Egypten Podcasts

  • Svante Pääbo växer upp med en ensamstående flyktingmamma och en hemlig pappa, i en förort där de flesta inte läser vidare. Ändå kommer han att revolutionera den mänskliga historien.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Indiana Jones i Egypten

    Svante Pääbo visste väldigt tidigt att han ville ägna sig åt mänsklighetens historia, även om han till en början trodde att han skulle bli som Indiana Jones i Egypten. Och han fick alltid stöd av sin mamma, som uppmuntrade honom att gå sin egen väg.

    Genom att i smyg, på fritiden, ägna sig åt DNA-forskning på gamla mumier i det labb där de sysslade med medicinsk modern och banbrytande forskning på 1980-talet kom han att göra sådant som uppmärksammades i hela världen. Det blev det första steget mot att sedan kunna analysera generna i våra närmaste utdöda släktingar neandertalarna.

    Men hans egen hemliga släkthistoria blev inte känd förrän han var en etablerad, världsberömd forskare i 50-årsåldern.

    Lena Nordlund har som vetenskapsjournalist följt Svante Pääbo i 20 år

    Lena Nordlund har som vetenskapsjournalist följt Svante Pääbo i 20 år och även producerat hans sommarprogram. Att prata om sig själv har inte varit något Svante Pääbo varit så bekväm med genom åren. Men här ger hon sin bild av förortskillen som blev nobelpristagare och förändrade synen på den mänskliga historien.

    Följ med Svante Pääbo till barndomens Bagarmossen och hör om vad som formade honom.

    Dokumentären är gjord 2023.

    Reporter: Lena Nordlund
    Producenter: Sofia Kottorp
    Slutmix: Elvira Björnfot

  • Sveriges Radios veckomagasin om veckan som gått och veckan som kommer med reportage, intervjuer, kommentarer och satir.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    TIMME 1

    Överbefälhavare Micael Bydén om Sveriges försvarsförmåga och militärövningen Aurora

    Reportage om syftet med stora militärövningar

    Reportage från nedtonat Ramadanfirande i ekonomiskt krisande Egypten

    Krönika av Göran Rosenberg

    Panelen: Olof Ehrenkrona, SvD, Frida Park, Dagen, Zina Al-Dewany, Aftonbladet

    TIMME 2

    Överlever raggarna elbilsrevolutionen? Reportage från Norrbotten

    Den fängslade ryske oppositionsledaren Alexej Navalnyj är svårt sjuk. Hur allvarligt är läget för honom och den ryska oppositionen? Samtal med Rysslandskorrespondent Maria Persson Löfgren

    Satir med Public Service

    Reportage från Tyskland där det sista kärnkraftverket nu stängts ned

    Det offentliga samtalet om demens har öppnats upp. Vilken betydelse kan det få? Samtal med Maria Eriksdotter, professor och överläkare i geriatrik, och Anna-Karin Palm, författare

    Kåseri med Helena von Zweigbergk

  • Det är med en knippa isop som blodet stryks på dörrposterna i Egypten. Det är isop man bestänker med vid reningar. Det är med hjälp av en isopstjälk som ättikvinet förs till Jesu mun vid korsfästelsen. Och psalmisten ber: Rena mig med isop, så att jag blir ren. Isop är en liten oansenlig buskväxt med lila blommor som rymmer en hel predikan. Ove Marcelind undervisar här om att Guds ord är som växten isop - både verkstad & apotek.

    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Han befinner sig gärna i skärningspunkten mellan det politiska och religiösa. Hör filmskaparen om att se möjligheter och hitta tröst i konsten.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Tarik Saleh har hyllats för sina filmer och de har tagit honom ut i världen. Vid filmfestivalen i Cannes i somras fick hans “Boy from Heaven” pris för bästa manus, vilket är “svårt att toppa”, enligt honom själv. Men nu har han vinstchans på en annan fransk filmgala, efter att ha blivit nominerad till en César för bästa utländska film. 

    Han började som programledare för ungdoms- och samhällsprogrammet “Elbyl” 1996, var med och startade produktionsbolaget Atmo och har sen dess gjort dokumentärer och film i olika format. I och med “The Nile Hilton Incident” (2018) öppnades dörren till Hollywood.

    “Jag kommer göra ditt liv till ett helvete”

    När Tarik Saleh flyttade hem till sin pappa efter att ha gått ut grundskolan hade de helt olika planer för hans framtid. Tarik ville inte plugga vidare, men pappan lovade att göra hans liv “till ett helvete” om han inte gick gymnasiet.

    I Söndagsintervjun berättar han också om graffitins betydelse, kärleken till Egypten och hur det är att konkurrera i samma strålkastarljus som Ruben Östlund.

    Programledare: Martin Wicklin.

    Producent: Ulrika Stenström.

    Kontakt: [email protected]

  • Kaffet betraktas av många som en mirakeldryck, men pekas ut som en en klimatbov och har även historiskt haft sina högljudda kritiker. Hanna Eklund funderar över en varm dryck som väcker heta känslor.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 9/9 2020.

    När jag började jobba som reporter blev kollegorna förvånade över mina preferenser vad gällde varma drycker. ”Du kommer inte att bli långvarig i den här branschen” var standardkommentaren till mitt ständiga tryckande på knappen ”varm choklad” vid kaffeautomaten. I tio år framhärdade jag, sedan blev det för jobbigt och jag lärde mig att ”ta en kopp” eller ”fika” (som det också kallas). Inte långt därefter fick jag min första fasta anställning.

    Och jag är inte den enda genom historien, som har dragit nytta av de svarta dropparna. Kaffe fick tidigt rykte om sig att göra den som dricker kvicktänkt, sällskaplig, lycklig och förnuftig. Filosofen James Mackintosh gick så långt att han i slutet av 1700-talet hävdade att en människas förståndsförmågor står i direkt proportion till mängden kaffe hon dricker. Kanske är det inget konstigt att Voltaire sägs ha druckit minst fyrtio koppar om dagen. Han hade egentligen lika gärna kunnat dricka choklad, som påstods ha samma goda effekter, om det inte vore för risken det ansågs medföra. ”Bisarra och depraverade böjelser” kunde nämligen vara en möjlig biverkning av varm choklad - Marquis de Sades favoritdryck.

    Den påstådda kopplingen mellan kaffe och förnuft har fått mig att fundera på i vilken mån koffeinhaltiga drycker kan ha haft betydelse för vår samhällsutveckling. Bönornas intåg i Europa och Sverige råkar nämligen, som av en tillfällighet, sammanfalla med upplysningen.

    Första gången en svensk berättar om kaffe är 1658. Clas Rålamb är på resa som kungligt sändebud i Turkiet när han blir bjuden på något helt nytt och sjudande hett, tillverkat av ett slags ärter från Egypten, skriver han, som förnäma turkar sörplar in mellan läpparna istället för brännvin, i tron att det ska motverka inflammationer och uppstigande ”dunster” från magen.

    Som så många gånger genom historien visade sig den nya medicinen vara lite beroendeframkallande, och Karl XII:s besök i Turkiet slutade med att han tog bönorna med sig hem och gjorde kaffet populärt i Sverige. Men det var inte förrän under industrialiseringen som fikat blev vardagligt och billigt och kanske ett måste för att orka med de nya fabrikstiderna.

    Innan kaffet slog igenom var öl den vanliga drycken i Sverige och stora delar av Europa, bland såväl kvinnor som män, även om det inte alltid låter så i den samtida litteraturen. Carl von Linné, som tyckte att kaffe enbart kunde bidra till slapp mage och en utmärglad kropp skriver: ”Karl-öl”, måste vara beskt. ”Kvinnfolk och käringar”, lägger han till, ”skola hava sött dricka”. Den här idén återfinns också hos Bellman, som tycker att vi ska ”ge våra små mamseller, vin och sviskon och karameller”. Tanken på separatistiska dryckesvanor ska vi återkomma till, men tills vidare räcker det att konstatera att de allra flesta struntade i vad Carl von Linné ansåg. Och under hans levnad hade kaffehusen sedan länge börjat ta över andra delar av kontinenten.

    Tronskiftet från den bedövade alkoholen till den koffeinstinna varma drycken var en revolution som enligt historikern Daniel Berg skapade ett irritabelt upplysningssinne, kritiskt till allt! Utom kanske till det förtryck som möjliggjorde europeernas nya mörka vanor, även om vissa av kaffekolonialismens tidiga kritiker faktiskt kom inifrån industrin. Men i Europa blev kaffehusen en plats för affärer och intellektuell verksamhet. Här växte kapitalismen och den borgerliga offentligheten fram, klasserna blandades och ett friare samtal var möjligt. I England kallades de Penny Universities, eftersom det gick att lyssna på tidens stora intellektuella, till priset av en kopp java. Men om storleken på plånboken inte var så betydelsefull för att komma in på kaffehusen – var könet desto viktigare. För kvinnor var dörren oftast stängd.

    Så möttes också Londons invånare 1674 av ”Women’s petition against coffee” som hävdade att kaffe gör män impotenta, ”lika fruktsamma som öknarna de försmädliga bönorna kommer från”.

    Och när 1600-talets franska överklasskvinnor samlades i salonger för att kritisera äktenskapets slaveri – det som de i princip bara kunde lämna om maken var impotent - då valde de en annan koffeinhaltig dryck. Preciositeten har kallats en av historiens äldsta feministiska rörelser och gjorde motstånd genom att förlöjliga klassisk bildning och ägna sig åt förfining istället för manligt barbari. Med andra ord drack de te. Och långt senare skulle den svenska författaren Thekla Knös beskriva teet som salongskulturens essens, det som förverkligar dess pedagogiska idéer och förfinar smak och sinnen.

    Så verkar alltså te i någon mån ha blivit kvinnokampens dryck, medan kaffet blev den offentliga manlighetens brygd, besk och förnuftig och tillräckligt begärlig för att de törstande skulle strunta fullständigt i Carl von Linnés varningar.

    Begäret parodieras i Johann Sebastian Bachs kaffekantat från 1730-talet, den unga Liesgen måste ha sitt livselixir – ljuvligare än tusen kyssar – minst tre gånger om dagen och förargar sin far: Först när pappan hotar med att inte låta Liesgen gifta sig går hon med på att sluta med kaffet, men bara tillfälligt, eftersom hon i hemlighet smyger in en rad i äktenskapsförordet om att den blivande maken aldrig får hindra henne från den högsta njutningen, att koka kaffe precis när hon vill.

    Samtidigt skriver politikern Carl Gyllenborg den första svenska komedin, en pjäs om den löjliga Sprätthöken, representant för unga snobbiga adelsmän med oförblommerad fäbless för det franska. Han gör allt ”a la mode”, rör sig vant på Stockholms kaffehus och skrattar åt lantisar som bränner sig på det svarta ”ölet”. Med facit i hand var oron för franska influenser inte helt obefogad. Upplysningen ägde rum på kaffehus och i tesalonger och vem vet om inte gnistan faktiskt låg i själva drycken. När journalisten Camille Desmoulin uppmanade massan att ta till vapen, 1789, lär han i alla fall ha stått uppflugen på en stol, eller om det var ett bord, tillhörande Café de Foy i Paris. Förmodligen hade han redan hunnit ta en kopp, eller två.

    Det är klart att kaffet blev ett ljus i mörkret också för nordborna och hade det inte varit för det nya koffeinberoendet, skulle kaffehusen kanske inte blivit sociala rum för hattar och mössor, författare och upprorsmakare.

    I våra dagar är det inte många som skryter med fyrtio koppar kaffe om dagen. Att dricka riktigt mycket kaffe anses inte helt sunt och nordbor hånas ibland för sitt enorma koffeinintag. Samtidigt rankas nordens länder som några av de bästa att bo i. Finland började för några år sedan inta en särställning, genom att ha världens bästa skola, världens bästa rättsväsende, världens ärligaste befolkning, världens lyckligaste invandrare och som av en ren slump världens absolut största kaffekonsumtion.

    Hanna Eklund, journalist

  • I veckans avsnitt av Porträtt ur historien får vi veta mer om den charmige amerikanske oljemannen och diplomaten George McGhee som spelade en avgörande roll i att få Storbritannien att dra sig tillbaka från Egypten under Suezkrisen.


    Du finner Porträtt ur historien och Bokförlaget Stolpes övriga utgivning hos Bokus.se, dessutom till 20 procents rabatt med koden STOLPE20.


    Foto: Tobias Haglund, Italgraf Media 

    Författare: James Barr


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Kungamakten har organiserat samhällen sedan det forntida Egypten för 5000 år sedan till modern tid. Trots industrialisering, förödande världskrig och demokratisering är en betydande andel av de mest demokratiska samhällena på jorden konstitutionella monarkier.


    Att vara kung har varit ett av de farligaste yrkena på jorden. Kungamakten har ofta utmanats av äregiriga adelsmän, generaler, andra kungar eller folkliga uppror. Därför har det varit livsviktigt för kungamakten att skaffa sig legitimitet – ofta från gud – men också från traditionen, ritualer och symboler.


    I den nymixade reprisen av avsnitt 106 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikerna Erik Petersson som bland annat skrivit biografier om Karl IX och Kristian II. Han aktuell med boken Kungar – En världshistoria - som tar in hela världshistorien med fokus på kungamakten.


    Länge var historia kungarnas historia, ett perspektiv som fått ge vika för en bättre genomlysning av hela samhället. Samtidigt går det inte att blunda för hur central kungamakten varit för världshistorien i tusentals år.


    När hövdingar utvecklades till kungar vilade fortfarande kungamakten på relationer mellan kungen och underlydande män och länsherrar. Senare i historien utvecklades en byråkrati och stående armé som blev stommen till en enväldig kungamakt i Europa och kejsardömet Kina.


    Kungamakten har regelbundet utmanats från alla håll i samhällena, men den största utmaningen har visat sig vara stålet som i grunden förändrade krigsföringen i världen. De mest livskraftiga monarkierna var de som under 1900-talet hade förmågan att anpassa sig till ett mer demokratiskt samhälle.

     

    Foto: Gabriella Eriksson


    Bild: Nio kungar på Edward den VII:s begravning. Stående, från vänster till höger: kung Haakon VII av Norge, tsaren Ferdinand av Bulgarien, kung Manuel II av Portugal, Kaiser Wilhelm II av det tyska riket, kung George I av Grekland och kung Albert I av Belgien. Sittande, från vänster till höger: kung Alfonso XIII av Spanien, kung-kejsaren George V av Storbritannien och kung Frederick VIII av Danmark. Bilden är tagen 20 maj 1910.

    Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • " ". .

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    يعتبر أحمد العطار اليوم من أبرز الكتاب المسرحيين المعاصرين في المسرح العربي، ولذلك تواصل معه مسرح دراماتن في استوكهولم قبل عدة سنوات، وطلب منه كتابة مسرحية لعرضها على المسرح الوطني في السويد. والآن حان موعد العرض الأول لهذا العمل الفني المسرحي.

    تم استخدام ثلاث لغات لتنفيذ هذا العمل المسرحي، وهي العربية والإنجليزية والسويدية، وقد جاء اختيار اللغات من ضمن طبيعة هذا العرض الذي يتناول علاقة حب تنشأ بين فتاة من سورية وشاب من السويد.. كما يرافق العرض ترجمة مكتوبة من خلال شاشة على المسرح، لتكون اللغات الثلاثة واضحة للجمهور الذي قد لا يتحدث اللغات الثلاث في آنٍ معاً.

    عرض "السحر الخفي لأعمدة المجتمع"، هو عرض عن الحب والمال والعلاقات الأسرية في العائلات فاحشة الثراء. تشارك في هذا العرض على خشبة المسرح الوطني السويدي، الممثلة السورية المعروفة ناندا محمد مع عدد من الممثلين العرب المتميزين، بالإضافة الى عدد من الممثلين السويديين.

    SVENSK TEXT

    Premiär för Ahmed El Attars nya pjäs på den svenska nationalscenen

    Den 26 januari är det premiär på Dramaten för arabisktalande teater. Ahmed El Attar sätter upp pjäsen Maktens diskreta charm. Attar och skådespelaren Nanda Mohammad möter du i arabisk talkshow

    Ahmed El Attar räknas idag som en av det arabiska teaterns främsta samtida dramatiker. Redan före pandemin hörde Dramaten i Stockholm av sig och ville att han skulle skriva en pjäs för Sveriges nationalscen. Nu är det snart dags för premiär

    Pjäsen kommer att spelas på tre språk; arabiska, engelska och svenska. Med översättningstexter för den som inte förstår något av språken

    Pjäsen är en föreställning om kärlek, pengar och familjerelationer. Nanda Mohammad är syrisk skådespelare som nu bor i Egypten. Nu är hon en av många arabiska skådespelare som intar Dramatens scen

  • Utrikeskrönikan 3 januari 2023

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Här är Kairo, tisdag.

    De gammelrosa sidentapeterna har fått ännu fler revor och krackeleringarna i den en gång vackra stuckaturen börjar likna bråck – med smuliga utbuktningar på det som en gång varit vita väggar och tak, men som nu liknar olivgrön, sjuk hud.

    Så ser det ut hos den numera fattige aristokraten, historikern och filmmakaren Mahmoud, i hans degenererade palats intill Tahrirtorget. Han har inte råd att renovera, men varje år står han värd för ett knytkalas dan före nyårsafton. Att få en inbjudan är en ära, och alla nytillskott på gästlistan gör sitt yttersta för att inte se förvånade ut när de vandrar omkring i förfallet med skräckblandad förtjusning.

    Värdens mor var skådespelare, fadern diplomat och kusin till den avsatte kungen Fouad, som efter revolutionen 1952 inte avrättades utan fick tillstånd att segla till Italien, något många egyptier framhåller som bevis för att egyptierna inte är blodtörstiga.

    Jag rör mig försiktigt mellan salongerna men vågar inte slå mig ner på några av de sköra antika möblerna. Här finns nedsuttna Louis XIV-fåtöljer, porträtt av kungligheter i fez, ett schatull och en matsalsbuffé i valnötsträ och en och annan rokokobyrå. Ljuset är dämpat, ljudnivån och alkoholkonsumtionen hög.

    Jag tror inte att någon av gästerna, och definitivt inte Mahmoud själv, känner nostalgi för det egyptiska kungahuset, men den mängd av Kairointeriörer som i dag står orörda, täckta av en dammslöja, fascinerar så mycket att den rysk-svenska fotografen Xenia Nikolskayas fotobok “DUST” – det vill säga damm – såldes för över 13 000 kronor på internet när den nyligen var slut på förlaget.

    Nu har den kommit i ny upplaga med bilder av nedgångna palatsmiljöer, inklusive Mahmouds hem med sidentapeterna, och så röda tunga sammetsdraperier, övergivna salonger där vitt tyg täcker möblerna, parkettgolv med dammlager som påminner oss alla om att hotet från ökenvindarna är reellt och att sand faktiskt en gång i tiden hade begravt hela sfinxen.

    På nyårsdagen satt sen några av knytkalasgästerna i samma biosalong som jag och såg Ruben Östlunds prisade film “Triangle of sadness”, filmen med sina underbart groteska scener där de välbärgade på en lyxkryssning spyr ostron, kaviar och bläckfisk och champagne. Gapskratten ekade mellan biograffåtöljerna, också de ganska nedsuttna, och ingen verkade störa sig på vare sig den Googleintellektuella nivån eller kräkkaskadernas övertydlighet. Alla, utom den subtila rysk-svenska fotografen, verkade nöjda med att känna ett sunt självförakt, äckel, igenkänning i de inverterade rollerna när lyxjaktens filippinska städerska blir kapten på den öde ön där de flyter iland efter en explosion.

    Filmen som skulle provocera och blotta orättvisor blir på så sätt istället en ursäkt för passivitet, upprätthållandet av status quo i ett Egypten där aristokratiska miljöer förfaller medan den politiska repressionen förvärras.

    Cecilia Uddén, för P1 Morgon i Kairo
    [email protected]

  • Mumier har fascinerat mänskligheten sedan antiken. Under tre tusen år balsamerade egypterna sina döda, prydde dem med hundratals amuletter och statyetter och lade dem i konstfullt utsmyckade kistor för att förbereda sina anhöriga för livet efter döden.


    Vår fascination har varit så stor att vi glömde bort att det handlade om mänskliga kvarlevor. Under flera århundraden var handeln med mumier varit omfattande. Vi använde malna mumier som en universalmedicin ända fram till 1900-talet. Och mumier har länge varit de största dragplåstren till muséer världen över. Förståelsen för att mumier handlar om mänskliga kvarlevor och att de bör behandlas med respekt är ganska ny.


    I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Sofia Häggman, egyptolog och intendent på Medelhavsmuseet i Stockholm. Hon är aktuell med boken Mumier – Fakta, forskning, Fiktion.


    Mumifiering utvecklades under årtusenden till ett hantverk och skön konst. Den grekiska historikern Herodotos beskrev detaljerat hur processen gick till som innehöll både eteriska oljor, kåda, saltbad, uttag av inälvor samt lindning med linnetyger. Här ingick också otal amuletter och statyetter för att hjälpa den anhöriga till evigheten. Dödsböcker och inskriptioner var också viktiga för att hjälpa den döde vidare i dödsriket.


    De omsorgsfullt balsamerade mumierna har felaktigt fått oss att tro att de forntida egyptierna var besatta av döden. Avståndet i tid har avidentifierat mumierna och fått oss att glömma bort att mumier en gång var människor som även i döden bör visas respekt.


    Trots årtusenden av gravplundringar har välbevarade gravkamrar med mumier kunnat grävas ut och ställas ut på världens muséer. Missförstånd vid översättningar av arabiska medicinska handböcker fick européerna att ordinera nermalda mumier som medicin mot en rad sjukdomar.


    Tidiga europeiska resenärer i Egypten köpte gärna med sig en mumie hem och handeln med mumier var big business i Europa där mumier sålts som medicin från medeltiden fram till 1700-talet. Efterfrågan på mumier fortsatte, även efter att den medicinska effekten började ifrågasättas, till kuriosakabinett och som diplomatiska gåvor.


    Under 1800-talet dök mumierna upp i skönlitteratur och senare i spelfilmer. Fascinationen inför mumier har fått oss att glömma att det är kvarlevor från människor.


    Lyssna också på Karl XII:s intresse för mumier.


    Bild: Hunefers dödabok. Mittpunkten i den övre scenen är mumien av Hunefer, visad med stöd av guden Anubis (eller en präst som bär en schakalmask). Hunefers fru och dotter sörjer, och tre präster utför ritualer. De två prästerna med vita skärp genomför ritualen för att öppna munnen. British Museum. Wikipedia, Public Domain.


    Musik: Egypt Winds - Middle Eastern Cinematic Trailer Background av Saowakhon, Storyblocks Audio.


    Klippare: Emanuel Lehtonen

    Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Hatshepsut var forna Egyptens längst regerande kvinna.

    Hon trotsade systemet och såg till att bli förmyndarregent åt en pojke om inte var hennes son, byggde omfattande tempel, vidgade Egyptens gränser, skickade en delegation till det mytomspunna Punt och såg till att själv bli farao i egen rätt. Det här avsnittet handlar om hennes väg till makten.

    Get bonus content on Patreon

    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • I början av 1700-talet var fältprästen och orientalisten Michael Eneman en av de svenskar som bidrog till utforskandet av det forntida Egypten. Historikern

    Joachim Östlund berättar.

    Text av Joachim Östlund. Inläst av Iris media.


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Häng med ut i världen med Folksagopodden! Fram till jul ger vi oss ut på en resa genom världens sagor. Varje dag innehåller en bokstav, ett land och såklart en saga!

    Idag är bokstaven E, landet är Egypten och sagan är Mannen och Krokodilen, hittad av mig i Folktales of Egypt, insamlade av Hasan El-Shamy

    Världsdel: Afrika

    Huvudstad: Kairo

    Invånare: ca 100 miljoner

  • Utrikeskrönikan 2 december 2022

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Jerusalem, fredag.

    Och politiseringen av Fotbolls-VM går inte ju över. Iranska frihetsflaggor och regnbågssymboler förbjudna, palestinska flaggor tillåtna, israeliska journalister bespottade och ord som kvinna och frihet portade.

    Men från att aktivister känt sig modiga om de smugglat in en regnbåge och journalister tuffat till sig mot Qatars polis eller suttit i sanden och tittat på VM med migrantarbetare som aldrig skulle haft råd att komma till de arenor de varit med och byggt, så börjar det sjunka in att pengar ändå kan överrösta allt, att varken Qatar eller FIFA bryr sig om vad regnbågsliberala människorättsförsvarare fäktar om.

    Qatar kritiseras ju inte bara för att migrantarbetare dött av värmeslag och att homosexuella blir inlåsta i underjordiska celler, utan också för att landet saknar fotbollskultur. Och oron över att ingen skulle sitta på läktarna och vråla sitt stöd åt landslaget, ledde till att Qatar hyrde in fotbollssupporters.

    New York Times lyckades prata med några av de 1500 fotbollsfans som redan i oktober flögs in från Libanon, Egypten och Algeriet för att lära sig Qatars nationalsång och ett antal ramsor. Unga män från länder med hög arbetslöshet och ekonomier i fritt fall, som nu fick hotell, mat, matchbiljetter, flyg och ett litet stipendium i utbyte mot att de satt i vinröda T-shirts och hejade på Qatar.

    I Qatar har det förresten också gått inflation i VIP lounger. Att vara VIP, en very important person, är nu så banalt att det finns VIP lounger med ännu rödare matta, ännu finare buffet – lammlägg, tonfiskstek,  öl vin och champagne trots förbudet. Och för de allra finaste, som Jared Kushner, Ivanka Trump, Saudiarabiens kronprins Mohamed Bin Salman och Emiren själv, finns VVVIP – där man kan anlända i helikopter och transporteras sista biten i mercedes utan att behöva befinna sig i samma rymd som plebejerna.

    En VVVIP biljett kostar 5000 dollar men i gengäld serveras man en sexrättersmåltid med de allra dyraste champagne-, whiskey- och cognacsorterna i världen.

    När FIFA-chefen Gianni Infantino inför VM-starten höll sitt märkliga och hånade tal, fanns det de som nästan tyckte synd om honom när han blottade sin  underdånighet gentemot Qatar och istället gick till attack mot Europa som borde be om ursäkt för sin historia, inte Qatar, som han sa.

    Men nu, på VM:s tolvte dag, börjar en annan insikt sjunka in – att Infantino varken är lobotomerad eller obegåvad utan tvärtom listig nog att hålla ett tal fullt av irrgångar som västmedia kunde avfärda som förvirrat, medan det i själva verket var skickligt anpassat till  just de FIFA medlemmar som är de som kommer att se till att han får sitta kvar.

    Cecilia Uddén, Jerusalem
    [email protected]