pratar professorn i historia Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved om den fortsatta offensiven, med fokus på händelseutvecklingen i Filippinerna, Iwo Jima och Okinawa.
Efter att Marianaöarna hade fallit kunde offensiven mot Filippinerna fortsätta ostört. Rabaul var inringat och neutraliserat, och via Marianaöarna kunde transporterna i nord-sydlig riktning kontrolleras och förhindras. Från stilla havets mitt kunde den amerikanska flottan också anfalla med sina B-29:or direkt mot de japanska huvudöarna.
För de amerikanska befälhavarna MacArthur och Nimitz hade målet från början varit att försöka möta den japanska flottan i en slutgiltig sjöstrid nånstans i närheten av Filippinerna, och det var också det som snart skulle hända.
I oktober 1944 utspelades antagligen världens största sjöslag runt öarna Luzon, Samar och Leyte, från vilket slaget har fått sitt namn. Slaget vid Leytebukten skulle involvera hundratusentals sjömän och tusentals fartyg och innebar en amerikansk seger och återtagen kontroll över Filippinerna.
Det var också vid Leyte som den japanska flottan förlorade slagskeppet Musashi, ett av världens största. Det skulle krävas dussintals torpeder och flygbomber för att sänka den enorma tingesten.
Efter Leyte förlorade japanerna alla möjligheter att operera fritt mellan de öar som de ockuperat och fortfarande hade under sin kontroll. De hade dock inga intentioner om att lägga ner vapen, utan striden fortsätte i nästan ett år till. Ungefär 6 månader efter Leyte, i april 1945, inleddes dock det som skulle bli den sista landstigningen på japanskt ockuperat område. Landstigningen vid Okinawa.
Okinawa blev ett av de blodigaste och mest kontroversiella av de amerikanska amfibieoperationerna i stilla havet. De amerikanska förlusterna var enorma med upp till 50000 soldater, varav ca 12.000 döda. Den japanska styrkan blev utraderad, liksom många av de civila. En stor andel, lite mer än en tredjedel av de amerikanska förlusterna var sjömän som drabbades av Japans sista huvudlösa försök att slå tillbaka amerikanska fartyg och förhindra en fortsatt offensiv. Precis som vid Leyte skulle ett annat känt slagskepp, Yamato, möte sitt öde här i ett sådant anfall.
Bild: Två marinsoldater från 2:a bataljonen, 1:a marinregementet under striderna vid Wana Ridge under slaget vid Okinawa, maj 1945. Till vänster tillhandahåller Davis Hargraves (1925-) täckande eld med sin M1 Thompson maskinpistol som Gabriel Chavarria (till höger; 1926-), med en Browning Automatic Rifle, förbereder sig för att bryta skyddet för att flytta till en annan position.
Foto: Sergent Walter F. Kleine - Forskning vid National Archives: Pictures of World War II Identifikationsnummer: 127-N-123170, Wikipedia, Public Domain.
Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Slaget vid Gettysburg blev en viktig vändpunkt i det amerikanska inbördeskriget. Före Gettysburg i juli 1863 var det amerikanska inbördeskriget ännu inte avgjort. Sydstatsgeneralen Robert E. Lees vilja att få till ett avgörande i kriget utmynnade i slaget vid Gettysburg i Pennsylvania – och han förlorade.
Det går att beskriva det amerikanska inbördeskriget som ett utnötningskrig som Sydstaterna förlorade på grund av Lees allt för offensiva krigsföring i Nordstaterna. När Nordstaterna också lyckades få kontrollen över krigsscenen i väster låg vägen öppen för att krossa Sydstaterna.
Detta är det andra avsnitt av tre om det amerikanska inbördeskriget. Programledaren Urban Lindstedt samtalar med professor Martin Hårdstedt om hur det amerikanska inbördeskriget avgörs under åren 1863-65.
Slaget vid Gettysburg den 1-3 juli 1863 var ett av de blodigaste under hela inbördeskriget med närmare 50 000 döda och sårade. Gettysburg är ett av de viktigaste avgörandena i kriget. Nordstatstrupperna kunde också ta kontroll över den strategiskt viktiga Mississippidalen efter att nordstatsflottan 1862 erövrat New Orleans och Vicksburg i ett belägringskrig.
Senare intogs och brändes Atlanta, varifrån nordstatsarmén tågade genom Georgia. I december 1864 intog man Savannah vid kusten. Sydstaternas huvudarmé blev inringad i Virginia, och den 9 april 1865 kapitulerade sydstatsgeneral Robert E. Lee.
Det amerikanska inbördeskriget har blivit en nyckelhändelse i USA:s historia. Slaveriet avskaffas och USA får uppleva en traumatisk splittring som ledde till det dödligaste kriget i amerikansk historia. För den svarta befolkningen i den amerikanska södern fortsatte livet att präglas av hot, trakasserier och mord i många år framåt. Och många vita hävdade att sydstaternas brytning med unionen var rättfärdigad.
Musik: When Johnny Comes Marching Home – framförd 1990 av USMA Band, Wikimedia Commons. Patriotisk sång om längtan efter soldaternas hemkomst, skriven 1863 av Patrick Gilmore under pseudonymet Louis Lambert.
Bild: Döda unionssoldater efter slaget vid Gettysburg som anses vara den viktigaste vändpunkten i det amerikanska inbördeskriget. Fotograferat den 5 eller 6 juli, 1863, av. Timothy H. O'Sullivan, Library of Congress, Wikipedia, Public domain.
Klippare: Emanuel Lehtonen
Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Magnus Stenbocks sista tid är en av de mest tragiska berättelserna, men också episka historierna från det stora nordiska krigets era. Han var greve, fältmarskalk och kungligt råd, därtill krigshjälte och kungagunstling hos Karl XII. Under några år i början av 1710 – efter slaget vid Helsingborg – var han den allra mest ryktbare och kanske också mäktigaste personen i hela det svenska stormaktsväldet.
Ändå dog han ensam, i skam och förnedring, i en dansk fängelsehåla, med en uppgiven förhoppning om ”en snarlig, mild och nådig ände på detta mitt närvarande elände”.
Hur kunde det gå så illa?
I detta avsnitt av podden En oväntad historia samtalar historikerna Olle Larsson och Andreas Marklund om Stenbocks tragiska levnadsöde. De går igenom huvuddragen i hans militära karriär och tittar närmare på den personliga, närmast kärvänliga relation som Stenbock fick till Karl XII. De talar om bragderna och de militära triumfer som gjorde honom till en karolinsk superhjälte, men också om de ogärningar han begick under sina närmare trettio år ”under musköten”.
Framför allt fokuserar de på hans sista tid, då Stenbock försmäktade i danskt fångenskap och utsattes för ett lömskt men diaboliskt sinnrikt danskt postspionage. Det var genom uppsnappade brev som han fick sitt banehugg – och banemannen var en hemlighetsfull postspion vid namn Christian Erlund, som rapporterade direkt till den danske envåldshärskaren Frederik IV.
Lästips
Andreas Marklund: Stenbock. Ära och ensamhet i Karl XII:s Sverige. Historiska Media, 2008.
Olle Larsson: Magnus Stenbock – kungens favorit föll i onåd. Populär historia, 2021.
Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Påskdagarna år 1918 utkämpades inne i Tammerfors det dittills största slaget i Norden mellan de vita regeringstrupperna och den röda upprorsarmén i det finska inbördeskriget. På den vita sidan deltog en svensk frivilligbrigad som kom att sättas in i slutanfallet på staden. Sammanlagt stupade 700 på den vita sidan och 2 000 på den röda sidan i slaget om Tammerfors.
Finska inbördeskriget var brutalt och omfattade allt från våld mot civila, summariska avrättningar i samband med striderna och höga dödssiffror i de vitas fångläger.
Bakgrunden till Slaget vid Tammerfors var den snabba händelseutvecklingen under mars månad. De vitas överbefälhavare ansåg att Tammerfors måste intas innan det var möjligt att anfalla längre sydöst och ringa in de röda som kontrollerade södra Finland.
I den nymixade reprisen av avsnitt 25 av Militärhistoriepodden samtalar historikern Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved om slaget som avgjorde inbördeskriget i Finland 1918.
Tammerfors var Finland näst största industristad och hade symboliskt betydelse för den röda sidan som ett starkt arbetarfäste. Dessutom var en tysk division på väg att landstiga i södra Finland för att stödja de vita. Mannerheim var mot denna tyska inblandning och ville så snabbt som möjligt avgöra inbördeskriget utan tysk hjälp. Därför sattes operationerna igång mot Tammerfors i all hast. Den 25 mars fick stadens försvarare uppmaningen att kapitulera.
Slaget om Tammerfors blev blodigt. Stridernas fördes från hus till hus. Före anfallet besköts staden av artilleri som ödelade hela stadsdelar. I slutstriderna sattes den svenska frivilligbrigaden in. Tillsammans med nyrekryterade jägarregementen med finska rekryter från de norra delarna av Finland anföll brigaden den 28 mars på skärtorsdagen Tammerfors utkanter österifrån. Anfallet körde nästan omgående fast och förlusterna ökade. Efter återhämtning och ytterligare anfall med nya förluster kunde de vita slutligen ta emot de rödas kapitulation den 6 april. Efterräkningen blev hård. Summariska avrättningar och övergrepp följde i erövringens spår.
Du som vill lära dig ännu mer efter att ha lyssnat på avsnittet kan läsa Heikki Ylikangas, Vägen till Tammerfors, Stockholm 1995 och Tobias Berglund & Niclas Sennerteg, Finska inbördeskriget, Stockholm 2017. Lyssna också på Historia Nus avsnitt med Niclas Sennerteg om Finska inbördeskriget.
Bild: Avrättade och fallna röda soldater i östra änden av Näsilinna vid Tammerfors påsken 1918.
Fotograf okänd, Vapriikki Museum Center fotoarkiv.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Slaget vid Verdun inleddes den 21 februari 1916 och pågick i stort sätt i tio månader med varierande intensitet. På en yta av några kvadratmil öster och norr om den franska fästningsstaden Verdun drabbade hundratusentals franska och tyska soldater samman i en förintelsekamp som resulterade i enorma förluster och stort lidande. Förlusterna i döda, sårade och saknade uppgick till mer än 700 000 sammanlagt.
I den nymixade reprisen av avsnitt 22 av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om första världskrigets kanske mest kända slag. Som vanligt står taktiskt tänkande och vapenverkan i centrum men även det större sammanhanget och varför slaget kom att utvecklas som det gjorde.
Fransk offensivanda kom på ett synnerligen brutalt sätt att konfronteras med tunga artillerispärrar och det moderna skyttegravskrigets verklighet. Hur kunde fransmännen trots allt stå emot det tunga tyska anfallet? I centrum för den diskussion står inte minst ”Verduns räddare” generalen Pétain.
Var slaget vid Verdun det värsta eller ens det största under första världskriget? Svaret är nej. Men varför har det trots det blivit så betydelsefullt för inte minst det franska minnet av första världskriget? För många soldater var tjänstgöringen vid Verdun likställt med att ha deltagit i kriget. Omkring tre fjärdedelar av de franska soldaterna under första världskriget hade någon period fått stå ut med helvetet vid Verdun. ”Jag har gjort Verdun” sa man efteråt och möttes alltid av respekt av de som lyssnade. Upplevelserna vid Verdun var brutala. Området kring staden bär ännu idag mycket synliga spår av striderna. Vissa områden går inte att besöka på grund av alla blindgångare som fortfarande ligger kvar i jorden.
Bild: 14 mars 1916: Tyska infanterister lämnar skyttegravar för att storma höjden på Toten Mann, public domain, Wikipedia
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Kosackhetmanen Ivan Mazepa mötte i oktober 1708 Karl XII i det svenska fältlägret i Horky. Det stora nordiska kriget hade pågått i drygt åtta år och svenskarna hade just avbrutit marschen mot Moskva för att gå i vinterkvarter i Ukraina.
Mazepa hade varit allierad med Peter den store men alltmer kommit att tröttna på tsarens ständiga krav på att få soldater skickade till sig. Hur länge skulle han kunna stå emot den ryske tsarens krav och var Ukrainas självständighet hotad? Kanske skulle ett närmande till den svenske kungen kunna vara en lösning på hans problem? Mötet i oktober 1708 utmynnade i en allians mellan de båda härskarna.
I dagens avsnitt av En oväntad historia samtalar historikerna Olle Larsson och Andreas Marklund om en relativt förbisedd händelse under det stora nordiska kriget, nämligen alliansen mellan den ukrainska kosackhetmanen Ivan Mazepa och Karl XII.
Många historieintresserade känner nog igen Mazepas namn men vem var han egentligen? Varför ingicks den svensk-ukrainska alliansen? Hur stort inflytande hade kosackhövdingen över den svenske kungens planer och vilken roll spelade egentligen kosackerna i det ödesdigra slaget vid Poltava den 28 juni 1709?
Mer än 300 år efter sin död spelar Ivan Mazepa fortfarande en viktig roll i det ukrainska folkets historiemedvetande, där han fungerar som en symbol för Ukrainas frihetskamp och självständighet.
Bild: Karl XII med Ivan Mazepa vid Dnieperfloden efter slaget vid Poltava. Av Gustaf Cerderström 1880. Public Domain, Wikipedia.
Lyssna också på Den gåtfulle Karl XII:s största misstag.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Gustav III:s ryska krig 1788-90 blev en stor svensk besvikelse, men slaget vid Svensund räddades situationen. Utgången av slaget blev en fullständig svensk seger över den ryska skärgårdsflottan.
Den finske nationalskalden Runeberg kallade sjöslaget vid Svensksund den 9-10 juli 1790 den ”Svenska flottans största glans”. Slaget var inte bara en taktisk seger utan kom att bli avslutningen på ett krig som pågått sedan 1788.
I den nymixade reprisen av avsnitt 19 av Militärhistoriepodden tar sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved an det klassiska sjöslaget vid Svensksund år 1790.
Den svenska skärgårdsflottan hade utvecklats under 1700-talet samtidigt som fästningen Sveaborg byggdes utanför Helsingfors. Skärgårdsflottan var en högutvecklad del av den svenska krigsmakten. I slaget vid Svensksund kom den svenska skärgårdsflottan att visa sig vara överlägsen den ryska skärgårdsflottan. Men varför? Vad gjorde den svenska skärgårdsflottan så speciell? Vilken taktik använde den svenska flottan? Och varför kunde den förinta den ryska flottan?
Svensksundslaget är även en viktig del av ett större skeende. En dryg vecka före slaget hade den svenska flottan, skärgårdsflottan och högsjöflottan, räddat sig ut från Viborgska viken där den varit instängd av ryssarna. Faktum är att det var mycket nära att kriget hade slutat med en kapitulation kort före slaget vid Svensksund.
Gustav III tar beslutet att möta ryssarna vid Svensksund utan att få något större stöd av sina underbefälhavare med ett undantag: Carl Olof Cronstedt. Han var den som 1808 skulle kapitulera på Sveaborg till ryssarna. Slaget vid Svensksund räddade kriget och sannolikt även Gustav III:s ställning som kung i Sverige eftersom han var starkt kritiserad.
Bild: Slaget vid Svensksund den 9 och 10 juli 1790, då Svenska Skärgårdsflottan under Konungens eget befäl eröfrade 55 ryska fartyg av Johan Tietrich Schoultz.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Hade norra Europa blivit muslimskt om slaget vid Poitiers på 700-talet hade förlorats undrar en lyssnare? Och vad hade vi vetat om svensk medeltidshistoria om inte slottet Tre Kronor brunnit?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
-
Slaget vid Gaugamela är ett av de största och mest intressanta slagen under antiken. I den mån vi har tillförlitliga källor av slaget visar Alexander upp en iskyla och ett taktiskt sinne som var oöverträffat. Men det var ingalunda givet att Alexanders taktik skulle lyckas. Med numerärt underläge var hans agerande återigen ett vågspel med mycket små marginaler.
Efter att Alexander den Store skördat vinsterna efter sin seger vid Issos 331 fvt vände han söderut mot Egypten. Målet var att stänga Levantens hamnar för den persiska flottan, fylla på förråden och sen återuppta jakten efter Dareios III som flytt från Issos och sedean slutgiltigt förgöra det persiska imperiet.
I detta avsnitt fortsätter idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt berättelsen om Alexander den stores persiska fälttåg fram till slaget vid Gaugamela och intagandet av Babylon.
Första stoppet blev Tyros, en rik handelsstad i dagens Libanon, och en nyckelstad i handeln mellan öst och väst. Här möttes han av hårt motstånd av stadens styresmän, och det skulle ta sju månader innan belägringen slutgiltigt lyckades. Det blev en av de kanske märkligaste och mest mytomspunna belägringarna i antikens historia. Under belägringen visade Alexanders armé upp sin ingenjörsmässiga uppfinningsrikedom, men även Alexanders förmåga att driva på sina trupper i svåra lägen. Vändningen kom när delar av den persiska flottan vände sig mot Dareios III och kunde hjälpa Alexander under belägringen.
Efter Tyros väntade motstånd i Gaza och ännu en belägring, men motståndet skulle visa sig svagare här. Marschen gick vidare till Egypten. Här blev Alexander vänligt mottagen och skulle vänta i nästan ett år hinnan han gick vidare. Satrapen i Egypten hade sedan länge legat i tvist med den persiska kungen och därav kunde Alexander överta makten utan konflikt. Detta var första och sista gången Alexander gick in i Egypten, men hans arv skulle bli beständigt i form av grundandet av Alexandria. Alexandria skulle bli medelhavsområdets absolut främsta kulturella centrum under århundraden efter hans död.
Under sin tid i Egypten mottog Alexander flera fredspropåer från en alltmer desperat Dareios, men Alexander vägrade att förhandla. I juli 332 f.v.t. lyfte Alexanders armé återigen mot Tyros för att sedan vända mot mellanöstern och Irak i sökandet efter ett avgörande. Efter övergången vid Eufrat möttes persiska och makedoniska truppstyrkor, men det blev först på andra sidan Tigris, straxt nordväst om Arbela (dagens Erbil i Irak), som de två kungarna slutgiltig skulle mötas. Vid byn Gaugamela ställde Dareios upp sin här och inväntade Alexander.
Slaget vid Gaugamela är idag inskrivet i historieböckerna som ett av de största och mest intressanta slagen under antiken. I den mån vi har tillförlitliga källor av slaget visar Alexander upp en iskyla och ett taktiskt sinne som var oöverträffat. Men det var ingalunda givet att Alexanders taktik skulle lyckas. Med numerärt underläge var hans agerande återigen ett vågspel med mycket små marginaler.
Lyssna också på Alexander den store och slaget vid Issus
Bild: Slaget vid Gaugamela, Jan Brueghel den äldre, 1602
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Regalskeppet Kronans undergång är en av de största tragedierna i svensk historia. Under slaget vid Ölands södra udde den 1 juni år 1676 följde 800 besättningsmän med skeppet i djupet i det iskalla försommarvattnet.
Det var ett kaotiskt sjöslag mellan den svenska och dansk-nederländska flottan under Skånska kriget, som satte den svenska flottans brister i blixtbelysning. Missförstånd och bristfällig ledning gjorde att Kronan kantrade och exploderade när det egna krutförrådet antändes av en lykta i kaoset.
I reprisen av det nymixade avsnitt 72 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern och marinarkeologen Lars Einarsson som har varit projektledare för utgrävningen av regalskeppet Kronan sedan 1983 och har också skrivit boken Regalskeppet Kronan – Historia och arkeologi ur djupet.
Regalskeppet Kronan var ett av världens största skepp. Det byggdes för att manifestera Stormaktens makt och ära. Därför var det en katastrof av astronomiska proportioner när Kronan gick under tillsammans med flottans högsta befäl amiral Lorentz Creutz redan i inledningen av slaget vid Öland.
Regalskepp är benämning för de största skeppen inom svenska örlogsflottan. Regalskepp gavs oftast namn efter riksregalierna som exempelvis Äpplet, Svärdet, Nyckeln, Kronan och Vasa.
Regalskeppet Kronan (III) som gick av staplen den 31 juli 1668 var ett av samtidens största krigsskepp på 2300 ton och bestyckad med 126 kanoner. Kronan byggdes för att utstråla makt och styrka mer än av militärstrategiska skäl. Det kom också att mest ligga för ankare under sin livstid.
Undergången blev ett tydligt bevis på den svenska flottans usla skick när skeppet förliste under slaget vid Ölands södra udde den 1 juni 1676. Att flottan leddes av civilisten Lorentz Creutz som, saknade förtroende hos officerarna, bidrog starkt till katastrofen.
Bild: Målning av Claus Møinichen från 1686, på Frederiksborgs slott, som visar hur Kronans exploderar samtidigt som hon kantrar. Till höger ses Svärdet i strid med den danska styrkans amiraler.
Musik: Rhythm and melody combo 3, Soundblock Audio.
Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Belägringen av Wien 1683 var det sista osmanska försöket att på allvar hota Europas kristna riken. Hjälten för dagen var den polske kungen och härföraren Sobieski som lett anfallet mot belägrarna. Wien som belägrats sedan mitten av juli befriades och den osmanska hären flydde.
Den polska kavallerichocken på efter middagen den 12 september 1683 rullade ner från höjden nordväst om Wien och krossade det osmanska motståndet. Anfallet brukar framställas som det största kavallerianfallet i världshistorien.
I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved olika aspekter på en av de mer dramatiska händelserna i det habsburgska rikets historia. Det osmanska anfallet och belägringen av Wien 1682-83 är en del av kampen mellan osmanska riket och det västkristna rikena under inte minst 1500- och 1600-talet. I Militärhistoriepodden har vi redan samtalat om Konstantinopels fall 1453, belägringen av Malta 1565 och sjöslaget vid Lepanto 1571.
Det är trots allt tveksamt om det var en kamp mellan kristendom och islam. I det europeiska maktspelet var det osmanska riket en viktig bricka och aktör. Ludvig XIV:s Frankrike såg positivt på att det habsburgska riket försvagades genom ett nederlag mot osmanerna. Frankrike hade ambitioner att lägga under sig områden i det vi idag kalla Belgien och tyska områden som ingick i det av Habsburg ledda tysk-romerska riket.
När den osmanska krigsförklaringen kom hade separatister i delar av Ungern dessutom gjort gemensam sak med osmanerna. Den osmanske sultanen Mehmet IV sände en stor armé på närmare 200 000 mot Habsburg under storvesiren Kara Mustafa. Habsburg kunde bara räkna med stöd från Polen och delar av Tyskland.
Belägringen inleddes i mitten av juli 1683. Den kristna undsättningsarmén var på plats först i början av september. Vi det laget handlade det om dygn innan staden Wien föll. De knappt 15 000 försvararna hade då gjort ett hårdnackat motstånd och slagit tillbaka åtminstone aderton kraftfulla stormningsförsök. Att Wien kunder hålla ut så länge berodde mycket på att osmanerna saknade tungt belägringsartilleri.
När undsättningsarméns anfall slutligen träffade den osmanska belägringsarmén insåg uppenbarligen inte Mustafa att det var ett allvarligt hot. Han trodde att det skulle gå att avstyra anfallet och ta Wien samtidigt. Men han trodde fel. Det polska kavalleriets slutanfall bröt slutligen igenom de osmanska leden medan de bästa osmanska trupperna fortsatte att försöka storma staden.
I efterspel uppfattade Sobieski att han inte fick tillräckligt erkännande för sin insats. Den habsburgske kejsaren Leopold som flytt Wien och sökt skydd i staden Passau blev högst förargad över att Sobieski dagen efter slaget marscherade i in Wien i triumf. Sobieski hade trott på ett giftermål mellan hans egen son och Lepolds dotter. Av det blev det ingenting. Däremot kunde Leopold förstärka sin maktställning i öster som ett resultat av den osmanska militära kollapsen.
Bild: Ottomanerna omringar Wien av Frans Geffels, Badisches Landesmuseum, Wikipedia, Public Domain.
Om slaget vid Wien eller Kahlenberg 1683 finns inte mycket på svenska. Två böcker på engelska är Andrew Wheatcrofts The enemy at the gate: Habsburgs, Ottomans and the Battle for Europe (2009) och Peter Dennis Vienna 1683: Christian Europe repels the Ottomans (2008).
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
- Mehr anzeigen
