Episodes

  • Dubbla irländare skattas lågt: Staffan Sonning, Ekonomikorrespondent

    · 00:02:52 · Utrikeskrönikan

    Utrikeskrönika den 10 november. Stockholm. Stockholm fredag och jag funderar på den dubble irländaren. Det handlar om veckans dominerande nyhetsämne i många medier: det som handlat om hur företag och privatpersoner undviker att betala skatt genom avancerade upplägg i skatteparadis. Paradisdokumenten har denna läcka av mer än 13 miljoner dokument betitlats. Till skillnad mot de så kallade Panamadokumenten som publicerades för ett och ett halvt år sedan, verkar paradisläckan ha handlat nästan uteslutande om fullt lagliga sätt att skatteplanera. Så därför har det blivit ny fart i diskussionen om skattelagstiftning. Mycket av uppmärksamheten har riktats mot olika förmögna privatpersoner som minimerat sin skatt på olika sätt med hjälp av bolagskonstruktioner utomlands. Men ett möjligen större och mer aktuellt problem är hur stora amerikanska företagsjättar använder olika fullt lagliga kryphål för att betala mycket liten eller ingen skatt alls på sina intäkter i t ex Europa. Och här kommer den dubble irländaren in a double Irish. Det är en skatteteknik som förenklat går ut på att ha ett irländskt bolag registrerat i Irland och ett annat på till exempel skatteparadiset Bermuda. Pengar från försäljning i Europa förs till bolaget i Irland. Men bolaget i Irland skickar pengarna vidare till bolaget på Bermuda som betalning för rättigheterna till varumärket. Ett slags royalty alltså. Och på Bermuda är bolagsskatten noll. Den här skattetekniken har använts av IT-bolag som Apple, Yahoo, Facebook och Google, men också av medicinbolag liksom kaffejätten Starbucks och sportföretaget Nike. Men världens politiker blir allt mer förgrymmade över att företagsjättarna inte betalar skatt i de länder där de tjänar dem. De övriga EU-länderna har anklagat Irland för att ha gett en olaglig subvention till Apple. Och krävt att Apple ska betala ungefär motsvarande 100 miljarder kronor i kvarskatt. Den processen pågår än. Så nu har Irland tagit bort flera kryphål, bland annat den dubble irländaren. Fast de som redan har en sådan överenskommelse får tid på sig fram till 2020 att avveckla tekniken. Men Paradisdokumenten visar, att Apple agerade snabbt inför den nya spelplanen. Efter en världsomspännande jakt bland skatteparadisen, valdes den lilla självstyrande kronbesittningen Jersey som nollskattad parkeringsplats för de omkring motsvarande 2000 miljarder kronor som Apple har i kassan utanför USA.   Staffan Sonning, Ekonomikorrespondent staffan.sonning@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Missing episodes?

    Click here to refresh the feed.

  • Tråkighetsfaktorn: Ekots Maria Persson Löfgren i Genève

    · 00:03:24 · Utrikeskrönikan

    Utrikeskrönikan den 9 november 2017. Geneve. Genève torsdag. Mais qui jag är i det gamla Europa, men omgärdad av unga ryska reportrar, FN folk och människorättsförsvarare. Efter en dags intensiva tunga vittnesmål om tortyr, elchocker, dödshot och mord delar jag hiss med Dima på tisdag morgonen. Han jobbar på ett av Rysslands oberoende medieföretag, RBK med tv, nätsajt, radiostation och tidning. En smal, lite lätt rastlös kille, som precis som majoriteten av de andra unga reportrarna i gruppen kedjeröker.  Nu frågar han: Hur många gånger har du varit i Genève? Många gånger, svarar jag. Hur många gånger i FN ? Några gånger svarar jag. För mig är det första gången både i Genève och i FN och jag tycker det är  "skutsjna" "boring", säger han och ser ut som om jag borde förklara varför jag tydligen inte tycker det är tråkigare än att kan tänka mig att åka hit igen och igen. Tråkigt alltså. Men innan jag hinner fördjupa mig i varför han har så tråkigt är en ny diskussion igång om dagens 100 årsjubileum i Ryssland. Någon säger grattis, men egentligen har inte den där händelsen någon avgörande betydelse för mina unga kollegor. Fast Nastija håller på med en artikel som ska jämföra dagens situation med 1917 och det som blev Sovjetunionen. Hon är från affärstidningen Kommersant. Hon frågar om jag tycker det finns likheter, vilket får mig att känna mig som en dinosaurie. Skulle jag kunna säga något alls om Stalinperiodens förtryck jämfört med dagens hårdnande klimat för oliktänkande? Hon själv verkar tycka att det finns allt fler likheter och fiskar lite efter medhåll. Samtidigt diskuterar Dima, Maksim och Jegor det löjliga i att Georgien har ett museum över den sovjetiska ockupationen när Stalin själv kom från Georgien. Innan de snabbt dyker ned i sina mobiler för att på distans följa en spännande livesänd presskonferens från Ryssland med president wannabeen Ksenija Sobtjak. Pjotr jobbar på samma tv kanal Dozd som Sobtjak och berättar hur hennes kandidatur skapat intensiv diskussion på tv kanalen om hon borde få fortsätta ha sitt intervjuprogram på kanalen nu när hon kandiderar. Oenigheten var stor tydligen, men Pjotr tycker hon borde ta paus. Han är samtidigt säker på att Sobtjak själv tog beslut att kandidera och att det INTE var någon i Kreml som bad henne ställa upp. "Ingen säger till Ksenija vad hon ska göra", säger Pjotr. Det gamla Europa långsamma tråkighet har kanske inte heller så mycket att säga till unga ryssar, som vi själva tror. Tråkighetsfaktorn är inte oväsentlig. För trots stora brister i fri och rättigheter i Ryssland finns samtidigt en dynamik och en atmosfär av att allt kan hända när som helst och var som helst, som lockar och förför. I det småstadsaktiga, kvällsstängda Genève är det svårt att finna, tycker Dima.  Maria Persson Löfgren maria.persson-lofgren@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Tåget ska heta Anne Frank, Ekots Daniela Marquardt Berlin

    · 00:03:13 · Utrikeskrönikan

    Utrikeskrönikan 7 november Berlin tisdag Jag älskar att åka tåg i Tyskland! Att bara sitta och glo ut över landskapet som rusar förbi och skiftar mellan vidsträckta heder, böljande kullar och branta berg. Utmed mäktiga floder och snirkliga vattendrag.  Det är få platser i Tyskland som inte nås med tåg. De går ofta och för det mesta i tid. Men som i många andra länder finns det väl få saker som folk älskar att klaga på så mycket som tågen. Alltid försenade, om de kommer alls. Överfyllda och smutsiga. Det hör till det gängse tågtyckandet. Så jag blev mäkta förvånad på en tur från Karlsruhe till Hamburg när tåget faktiskt var rejält försenat på grund av dånande åska och regn som vräkte ned. När det äntligen kom och alla krånglat sig fram till sina kupéer och platser kom så de vanliga salvorna om det hopplösa i att åka tåg. Aldrig mer! De går ju inte att lita på! En kostymklädd man satt tyst en stund och mina samlade fördomar förväntade snart en typiskt tysk verbal urladdning. Istället kom en stilla tillrättavisning till medpassagerarna: Jag åker tåg varje dag. Det fungerar faktiskt riktigt bra. Försenat? Sällan. Lortigt? Nej, det håller jag inte med om, svarade han en upprörd dam som inte ville ge sig förrän hon också fått honom att stämma in i klagokören. Hur mycket hon än försökte, försäkrade han att han inte kunde vara nöjdare.  Men häromveckan spårade Deutsche Bahn ändå ur rejält. Inte på grund av stormarna Xavier eller Herwart som vräkte ned träd som plocke-pinn över spåren. Signalstörning av klumpigaste sort, klagar en upprörd kritikerkår efter att tågbolaget nyligen presenterade namnen på den nya generationens tåg som ska börja levereras nästa år. Deutsche Bahn är den rättsliga efterföljaren till Deutsche Reichsbahn, som under nazisternas regim transporterade miljoner judar från hela Europa till koncentrations- och förintelseläger. Nu vill man döpa ett tåg som ska trafikera sträckan AmsterdamBerlin efter Anne Frank, ett av de mest kända offren för Hitlers våldsvälde. Smaklöst, historielöst, lyder reaktionerna. Kopplingen mellan tåg och Anne Frank väcker på nytt smärta hos dem vars liv till idag präglas av nazisternas brott, påpekade man på Anne Frank-huset i Amsterdam. En av jurymedlemmarna, som sorterade bland namnförslagen, försvarade valet: Oavsett hur olika de utvalda personligheterna är så har de ett gemensamt. De var alla nyfikna på världen, sa hon. Sina sista år levde Anne Frank och hennes familj instängda i en lägenhet i Amsterdam innan deras gömställe förråddes. Hon var 15 år när hon transporterades med tåg till Auschwitz och sedan BergenBelsen. Hennes sista tågresa förde henne till döden och snart ska hennes namn och porträtt pryda tyska tåg. Daniela Marquardt, Berlin daniela.marquardt@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Om (o)jämställdheten i Europa: Johanna Melén, Östeuropakorrespondent

    · 00:03:18 · Utrikeskrönikan

    Utrikeskrönika den 6 november 2017. Stockholm. Stockholm, måndag #metoo-rörelsen har inte slagit jättestort i den del av Europa som jag bevakar, den sydöstra. Förutom möjligen i Rumänien då där mängder av kvinnor vittnat om olika former av sexuella trakasserier. Och så en man, en känd kolumnist, som gjort avbön och själv erkänt hur illa han betett sig. Tryckt upp tjejer mot väggen och kysst dem, fast de inte ville. Han hade lärt sig av sin pappa som sagt att "om en kvinna inte vill, då tar du bara kontrollen och visar henne vem som är mannen." Men i länder som Grekland, eller Ungern. Nej, inte mycket därifrån. Det kanske inte har med saken att göra men enligt senaste mätningen från Europeiska institutet för jämställdhet hamnade Grekland och Ungern på sista plats, när det kommer till saker som kvinnor på maktpositioner. Ungerns regering till exempel består till 98,5 procent av män. I landets parlament är andelen kvinnor färre än tio procent. Greklands parlament består till runt 80 procent av män och går man in på regeringens hemsida är kvinnorna lätträknade. Om man tar med också vice ministrar i beräkningen får jag ihop till åtta kvinnor. Övriga 40 ministrar och vice ministrar är män. När det kommer till Ungern ska man kanske inte räkna med mer. Jag menar det står ju till och med i landets nya grundlag från 2011 att en central uppgift i en kvinnas liv är att föda barn. Eller hur ska man annars tolka ordalydelsen: "Ungern ska skydda äktenskapet som en union mellan en man och en kvinna. Familjen utgör basen för nationens överlevnad. Ungern ska uppmuntra åtagandet att skaffa barn." I det grekiska fallet skulle man ändå kunna förvänta sig mer. Den vänsterledda regeringen beskriver sig själv som en progressiv regering och man har lagt stor vikt vid lagstiftning som bland annat ger homosexuella rätt att ingå partnerskap eller nu helt nyligen en lag som säger att medborgare över 15 år själva har rätt att bestämma sin könstillhörighet. Men kvinnor i regeringen, nja. Efter den senaste regeringsombildningen blev det något bättre och den unga Effie Achtsioglou fick till och med den tunga posten som arbetsmarknadsminister. Fast om den inte bara unga utan också snygga Effi sades det naturligtvis att det förstår ju alla hur hon fick det jobbet, hö hö, punkt punkt punkt. När jag reser i mina bevakningsländer samarbetar jag ofta med kvinnor, de flesta är i min egen ålder, runt 40 och nästan alla lever ensamma, ingen man, inga barn. Det samma gäller även för mina bästa väninnor i Ryssland. Kanske är det ren slump. Eller så har det något med de här ländernas syn på jämställdhet. Jag har väldigt svårt att se Olga, Sanja, Maria eller Fatjona stå där med hela ansvaret för hem och barn. Det här är människor som vill skapa sig ett eget liv och karriär och då måste de ibland välja. Var Sverige hamnade på listan över EU:s mest jämställda länder? I topp. Vad härligt det är ändå att både kunna göra karriär och ta hand om de små älsklingarna därhemma. Lyxigt rent av, sett ur ett europeiskt perspektiv.   Johanna Melén, Östeuropakorrespondent johanna.melen@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Mänskliga rättigheter och reklam: Samuel Larsson i Maputo

    · 00:03:07 · Utrikeskrönikan

    Utrikeskrönikan den 3 november 2017. Maputo. Maputo fredag. Här i Moçambiques huvudstad så har stans alla övergångsställen målats om. Från att ha varit slitna och på gränsen till osynliga inslag i gatubilden, så bländas man nu av det intensivt vita zebrarandiga i varenda korsning. Kontrasten är total. Och det är ju bra, såklart. Inte för att de togs på så stort allvar tidigare och inte för att de tas på så stort allvar nu heller, varken av bilister eller fotgängare, men det är ju bra att de finns där och bra att de syns. Men det är något mer som syns väldigt tydligt. Och det är loggan för Det Stora Bilföretaget som uppenbarligen sponsrat ommålningen. Loggan är prydligt och tydligt målad på första och sista zebraranden på övergångsställe efter övergångsställe efter övergångsställe. Vilket gjort varenda korsning i stan till en bjärt lysande reklamplats för Det Stora Bilföretaget. Om det här var ett fattigt gatukontors möjlighet att öka trafiksäkerheten något, så är det kanske inte så mycket att orda om. Men Maputos nya övergångsställen får mig ändå att tänka på en fråga som vuxit i mitt huvud de senaste åren, den om kommersiella budskap som villkor för att få ta del av sina medborgerliga rättigheter - ja ibland rent av sina mänskliga rättigheter. Jag stod en gång i ett flyktingläger i öknen i östra Etiopien. Den reservoar hjälporganisationer byggt upp för att ge tusentals människor rent vatten var finansierad av ett japanskt fitnessföretag. Inget tvivel om den saken, det framgick tydligt i ord och färg över precis hela denna enorma byggnad. Det var omöjligt att hämta vatten utan att först ta del av ett kommersiellt budskap - om än bisarrt malplacerat. Men det är ändå lite som i alla de här mobilspelen där man måste titta på en liten reklamsnutt för att få en chans till, några arga fåglar till att kasta på de där grisarna, eller vad det nu är. Med den enda skillnaden att mobilspel är mobilspel, medan rent vatten är en mänsklig rättighet. Men det är inte bara japanska fitnessklubbar som verkar villkora fattiga människors mänskliga rättigheter med fläskig reklam. Runtom i Afrika har jag sett skolor målade som amerikanska flaggor och sjukstugor beströdda med EU-stjärnor. Jag har sett avlägsna och fattiga byar så översållade med reklam för olika biståndsgivares bidrag att det överhuvudtaget inte gick att delta i något samhällsliv utan att någon propsade på ens tacksamhet. Nå, det här är såklart ett resultat av hur biståndsgivarna villkorar sitt givande, och jag förstår att hjälporganisationer på plats hellre bygger en reklambehängd vattenreservoar än ingen alls. Men frågan kvarstår. Att Det Stora Bilföretaget vill synas på Maputos gator är en sak. Deras mål är att tjäna pengar. Men jag undrar om biståndsvärldens marknadsföringsmänniskor har förstått sin roll rätt i förhållande till andra människors mänskliga rättigheter. Och hur nöjda de själva hade varit med en envis reklamjingel varje gång de öppnade kranen hemma. Samuel Larsson, Maputo samuel.larsson@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Gråsparven vid mausoleet: Ekots Hanna Sahlberg i Peking

    · 00:03:10 · Utrikeskrönikan

    Utrikeskrönikan den 2 november 2017. Peking. Peking, torsdag. Gråsparven som satt framför mausoleet minns jag. Jag gick med mitt röda inbjudningskort tryckt mot bröstet. Extra säkerhetskontroller gjorde att alla tunnelbaneuppgångar kring Himmelska fridens torg var dränkta i människomassor som spillde ut över gångbanorna. Klädda i täckjackor och kurande i morgonens gråa smog. Ensam pressade jag mig igenom köerna och fram till ett par unga soldater som stod med rak rygg i gröna finrockar. De log så fort de såg mitt lysande röda inbjudningskort och ensam fick jag gå förbi spärren som höll alla andra tillbaka. Jag behövde inte ens öppna det tjocka röda kortet för att komma in på torget som verkade vara helt tömt. Vakterna visste vad som stod på det guldbeströdda arket inuti. "Omkring 11.45 kommer Politbyråns nya ständiga utskott att möta kinesiska och utländska journalister". Att stå ansikte mot ansikte med Kinas sju mäktigaste män, och framförallt den nyutkorade kärnledaren Xi Jinping, är ett privilegium som knappast någon i den täckjacksklädda mängden bakom mig skulle få. Inte heller de stora engelskspråkiga medierna New York Times, BBC, Financial Times, Economist och Guardian fick det röda kortet den här partikongressen. Den utländska pressklubben i Peking, som inte ens tillåts ha en klubblokal, klagade över brott mot pressfrihetens principer. Men Xi där inne i det behagligt varma mötesrummet bara log. Jag stod så nära sedan att jag kunde se hans ansiktsmimik och höra rösten utan mikrofon. Men innan jag kom fram till Folkets stora sal stannade jag mitt på torget. Jag hörde en sparv som kvittrade. Omkring oss hade vi en halv miljon kvadratmeter av avspärrad sten och asfalt. Gråsparven satt ovanpå en av propagandans blomsterutsmyckningar framför Mao Zedongs mausoleum. Den burrade upp fjädrarna och sjöng. I utländska rubriker jämförs Xi Jinpings makt och inflytande med Mao Zedongs. Mao Zedong fyllde på sin tid Himmelska fridens torg med vrålande ungdomar som rest från Kinas alla hörn för att få vara med. Hans politiska kampanjer krossade inte bara kontrarevolutionärer och högeravvikare utan vände sig också mot gråsparvarna som stämplades som folkets spannmålsätande utsugare. Ändå var en gråsparv den enda som befann sig på torget utan tillstånd och tycktes säga precis vad den ville. Maos heta löften om revolution har ersatts med Xis svala löften om välstånd. Himmelska fridens torg har blivit en av världens mest övervakade och livlösa platser. Makten tycks nu liksom då närma sig total. Men kom ihåg gråsparven. Hanna Sahlberg hanna.sahlberg@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Reggaeton som feministisk handling: Naila Saleem i Stockholm

    · 00:03:01 · Utrikeskrönikan

    Utrikeskrönikan 31 oktober med Naila Saleem. Stockholm tisdag. När #meteoo debatten var som allra hetast var jag på reportageresa i Buenos Aires. Där var det inte någon vidare hajp kring just denna hashtag men frågan om sexuella övergrepp mot kvinnor är förstås aktuell även i Argentina. När jag så här på avstånd tog del av debatten hemma blev jag både beklämd och tacksam. Ledsen över att vi är så många som kan skriva under på #metoo men glad över att vi äntligen pratar om det. En av mina uppdrag i Buenos Aires var att följa en reggaetonartist på väg uppåt i karriären. Chocolate Remix kallar hon sig och det speciella med henne är att hennes låtar handlar om lesbiskt sex. Reggaetongrenren kritiseras inte sällan för sina sexistiska och unkna texter men Chocolate Remix har vänt på steken och gjort dem till sina. Det är inte sexet som är problemet utan att det bara är männen som får beskriva vad de vill göra med kvinnokroppen, sa hon när jag intervjuade henne efter spelningen. Hon tycker att männens machotexter är som ett skämt för de är så extrema och befinner sig långt från verkligheten. Historiskt har kvinnor inte pratat så mycket om sex och vad de vill ha ut av det menar hon som ser det som en feministisk handling att göra musik som handlar om kvinnors sexuella behov. Utanför klubben träffar jag Carolina som precis som Chocolate Remix kommer från Tucumanprovinsen i norra Argentina. Det är svårt att vara lesbisk där för det är så litet och konservativt säger Carolina. Alla vill vi flytta hit till Buenos Aires där vi förvisso också stöter på problem men inte lika mycket. I Argentina är könsneutrala äktenskap tillåtna och hbtq-personer får också adoptera barn. Men även i den progressiva huvudstaden händer det att män skriker saker efter en på gatan om man går tillsammans med sin tjej säger Carolina och att gå till gynekologen är inte lätt säger hon. Carolina är så glad för att Chocolate Remix musik finns. Men texterna har också kritiserats, inte minst av andra feminister. På scen och i sina videor framträder Chocolate Remix ofta tillsammans med mycket lättklädda dansare som juckdansar sig genom låtarna. Så även den fredagnatt när jag ser henne uppträda. Jag skulle ljuga om jag inte erkände att jag hajade till där och då, och först störde mig på åmandet och kråmandet, rumpskakandet och juckandet på scen men publiken som till 85 procent bestod av kvinnor eller människor som definierar sig som kvinnor älskade det. De dansade sig svettiga och en del drog av sig tröjor och bh för där och då ägde de kontrollen över sina kroppar och då gör man som man vill. Jag behöll tröjan på men dansade det gjorde jag. Naila Saleem, kulturkorrespondent nyss hemkommen från Buenos Aires naila.saleem@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Världen är inte Game of Thrones: Palmira Koukkari Mbenga: Stockholm.

    · 00:03:03 · Utrikeskrönikan

    Utrikeskrönikan 30 oktober 2017. Stockholm. Stockholm, måndag och det är mycket nu. Den senaste tiden har jag bevakat utrikesnyheter från hemmaredaktionen i Stockholm och känslan är att jag har slitits mellan kontinenter, politiska kriser och katastrofer. Allt känns som ett avsnitt av Game of Thrones, med för många karaktärer för att hålla reda på, massa slugt maktspel, brutalitet och en ganska rejäl dos sexism. Ett lyckligt slut känns långt borta. I sådana stunder brukar jag vända mig antingen till internet eller människor jag mött på för att tanka lite positiv energi. Konstruktiv journalistik som vi kallar det i branschen. Att försöka berätta hela bilden av någonting, inte bara fokusera på mörkret. För drygt två veckor sedan drabbades Somalias huvudstad Mogadishu av ett fruktansvärt sprängdåd som dödades över 300 människor, och häromdagen för två attacker till. Sorgen, chocken och ilskan var och är påtaglig när jag pratar med folk på plats och med berörda i Sverige. Men mitt i all tragik mobiliserar somalier världen över, och startar insamlingar för att dra sitt strå till stacken. Tenstabon Ahmed Kaboole var med och samlade in nästan en halv miljon. Han berättar i en intervju med P5 Stockholm att han stod på Medborgarplatsen i Stockholm när två små flickor kom fram och frågade vad som hade hänt i Somalia för att de har en kompis i skolan som är därifrån. När Ahmed berättar om attacken svarar de att de tyvärr inte har några pengar, men vill lämna några fina ord. Efter en stund kommer de tillbaka och lämnar över tre kronor som de har lyckats samla ihop. När det stora sprängdådet i Mogadishu hände hade jag precis kommit tillbaka från Barcelona, som skulle kunna ses som epicentrum för krisen mellan Katalonien och Spanien. Då som nu är känslorna stundtals heta mellan de katalanerna som vill ha självständighet kontra de som vill stanna i Spanien. Många unga jag träffade där tyckte dock att situationen som den är nu har eskalerat alldeles för långt, oavsett vilken sida i självständighetsfrågan de står på. De menade att situationen borde gå att lösa utan våld och med hänsyn till alla i Katalonien som tycker olika. Som kompisarna Miguel och Oscar. De är 19 år gamla och pluggar ekonomi tillsammans på universitet. Miguel är för att stanna i Spanien medan Oscar vill se ett självständigt Katalonien. De säger att de spenderar den mesta tiden med att diskutera självständighetsfrågan och att det är ämnet som kommer upp på alla fester. Men för dem och de flesta andra unga de känner är det inga problem att hålla sams, trots olikheterna. "De flesta unga här är öppna människor och så länge man visar varandra respekt så går det", säger de. Det är fortfarande oklart hur Game of Thrones kommer att sluta, men det ser mörkt ut för de flesta karaktärerna i serien just nu. Bara jag lyfter blicken lite, vill jag tro att vår framtid är ljusare. Palmira Koukkari Mbenga, korrespondent med ungt perspektiv. palmira.koukkari_mbenga@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Låt danskan flyta in i hörselgångarna: David Rasmusson: Köpenhamn

    · 00:02:47 · Utrikeskrönikan

    Utrikeskrönikan 27 oktober 2017. Köpenhamn. Köpenhamn, fredag. För några veckor sedan var jag sur på min chef. Jag hade just lämnat in ett reportage om att det blivit allt vanligare med hemmafödslar här i Danmark och han skulle lyssna igenom det för att återkoppla. Reportaget startade med att en kvinna i tio sekunder förklarade på danska hur det gick till när hon låg i en uppblåsbar pool i sitt vardagsrum och hade värkar, 10 sekunder som jag direkt översatte till svenska. Men det var för långt fick jag höra. Vi tappar publiken om vi har så långa sjok danska skrev han tillbaka. Räcker det inte fem sekunder? Jag blev irriterad och beskyllde honom för att frottera sig över att inte begripa ett dugg vad grötmunnarna säger.  Och jag ondgjorde mig också över att norska för det mesta får passera väldigt oöversatt. Men egentligen vet jag, det är vi här i söder som oftast har lite lättare att förstå vad de säger på andra sidan sundet. Så när jag när jag lugnat ner mig lite så tänkte jag att, det är väl bättre att ara konstruktiv och istället för att sura och försöka lära ut lite knep. Mitt absolut bästa råd till er som har svårt att förstå danska är att inte försöka så mycket. Spetsa inte öronen, utan prova istället att låta dem slappna av.  Låt bara danskan flyta in i era hörselgångar så ska ni se, eller rättare sagt höra, hur mycket lättare det är än ni faktiskt tror. Ett annat bra tips är universalordet Nåh. Denna interjektion i det danska språket är fantastiskt användbar och kan brukas för att beskriva i princip hela ditt känsloregister för en dansk. Jag ska ge några exempel. Om du är skeptisk till vad någon säger så kan du låta dem veta det genom att säga: Nåh? Är du däremot riktigt intresserad kan du istället utbrista Nåh! Träffar du till exempel en söt liten baby så är det bara att låta såhär Nåårh Är du otålig? Ta det lugnt, det funkar då också? Nå När du slutligen förstår vad någon säger till dig, till exempel en dansk, kan du ju svara Nåååh! Om du kommer på något du glömt? Nå(ja) Är du riktigt heligt förbannat?  Inga problem. NÅH!! Tycker du att en utrikeskrönika i radion börjar bli för lång, det kan du meddela din omvärld genom att säga Nåh? David Rasmusson. david.rasmusson@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Om ett EU i olika fart: Ekots Johanna Melén i Sofia

    · 00:03:39 · Utrikeskrönikan

    Utrikeskrönikan den 26 oktober 2017. Sofia. Sofia, torsdag. Hur hög är medellönen i Sverige? Undrade Angel häromdagen. Han stod i sin gröna overall vid den orangea skåpbilen med flaket fyllt av bruna höstlöv. Eller, sa Angel, vad tjänar man - som minst? Det jag svarade var häpnadsväckande för honom som inte kunde leva på sin pension om 400 lev i månaden, knappt 2 000 kronor. Så därför arbetade han också med att samla höstlöv och hålla snyggt utanför Nationella kulturpalatset i Bulgariens huvudstad Sofia. För det fick han 400 lev till, i månaden. Det nationella kulturpalatset byggdes i en annan tid, i början av 1980-talet då Bulgarien tillhörde Europas östblock och styrdes av ett enda kommunistparti. Nu håller kulturpalatset på att renoveras för att inhysa alla EU:s ledare under nästa halvår då Bulgarien tar över unionens roterande ordförandeskap. "Enighet skapar styrka", är det bulgariska EU-ordförandeskapets slogan. För det pratas mycket nu, efter Brexit, om ett EU i olika hastigheter. Ett som kanske kommer att gå lite fortare fram med mer samarbete, och så ett för de som vill ta det i lite lugnare tempo, eller som inte klarar av att hänga med om det går för fort. Men, tänker jag ofta när jag reser runt i de EU-länder som jag bevakar, så där är det ju redan. EU:s länder går på olika fart och har kommit så olika långt när det gäller så mycket. I Bulgarien, till exempel, känner jag mig ganska ofta mer som i Ryssland än som i Tyskland. Inte bara för att jag köper kaffet på macken som ägs av ryska oljejätten Lukoil, förstår vad som står på skyltarna med kyrilliska bokstäver eller kan prata med farbrorn i byn långt, långt borta - på ryska. Det är också sådana saker som att hela skiftet inklusive chefen vid Malko Tarnovos tullstation greps i förra veckan, anklagade för att ha bildat en kriminell grupp som systematiskt tagit emot mutor från de förbipasserande biltrafikanterna. Eftersom hela skiftet greps fick polska Frontexmän, som råkade vara i närheten, rycka in och ta över. Att på allvar ta tag i korruptionen och den organiserade brottsligheten var ett av villkoren för att släppa in Bulgarien i EU. Men trots att tio år har gått sedan EU-inträdet menar många att landet i princip lika genomkorrumperat nu som då. Ibland förklaras det med de låga lönerna; Att det som i fallet med pensionären och gatuarbetaren Angel inte går att leva på 2000 kronor i månaden. Men det förklaras också med att de ledande politikerna inte alls är särskilt intresserade av att på allvar göra något åt saken. De blir ju rika själva och i ett annat system skulle de kanske drabbas av tulltjänstemännens öde - och åka fast. EU i olika hastigheter är något som man ofta varnar för i länder som Bulgarien eller Rumänien. Det skulle vara, säger dem, som att dela upp Europa igen efter öst och väst. Fast lite kan man tycka är det ju också är upp till dem att följa reglerna som gäller för att alls kunna hänga med. Johanna Melén johanna.melen@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Om val och valar på Island: Jens Möller: Reykjavik

    · 00:03:14 · Utrikeskrönikan

    Utrikeskrönikan 25 oktober 2017. Reykjavik. Reykjavik, onsdag. Många utländska turister kommer hit till Island för att uppleva val. De åker med valsafaribåt för att få se några av de tusentals vikvalar eller sillval som finns ute i Nordatlanten. Räcker inte den majestätiska upplevelsen kan man, som jag, ta en sväng in på Reykjaviks penismuseum. Jag ställde mig vid en av montrarna och konstaterade att jag bara är marginellt längre än en valhanes könsorgan. I turisttäta Reykjavik är det flera restauranger som gör reklam för att de serverar valkött. Jag har inte låtit mig lockas, men däremot blivit bjuden på val av en vän. Jag måste erkänna att köttet var smakrikt och gott, men jag skämdes samtidigt lite. För de där fantastiska djuren är ju fredade i hela världen, eller i nästan hela världen. Island och Norge, just de två länder som jag har som bevakningsområden, är de två enda länderna som inte har skrivit under det internationella moratoriet mot kommersiell valjakt. 2015 till exempel dödades totalt 184 valar på isländskt vatten. Under Barack Obamas presidentskap hotade USA med diplomatiska sanktioner om Island fortsätter med sin valjakt. Men här i landet är det många som försvarar den månghundraåriga valjaktstraditionen i havet utanför Island. Fast den här veckan har islänningarna val uppe på torra land. Parlamentsval, alltså. Det var bara ett år sen som islänningarna senast gick och röstade in ledamöter till parlamentet Alltinget. Nu på lördag är det dags igen, 364 dagar efter förra valet. Det politiska systemet här i landet är omvittnat skakigt och fortfarande påverkat av det djupa politikerförakt som växte fram efter den enorma isländska bankkraschen 2008. Det finns en undersökning som visar att en stor majoritet av islänningarna tror att deras politiker är korrupta och till exempel ger politiska favörer åt nära och kära. Den isländska högermitten-regeringen som tillträdde i vintras föll rekordsnabbt, och enligt opinionsmätningar kan den här veckans nyval leda till ett ännu mer fragmenterat, splittrat parlament där det blir ännu svårare att få till en hållbar regeringsmajoritet. Vem skulle bli förvånad om det tvingas fram ett nyval till, inte så långt efter det som sker på lördag? Detta är förstås ren spekulation, men om det skulle bli verklighet kanske man kan säga att en helt ny valtradition har växt fram här på Island. En tradition mindre blodig än valjakten, men kanske ännu mer problematisk för Island. Jens Möller, Reykjavik. jens.moller@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Klicket som riskerar skapa känslor: Alice Petrén på Lesbos

    · 00:03:09 · Utrikeskrönikan

    Utrikeskrönikan tisdag 24 oktober, Lesbos Stockholm tisdag morgon och nyss hemkommen från den grekiska ön Lesbos, där 5.000 - 6.000 migranter lever under fasansfulla förhållanden i lägret Moria. Men nej, jag ska inte börja berätta om den syriska unga mamman, som stod med en liten flicka med ena ögat ihop klibbat av en infektion. Nej det ska jag inte. För då slutar ni att lyssna. Jag ska inte heller lägga ut texten om hur ung kille satt och dinglade uppe på en klippa och hur självmordsförsöken ökat dramatiskt på kort tid. Nej det ska jag nog inte heller.  För nyligen så presenterade nationalekonomen Eleonora Freddi verksam vid universitetet Tilbury en rapport som visar att Dagens Nyheters läsare under hennes undersökta period inte sökte sig vidare i artiklar om migranter om artiklarna rymde känslor och var inkännande med migranterna. Forskaren hade granskat antalet klick och sett att klicken var betydligt färre för medkännande reportage.  Så jag ska inte dra detaljerna om de äckliga toaletterna och hur migranterna sover packade som sillar i skruttiga små tält. Nej. Det kan finnas många förklaringar till att frysta ögonblick, som klick, retweet och likes utgör, visar att läsarna skyggade för de mer personliga reportagen. Kanske tycker många att de redan vet efter egna möten med asylsökande, kanske hade klicken visat sig vara fler om hon hade räknat klick på några mindre lokaltidningar - enligt henne själv och de som kommenterade hennes presentation finns många aspekter, men Eleonora Freddi ställer frågan om läsare helt enkelt vill undvika att känna medkänsla för att det förpliktigar till ett engagemang. Det finns kanske en grupp, som varken är självisk eller generös, utan bara söker dra sig undan, menar hon.  Nej, så jag ska inte berätta om de där sju-åttaåringarna, vilkas humör hålls uppe av frivilliga ungdomar som leker, sjunger och gör trollkonster för dem på Lesbos. Medans föräldrarna slokar alltmer och jagas av minnen från beskjutning och nära och kära som är kvar där borta. Fakta utan känslor är att det åter kommer alltfler båtar med migranter till de grekiska öarna. Fakta är att uppemot 70 000 människor är fast i Grekland, som inte har någon vana att ta emot flyktingar, men som nu börjar kämpa med integrationen. Fakta är att över en miljon är på flykt från Burma i Bangladesh och fler än så från Sydsudan och många från Jemen. Var och en av alla dessa har ett namn, en födelsedag och drömmar. Också det fakta.   Efter Lesbos åkte jag direkt till toppmötet mellan EU-ledarna i Bryssel, där just namn byts till siffror och grupperingar. Varje gång upplever jag klyftan som stor, när jag kommer dit. Klickar de sig någonsin vidare för att läsa en artikel om ett mänskligt öde? Alice Petrén, migrationskorrespondent Alice.petren@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Indonesiens hårda prövning: Margita Boström Jakarta

    · 00:03:26 · Utrikeskrönikan

    Utrikeskrönikan måndag 23 oktober, Jakarta Jakarta måndag För nästan exakt tre år sedan var jag också här i Indonesiens huvudstad. Då för att närvara när landets nye president Joko Widodo, eller Jokowi som han oftast kallas, skulle tillträda. Mitt på dagen åkte han kortege med häst och vagn rakt igenom stans centrala delar. Inga militärer och horder av säkerhetsfolk så långt ögat nådde. Det var något nytt i landet som bara 16 år tidigare var en diktatur. Efter en något långsam start på sin presidentperiod så har Jokowi de senaste två åren blivit allt mer populär. De senaste opinionsundersökningarna visar ett stöd från drygt 60 procent av befolkningen. Så allt borde väl vara frid och fröjd...men det finns stora hotande moln framöver... Och att dessa moln snabbt kan utveckla sig till en superstorm visade borgmästarvalet i Jakarta tidigare i år. Huvudstaden styrdes av populäre borgmästaren Ahok som ansågs få saker gjorda. Hans prognos för att bli omvald såg säker ut.  Men andra ville annat och visste vilka strängar de skulle spela på. I världens befolkningsmässigt största muslimska land, känt för sin moderata form av religion där det inte spelat någon roll om man var kristen, hindu eller något annat. Och i många fall inte ens vetat om ens muslimske granne var shia eller sunni. Men det finns också stora hårdföra radikala massrörelser i Indonesien som går att använda om man vill förändra opinionen. En sådan rörelse är FPI, Islamic Defenders Front som började propagera för att muslimer ska välja muslimer till ledare. Ahok, som är kristen och av etnisk kinesisk börd gick i svaromål och sa att det inte står så i koranen. Det räckte som bränsle för att få igång massdemonstrationer där man krävde att borgmästaren genast skulle gripas och ställas inför rätta för blasfemi-hädelse. Något som också skedde och Ahok dömdes till 2 års fängelse. I veckan svors Anies Bashwedan in som Jakartas nye borgmästare.  Han är bra, han är en av oss, han är muslim sa Habib Novel som jag träffade på ett kaffe häromdagen. Han är en av de högsta ledarna i FPI och säger att det var ett mirakel det som skedde vi borgmästarvalet. Jag frågar om de tänker agera på samma sätt inför presidentvalet 2019. Jokowi är inte bra, han stöder kinesiska och kommunistiska intressen, och fortsätter han med det måste han bort, säger Habib Novel. Och med tanke på utgången vid borgmästarvalet så befarar många att risken är stor att de får sin vilja igenom även denna gång.  Men det finns de som mobiliserar för att de hårdföra inte ska lyckas denna gång. Det blir ett spänt politiskt läge i Indonesien fram till valet, sa Habib Novel innan vi skiljdes. Margita Boström i Jakarta Margita.bostrom@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Skäl att sluta könsstympa flickor: Johan Bergendorff i Djibouti

    · 00:03:38 · Utrikeskrönikan

    Utrikeskrönikan 20 oktober 2017 med Johan Bergendorff. Känsliga lyssnare varnas för starka och obehagliga skildringar. Djibouti fredag. Först delar man på rakbladet, så här, berättar Aicha, en niobarnsmamma i 60-årsåldern, klädd i rosa kaftan och huvudduk och glasögon, som jag träffar i ett fattigt område som heter Balbala. Flickan som ska könsstympas går oftast i lågstadiet men ibland i mellan- eller högstadiet. Först får hon sina ben bundna till varsin kvinna som sen håller henne fast, fortsätter Aicha. Efter det tar man den ena halvan av rakbladet och skär av flickans klitoris. Med den andra halvan skär man av hennes blygdläppar, de inre och de yttre. Sedan smörjs såren in med en örtsalva som heter malmala och om mamman vill det så kan också hela slidan sys ihop så att det bara är ett litet hål kvar som hon kan kissa ur, säger Aicha. Hur reagerar flickorna undrar jag svagt och med en klump i halsen. De skriker och gråter, berättar Aicha. Någon bedövning får de inte, kanske en alvedon efteråt. Att göra dem så illa har alltid berört mig djupt, fortsätter Aicha, men det här är ett jobb som ger 150 kronor per flicka och min man är arbetslös så jag måste kunna försörja våra barn. Och så är det tradition. När flickorna blivit större har de ofta kommit fram till Aicha och klandrat henne för hur ont de har när de har mens. För att inte tala om när de ska överlämnas till en man och sprättas upp under bröllopsnatten, eller när de ska föda barn. En del flickor blöder ihjäl under ingreppet. Eller får livshotande infektioner eftersom det görs osterilt hemma för det mesta. Men något håller på att hända i Djibouti, det lilla landet intill Afrikas horn, inklämt mellan Somalia, Etiopien och Eritrea. För 15 år sedan utsattes så gott som samtliga flickor i landet för könsstympning i någon form. Nu är siffran nere på knappt åtta av tio enligt Unicef. Det verkar vara ett enträget arbete både av kvinnorörelsen i Djibouti, FN och hjälporganisationer som nu börjar bära frukt. Aicha, niobarnsmamman som könsstympat så många flickor att hon tappat räkningen, slutade för två år sedan. Hon fick ett mikrolån av byrådet och kunde öppna en kiosk istället som nu försörjer familjen. I stället deltar hon i arbetet att få fler att sluta med den gamla traditionen som sannolikt stammar från faraonisk tid och av hennes egna fyra döttrar är det bara de två äldsta som hon könsstympat. Bredvid Aicha sitter den unge imamen Aden, i svart mustasch och stubbat hår, klädd i beige kaftan med vävda kantband. Han får ofta frågan av oroliga mammor hur de ska göra med sina döttrar? Han förklarar då att könsstympning inte omnämns i koranen men i sunnan och att det finns en åsiktsskillnad inom islam där vissa muslimska ledare anser att det är fel, medan andra att det är rätt. Traditionen finns särskilt i Somalia, Etiopien, Djibouti och Egypten, men inte alls i till exempel Saudiarabien eller Indonesien. Själv råder han mammor att inte låta göra ingreppet på döttrarna. Dels för att det skadar flickornas hälsa och orsakar dem psykiskt lidande, dels att det förändrar en kropp som redan Gud skapat fulländad. Aden är gift med en kvinna som blivit könsstympad och han säger att han är avundsjuk på sina vänner vars fruar är oskurna, för deras äktenskap verkar lyckligare. De kvinnorna verkar njuta av sex, konstaterar han. Det anser han är ytterligare en orsak att låta bli könsstympning av kvinnor, det leder till fler skilsmässor, tror han. Aicha nickar instämmande. Båda tror att könsstympningen i Djibouti skulle kunna stoppas inom en generation, om bara männen också engagerade sig, det är ju för deras skull ingreppet sägs göras. Att de ska vara säkra på att de gifter sig med en oskuld utan lust att ha sex med en annan man. Johan Bergendorff, global hälsokorrespondent, Djibouti johan.bergendorff@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Vi vill inte vara skyddade, vi vill vara fria: Lotten Collin: Bogotá

    · 00:03:23 · Utrikeskrönikan

    Utrikeskrönikan 19 oktober 2017. Bogotá. Bogotá, torsdag. Jag hade just fyllt 18 när jag flyttade till Chile för att plugga. Jag kunde ingen spanska, men ett av de första orden jag fick lära mig var piropo. Så kallades det när män, gubbar och killar visslade eller skrek saker efter kvinnor på gatan. Varje dag när jag gick till universitetet i Valparaiso kantades gångvägen av piropos. Gubbarna brukade viska mijita rica (min snygga lilla dotter), och männen visslade eller kommenterade sinsemellan, ord jag inte förstod men ändå förstod. Vad killarna sa minns jag inte, kanske för att det var samma saker som jag, precis som alla andra tonårsflickor, redan upplevt i Sverige. För ordet piropo var ju nytt, men knappast trakasserierna. De hade jag redan inkarnerat, gjort till vardag. Manliga studenter på universitet erbjöd sig att följa mig hem ifall jag tyckte det var obehagligt, särskilt sent på kvällen. När de gick med hördes inga piropos. Jag har hört samma lösningar så länge jag kan minnas. Män som erbjuder sig att promenera med mig, eller ta en omväg med taxin för att jag inte ska åka ensam. Män som vill skydda mig från andra, farligare män. På reportageresor får jag ofta frågan om jag reser själv? Bara sådär, utan någon som tar hand om mig? Innan jag blev korrespondent blev jag precis som alla andra utrikesreportrar skickad på säkerhetskurs. Den hölls av ett gäng brittiska ex-militärer. I seminariet som handlade om sexuella trakasserier fick jag och de andra kvinnliga journalisterna rådet att vara extra försiktiga i Mellanöstern: Inte gå ner i en hotellbar ensam på kvällen, använda diskreta kläder, och helst ha sällskap av en man. Jag argumenterade emot, sa att sexuella trakasserier knappast är något unikt för mellanöstern, och att jag själv blivit utsatt på en rad andra platser, både i Sverige och utomlands, flera gånger av journalistkollegor som kommit med oönskade inviter. Föreläsaren tog mig åt sidan, och sa: Om jag var en ung och söt tjej som du så skulle jag inte vara så kaxig. Du vet, det kan provocera många män. För några år sedan intervjuade jag den amerikanska feministen Wendy Brown. Det var för ett program om rädslan som många kvinnor känner i offentligheten, den rädsla som staten ofta vill bota genom olika sorters skydd: Nattliga busstopp bara för kvinnor, särskilda telefonlinjer, parkbelysning. Allt för att slippa ta upp frågan om varifrån hotet egentligen kommer. Mina manliga kollegor på redaktionen avfärdade hela idén om att göra programmet. De hävdade att det inte alls handlade om ett demokratiproblem, som jag påstod, utan om stadsplanering, och det var inget passande ämne för vårt veckomagasin. Jag och den kvinnliga programledaren insisterade, och det blev ett program. Det Wendy Brown sa, i den där intervjun, har sen dess stannat kvar i mig: Vi vill inte vara skyddade. Vi vill vara fria. Lotten Collin, för P1morgon, i Bogotá. lottencollin@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Livet under ett citrusträd: Johan-Mathias Sommarström i Gaza

    · 00:03:04 · Utrikeskrönikan

    Utbildningskrönikan den 18 oktober 2017. Gaza. Gaza onsdag. Tittar ut över havet och soluppgången som får det att glittra i vattnet. Det gäller att inte titta för noga- man vill ju inte att allt avloppsvatten som släpps ut intill land ska förstöra stämningen. Lika bra att hålla för näsan också. Längre ut trängs fiskebåtar för att dra upp sin fångs på djupare vatten, närmare stranden vadar ungdomar för att fånga strandnära fisk, fisk förgiftad av utsläppen. Igår kväll besökte jag en lantbrukarfamilj, vi satt i deras fruktträdgård när solen gick ner och åt färska citrusfrukter direkt från träden. De pratade om Gaza och livet här. Livet under ett citrusträd tänkte jag när de sista solstrålarna kämpade sig kvar på himmelen. Livet under ett citrusträd sa familjen, det är det enda livet vi kan leva. De var lantbrukare men deras odlingar ligger vid gränsen till Israel och har blivit buffertzon, omöjliga att odla på. Männen är välutbildade men arbetslösa, trots att de är 27 och 32. Farmodern beklagade sig: Varför ska man ha karlar dragandes i hemmet hela dagarna, det var bättre när de hade jobb och höll sig ur vägen. En av sönernas hustru höll med "vi träffas ju hela tiden" sa hon. Sedan Hamas efter blodiga strider tog kontroll över Gaza för mer än 10 år sedan har ekonomin försämras kraftigt för vanliga medborgare, arbetslösheten är skyhög, gränserna är stängda, embargona många och den lilla landremsan har upplevt tre krig. Människor här berättar att folks drömmar förändrats, förut drömde man om fred, frihet, resor och pengar. Nu är drömmarna mer jordnära, fred såklart men också elektricitet några fler timmar om dagen, rent vatten och helst ett jobb att gå till. Men nu är en försoningsprocess igång som skulle kunna innebära stora lättnader. Rivalerna Hamas och Fatah är på väg att enas, de har inte gjort det ännu, men är på god väg. Gaza skulle i så fall styras av den palestinska myndigheten, inte av Hamas, det skulle också innebära bättre relationer för Gaza med omvärlden. Det finns många hinder att övervinna såklart men för första gången under mina besök här hör jag människor prata om hopp och en bättre framtid. "Vi kommer att få el" hoppas någon, "kanske gränserna öppnas" tror en annan, "vi slipper krig", "vi kan få jobb". Många här hoppas på försoning och att det som hänt ska bli glömt och förlåtet, men det finns också de som inte vill förlåta. En kvinna vars son dödades av Hamas militär ser på mig med tårar i ögonen, "Nej, jag kommer aldrig att förlåta, säger hon. Vad det än står på fina papper kommer jag aldrig att förlåta" En man som torterats, hängts upp i en krok i taket och misshandlats säger att han vill men inte kan förlåta. Varje gång jag ser min kropp påminns jag om vad de gjorde, jag vill att det ska bli bättre, jag vill ha försoning men när jag inte själv kan förlåta - hur ska vi då kunna försonas. Livet under ett citrusträd, det är aldrig så enkelt som det verkar. Johan-Mathias Sommarström johan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Den katalanska separationsprocessen: Margareta Svensson, Barcelona

    · 00:03:10 · Utrikeskrönikan

    Utrikeskrönika den 17 oktober 2017. Barcelona. Barcelona tisdag Häromdan fick jag frågan hur det gick till Norge blev självständigt från Sverige, det skedde ju utan strid. Jag får erkänna att jag inte hade något svar på kvinnans fråga just då. Frågan är typisk för de katalanska separatisterna. De är pålästa och argumenterar väl. De drar paralleller till folkomröstningen om självständighet i Quebec och i Skottland.  Och liknar den katalanska separationsprocessen vid den i Slovenien som blev självständigt efterhand och efter att ha ändrat federala lagar. Kataloniens känsla av underläge och av en Davids kamp mot Goliat måste förstås utifrån de löften som slutligen drogs undan av den spanska konstitutionsdomstolen 2010. Katalonien såg ut att få löften infriade som gällde rätten att få kalla Katalonien en nation och att det katalanska språket skulle få högre status än spanska i regionen. Den socialistiska regeringen sa ja, men nästa regering med konservativa Partido Popular, sa blankt nej. Och det katalanska upproret tog ny fart. Deras skäl för en separation är ekonomiska, historiska, politiska, kulturella och känslomässiga. Inte minst känslomässiga. Den gemensamma fienden är Spanien, Partido Popular, kungahuset och dessförinnan, Francos diktatur. I kampen har de katalanska självständighetsivrarna svetsats samman - och de tycks uppriktigt förvånade över svårigheten att få omvärldens förståelse och EU:s stöd. Men varken EU eller Spanien kan ge vika för det som ser ut som ett uppror. I den spanska grundlagen står det att Spanien är odelbart. Den katalanska sidan har en rättfram och respektlös attityd, som inte underlättar den medling man vill ha, men inte heller den spanska sidan har hanterat situationen särskilt väl. Om det hade inletts en dialog vid tiden för de uteblivna löftena, så skulle konflikten säkert inte ha varit så infekterad som den är idag. Spaniens hårda svar, historiskt och nu; med gripanden av folkvalda, med kravallutrustade poliser mot fredliga demonstranter, har bidragit till polariseringen och till att fler har anslutit sig till separatisterna. Nu har konflikten hamnat på den internationella kartan, vilket är ett av separatisternas mål. För om delningen inte blir av nu så kanske den blir av senare. Men hur var det nu med Norge? Jo, unionsupplösningen beskrivs ibland som en kupp. Steg för steg genomfördes förändringar och till slut var det en regeringskris som ledde till att Norge blev självständigt från Sverige.    Margareta Svensson, Barcelona margareta.svensson@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar