Napoleon Podcasts
-
Det är i gränslandet mellan sömn och vakenhet som litteraturen föds och blir till. Författaren Martin Engberg reflekterar över hur drömmen och skrivandet förhåller sig till varandra.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-09-08.
Benen ligger i kors. Obekvämt inklämda under skrivbordet. Käken är avslappnad, hakan lyft, munnen lätt öppen, blicken riktar sig i vinkel snett ut i rummet. Tanken rör sig bortom tanken. I nästa stund vänder jag mig mot papperet och börjar skriva.
Jag sitter gärna på det sättet ögonblicket innan jag glider från ett tillstånd med osorterade tankar, in i det aktiva skrivandet där orden hamnar på papperet i en bestämd följd vid pennas spets. I alla fall tillräckligt ofta för att ha noterat vanan. Kroppens vridning inbillar jag mig är särskilt viktig. Blicken som drar sig från papperet utåt. Som om en diagonal linje måste upprättas för att en kontakt ska uppstå mellan papperet och det som ska skrivas.
Denna förflyttning mellan tillstånd, och nödvändigheten att förbereda tillståndet med en kroppslig positionering, tycks mig likna den sänggåendes ritual. Liksom skribenten vid sitt skrivbord, begagnar hon en möbel särskilt ämnad för ändamålet. Placerar kroppen i en gynnsam position (vanligtvis liggande på sidan) för att därefter släppa den medvetna kontrollen av tankarna, ifall det går. Varken skrivkramp eller sömnlöshet låter sig hur som helst avhjälpas med ihärdig tankeverksamhet. Den som kommer på sig själv med att vara på väg att somna vaknar lätt igen. Pennan tvekar om det första ordet granskas för noga.
När drömmen sedan öppnar sig kommer den med stämningar och bilder som ibland överträffar diktens.
Inte underligt att det därför finns författare som på olika sätt försökt dyrka upp sömnens svarta låda. Om Stig Dagerman berättas det att han skrev de sista sextio sidorna av den mardrömslika De dömdas ö i ett ”inspirerat rus”. Från kvällen ena dagen till följande dags förmiddag. I ett brev har han själv beskrivit att han inte tänkte ”utan lät Gud göra det”.
För att inte tala om Kafka som var en mästare i drömsk berättelselogik. Jag skulle nog gärna låna hans drömdyrkar till en berättelse eller två.
I antologin Tag och skriv från 2020, hävdar författaren Kristoffer Leandoer att ju tröttare han är, desto bättre skriver han. ”När man är riktigt trött orkar man inte stå i vägen för sig själv längre”, säger han. ”Det är det ena sättet att lösa de problem som uppstår under arbetet, att vara så trött att man inte ens ser dem som problem längre. Det andra är att sova bort dem. När man vaknat har allting hamnat på plats. […] I sovande tillstånd kan man inte lura sig själv.”
Science fiction-författaren A E Van Vogt var mer systematisk. I en intervju beskriver han hur han i början av författarskapet alltid sov dåligt medan han skrev på en roman för att han hela tiden vaknade och bekymrade sig för hur han skulle få ihop storyn. Efter ett antal år kom han fram till att lösningen fanns i själva sömnstörningen. Samma kväll tog han med sig familjens väckarklocka in i gästrummet och ställde den på en och en halv timme.
”Och efter det brukade jag, varje gång jag arbetade med en berättelse, väcka mig själv efter en och en halv timme, natten igenom – tvinga mig själv att vakna upp, tänka på berättelsen, försöka lösa den, och fortfarande medan jag arbetade på den åter falla i sömn. Och på morgonen hade jag en lösning […]”
Han menade att det var ett oslagbart sätt att tränga in i det omedvetna. ”Jag tror inte att någon skulle kunna göra det på ett bättre sätt, ens om trettio år”, sa han då, 1980.
Hur bra nu metoden var. Van Vogts böcker är rätt märkliga. När jag läser om en av dem minns jag genast både vad det var som irriterade mig med dem och fick mig att plocka upp dem igen efter att ha kastat dem i väggen. Glöm psykologisk trovärdighet. Eller begriplig intrig. Ska de läsas, ska de läsas just för sin drömska kvalitet. Den suggererande, ibland bisarra stämningen.
Men vad är det egentligen litteraturen avundas drömmen? Jag tror att det har med drömmens status som sanningsbärare att göra.
För oavsett om drömmen betraktats som en maskerad budbärare – eller den hand som river bort fikonlövet – har den väl alltid setts som förmedlare av en sanning som är oåtkomlig för ett vaket (bevakande) medvetande? Under natten öppnar sig rum som vi inte visste existerade inom oss. I sin bok om skrivande Så nära livet man kan komma säger James Woods att vi är ”inre expansionister”. Att de berättelser vi berättar tyst för oss själv är de viktigaste berättelserna. Som jag förstår det, att vi har ett mycket starkt behov av inre vidd. Ett berättelselandskap där vi tillåts vara mer än vad vi kan vara i det verkliga livet. Dit kan de nattliga drömmarna släppa in oss, ibland med en knuff i ryggen, ifall det är ett monster som väntar.
Inte sällan är det väl också denna sida av oss litteraturen vill gestalta. Litteraturen som liksom drömmen öppnar världar där lagar och regler råder som skiljer sig från dem i den fysiska världen och sträcker sig in i författaren efter stoff att gestalta detta med.
Kristofer Leandoer säger i sin essä att det läsning bokstavligen handlar om är att ”drömma någon annans drömmar”. En form av galenskap som lockar oss att tro på människor som inte finns. Som kan låta dig vara med om slaget vid Waterloo, till och med bli Napoleon. Samtidigt tar vi över dessa drömmar medan vi läser, fyller dem våra egna bilder. För mig ligger det där rummet Virginia Woolf skriver om till exempel på en Folkhögskola jag gått på. Landsbygden i en bok är alltid den jag växte upp i, även om det står att den utspelar sig i norra England.
Och är det något vi övar oss på under natten är det väl att dra fram bilder ur vårt inre.
I "Oavsiktligt - Om att läsa och skriva" säger Karl Ove Knausgård: ”Litteraturen är inte först och främst en plats för sanningar, det är en plats för det rum där sanningar tar gestalt.” Istället för att byråkratiskt säga att litteraturens sanning ligger i gestaltningen – i den mån det är en lyckad gestaltning – synliggör han gestaltningens själva förutsättning. Den måste ha möjligheten till utsträckning i flera dimensioner. Inget kan veckla ut sig och ta gestalt om rummet är platt.
Kan inte samma sak sägas om drömmen? Att den också – som Knausgård uttrycker sig om skrivandet – skapar ”ett rum där något är möjligt att säga”? Underförstått, visar det som annars skulle ha förblivit dolt. Vi sover. Expanderar inåt. Ögonen rör sig ryckigt bakom ögonlocken. Bilderna avlöser varandra. Övar oss i att bli goda läsare av den litteratur som låter oss drömma varandras drömmar. Ett abrupt kast och jag ser min egen nacke. Hur jag böjer mig fram över drömmens källa. Stoppar armarna i det mörka vattnet ända upp till armbågarna.
Sedan vaknar jag. Viker täcket åt sidan. Slår mig ned vid skrivbordet med benen krångligt inklämda under det. Lyfter blicken, uppåt, utåt, låter käken slappna av, väntar, och vad är det jag väntar på?
Hur en bild på nytt ska stiga upp för att den här gången låta sig formuleras.
Martin Engberg, författare
-
Vilken nyhet fick Sanna att vilja stänga ner sitt instagram? Vad ger det att sparka på någon som redan är uträknad? Storhetsvansinne, Napoleons känsla för otrohet, Josephines moderna livsstil och en ganska misslyckad nyårsafton!! Scenen är vår!!!
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Sanna blir stucken i fel ven hos husläkaren och känner sig övergreppad. Vi fortsätter vår jakt på Den Trygga Anknytningen via Budapest och Grönköping. Hur gick det Mickes DNA-katarsis och vad har Napoleon gemensamt med dagens influensers? Inte din morsa plöjer åkern för din skull!
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Jacob Walter var en vanlig tysk menig soldat i Napoleons väldiga armé som invaderade Ryssland 1812. Det som gjorde honom ovanlig var att han skrev en dagbok om en av militärhistoriens största katastrofer.
Napoleons fälttåg i Ryssland 1812 tillhör den militära historiens mest dramatiska händelser. I slutet av juni 1812 korsade en väldig armé omfattande mer 450 000 man – till och med över 600 000 om man räknar alla reserver – den ryska gränsen vid floden Njemen och rördes sig mot Moskva.
Den ryska huvudstaden intogs i september efter ett antal brutala strider där slaget vid Borodino den 7 september var det i särklass blodigaste. Trots att Moskva var i franska händer kunde Napoleon inte tvinga Ryssland och Alexander till en fred på sina villkor.
I oktober inleddes reträtten tillbaka. Efter övergången av floden Beresina i slutet av november bröts armén slutligen samman. Endast mellan 20 000 och 30 000 återkom av den väldiga armén. Resten dog eller tillfångatogs. Det hela var en katastrof.
I den nymixade reprisen av avsnitt 26 av Militärhistoriepodden följer Martin Hårdstedt och Peter Bennesved en av deltagarna i fälttåget: den menige tyske soldaten Jacob Walter. Med utgångspunkt i hans bevarade dagbok rör sig samtalet kring det katastrofala fälttåget ur den enskilde soldatens perspektiv. Hur tedde sig umbärandena för den enskilde krigsdeltagaren? Varför utvecklades fälttåget till en katastrof? Vilken betydelse hade vintern egentligen?
Den franska armén – La Grande Armée – bestod bara till hälften av franska soldater. Resten kom från andra delar av det franska imperiet utanför det egentliga Frankrikes gränser. Med i fälttåget fanns polacker, tyskar, österrikare holländare, italienare och så vidare. Jacob Walter kom från det tyska kungariket Würtemberg vars armé tämligen ovilligt deltog i fälttåget mot Ryssland.
Jacob var veteran från tidigare fälttåg i den tyska armén som slogs mot Napoleon 1806-07 och även 1809. Efter 1812 fick han avsked på grund av sina skador som en följd av umbärandena i Ryssland. Men han var en av de mycket få som levande återvände hem. Jacob kom att skriva ner sina upplevelser i en dagbok som via utvandrande efterkommande hamnade i USA. Historikerna kan genom hans realistiska och i alla högsta grad trovärdiga berättelse få en inblick i detta världsdrama som är långt ifrån strategierna och de höga officerarnas staber. Lidandet i krig får ett ansikte.
Om du vill lära dig mer om Napoleonkrigen, fälttåget 1812 och Jacob Walter kan du läsa hans dagbok som finns utgiven på svenska Jakob Walter Fotsoldat i Napoleons armé. Dominic Lieven har skrivit en fantastisk bok på engelska Russia against Napoleon. The battle för Europé 1807 to 1814 som rekommenderas för hard core-läsaren. En skönlitterär skildring är naturligtvis Leo Tolstoj Krig och Fred. En sammanfattning av hela Napoleonkrigen hittar du i Martin Hårdstedts Omvälvningarnas tid som innehåller ett par kapitel om ryska fälttåget.
Bild: Korsandet av floden Berezina den 17 november 1812 av Peter Hess, målad 1844.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Under 1 500 år var hieroglyferna mest vackra bilder, men inget språk. Stenen som Napoleon hittade utanför Alexandria blev verktyget för att knäcka koden - och Mattias Berg förtrollas av stenens magi.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Det var den franske egyptologen Jean-Francois Champollion som, med hjälp av Rosettastenen, 1822 återupptäckte hur man skulle tolka hieroglyferna. Skrivsättet som började försvinna ur det kollektiva minnet någon gång på 300-talet efter Kristus, när Egyptens högkultur hade inlemmats i det romerska riket.
Napoleons expedition var ett utslag av den egyptologiska trenden över hela västerlandet, Redan 1802 hamnade Rosettastenen också som en av praktpjäserna på British museum i London, där den stått sedan dess.
Den vackra, meterhöga stenen har samma text skriven på tre olika sätt - vilket gjorde att den blev en nyckel till en hel högkultur. Dels fanns här texten på antik grekiska, dels med både det mer vardagliga egyptiska skrivsättet och med hieroglyfer. Härigenom kunde Champollion lösa skrivtecknens nästan 1 500 år gamla gåta.
-
1792 till 1815 låg britterna i nästan obrutet krig med Frankrike under revolutionärt styre och Napoleon. Britterna tvangs förlita sig på sin flotta i kampen. Sjöstriderna skildras i CS Foresters romaner om Horatio Hornblower och de äventyr han och hans mannar upplever till havs. Jalle och Timmie har kollat på filmatiseringarna av böckerna som BBC skapade 1998-2003.
Stöd vårt arbete: https://www.svegot.se/support
This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.sveating.se/subscribe -
Hello Interactors,
The next couple episodes will be a little off beat as I’m coming to you from the east coast of the United States. It’s time to deliver our little birdies from the nest so they may build their own. Dorm room nesting is a common sight this time of year among many young human adults seeking knowledge and independence. It can be observed in the towering cities of New York City and the smallest lowland wooded enclaves of Waltham, Massachusetts.
For this momentous trip I’m listening to a book about a young man who launched to places further away than this. It’s a book I wish I had consumed long before now – The Invention of Nature by historian Andrea Wulf. It tells the tale of a man few have heard of but have most likely have heard the name – Humboldt. Alexander von Humboldt. His name graces more geographic places, plants, and animals around the world than any other. That’s because he was the first person to travel the world scientifically articulating what traditional Indigenous knowledge keepers have known for millennia – that all of nature is connected by an intricate web we now call an ecosystem.
Born in Germany in 1769, he was the most celebrated scientist of his time. Upon his most famous and influential trip to South America, in his twenties, he observed how Spanish colonialism had ravaged the land. Acres of native vegetation had been cut and burned to make way for monoculture cash crops like sugar cane, wheat, and corn where all profits were then sent to the Spanish monarchy. Streams and rivers had been diverted to water these thirsty crops leaving lakes, ponds, and subterranean reservoirs dry. Local plants and animals, including Indigenous populations, were suffering as a result.
The local Spaniards and Creoles believed there must be a leak in the earth causing these conditions, but it was Humboldt, through meticulous geographic, geological, and meteorological observation, who determined it was the crops that had caused the devastation. He surmised that between the increased temperatures caused by the loss of trees and vegetation (that naturally cool and release moisture into the air) and the drying up and hardening of the soil (thus depleting the earth of groundwater) that significant damage was being done to the area.
He posited that such destruction at larger scales around the world may alter climatic patterns. He introduced the idea of human induced climate change in 1800. He further observed that these negative effects originated with infective colonialism of European and American profit seeking imperialist machines that relied heavily on the abduction and trade of human slaves from Africa and local Indigenous populations to work the fields of these monocultural crops.
Governments and corporations didn’t just ignore Humboldt’s warnings, they accelerated the pace of production and destruction. That insistence continues to this day as countries and corporations fight for access to natural resources and cheap labor – far out of the reaches of complicit eyes and ears – to feed the beast of rampant worldwide consumerism. As Humboldt warned, over 200 years ago, at the peril of earth’s resources and their interconnected web of life. You can’t say we weren’t warned.
Alexander von Humboldt remained a harsh critic of colonialism, capitalism, and slavery until the day he died. He witnessed firsthand the early devastating impact greed was having on the planet and its inhabitants – most especially Black and Indigenous people. Humboldt was a heartfelt man, but his true love was science. He abhorred politics and politicians though remained popular among them all, except Napoleon.
Thomas Jefferson was particularly enamored with Humboldt. They shared a common affinity and thirst for botanical, astronomical, and geographical knowledge. Humboldt shared with Jefferson all he knew of South America and Mexico who was starved by the Spanish of any information at all. While he shared in the spirit of two science loving naturalist friends, that knowledge turned out to be instrumental in helping Jefferson, and the United States, increase their imperial standing in the world and its widespread ecologically damaging capitalistic dominance. Humboldt endeared himself to Jefferson mostly because he was impressed with Jefferson’s commitment to liberty.
Though he disapproved of Jefferson’s adherence to slavery, he was wary of criticizing Jefferson directly for fear of disenfranchising their friendship. However, his diary, and the diary of others, reveals he did so in private to Jefferson’s friends and colleagues. Some history scholars criticize Humboldt for not using these opportunities to sway the opinions of these powerful men, but Humboldt believed science should rise above politics and the best way to share science was to share it with everyone who would listen regardless of their political or governmental affiliation.
Humboldt worked tirelessly, day and night, wherever he happened to be living. Scientific luminaries and academics could not understand how a single man could be so well versed in so many subjects, be seen in so many places on a given day or night, while continuing to discover new insights about the world – all with boundless energy. He spoke so fast and on so many topics, in three languages, that people said one could learn in two hours of listening to Humboldt what would take months to master on their own.
He was a slight and nimble man with thin delicate hands. These attributes served him well squeezing into caverns and mines and placing sensitive miniscule blossoms into tiny glass vials. But he also had the strength and determination to endure extreme altitudes climbing rocky trails with shoes ripped to shreds. Upon total failure, he would hike barefoot. With his feet sometimes bleeding, he would stop every few hundred meters to take measurements with his barometer, altimeter, and sextant while collecting rock and plant specimens, drawing diagrams, and illustrating landscapes. It was he who first speculated on plate tectonics two hundred years before their full understanding by observing common plant species and geology between, say, a western coast of one continental land mass and the eastern coast of another.
It's unfortunate that one of the most intriguing, intelligent, and ecologically committed scientists to have ever lived, who inspired everyone from Charles Darwin to Henry David Thoreau, eventually succumbed to the realities of endless European wars and political turmoil. These ordeals limited his travels to other lands he desperately wanted to visit, explore, and further connect his web of knowledge and the web of life.
Given his broad and groundbreaking studies, travel, and international fame makes one wonder why Humboldt is not a household name today as it once was in the 1800s despite being in countless scientific books, journals, and maps. Is it that the complex connections and relationships that make life possible and sustainable are too difficult to teach or comprehend? That can’t explain why Newton or Einstein are so popular. Maybe it is just easier to teach the memorization of the scientific facts of biology and physics and the strict classification schemes of rocks, plants, and animals, than the rich interdependent interactions on which each of them relies.
Or perhaps we’ve grown ambivalent. Have we grown too comfortable to care about the workings of the world? Maybe Humboldt’s ideas are too threatening to the very institutions of colonialism, unbridled capitalism, and the over exploitation of natural and human resources he warned everyone of. Has overt capitalism made us too comfortable, complacent, and complicit? Perhaps those in power think it best not to perpetuate the ideas of a man critical of those systems that maintain the power of few, the comfort for some, and the education of many.
Napoleon thought so. He tried to have Humboldt banished from Paris, the heartbeat of scientific discovery and individual liberties at the time, suspecting him a subversive threat to Napoleonic domination. After all, it was politics and power struggles by the Napoleonic Wars that interrupted Humboldt’s continued quest to document, communicate, and share the scientific knowledge of ecosystems; the roots of which exist in traditional indigenous knowledge colonists squelched, shunned, or stole. Perhaps the same power and politics that held Humboldt back continue to hold us back today.
But we’ve had over 200 years to adjust course and have done nothing. Is it too late? I think not. Besides, there’s too much at stake for us all to remain ambivalent. If you haven’t already, I highly recommend this book. May it mark the beginning of your own journey. Let’s all follow in the footsteps of Alexander von Humboldt and share with our web of connections the ecological web connecting all of life.
This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit interplace.io -
Unionsupplösningen år 1905 mellan Sverige och Norge genomfördes fredligt trots att det fanns grupper som förespråkade att unionen skulle hållas samman med våld. En viss bitterheten på den svenska sidan handlade mer om hur norrmännen frigjort sig än självständigheten i sig.
Den åldrande svenska monarken Oscar II, som pratade norska, tog mycket illa vid sig av hur norrmännen frigjorde sig från unionen, som skapades av hans farfar Karl XIV Johan 1814 som kompensation för det förlorade Finland.
I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Torbjörn Nilsson, professor i historia vid Södertörns högskola om unionen mellan Sverige och Norge som varade i nästan ett sekel.
Unionen mellan Norge och Sverige fick aldrig den betydelse om Karl XIV Johan hoppades på när han med stormakternas godkännande tog Norge från Danmark i sluttampen av Napoleonkrigen. Norrmännen hade redan skapat en egen grundlag den 17 maj 1814 när Sverige med vapenmakt tvingade Norge att gå i union med Sverige i det som är Sveriges senaste krig.
Unionen var en personalunion där Norge och Sverige fortsatte som två länder med egna lagar och gränser, men samma kung. Men ganska snart kom det att börja gnissla i relationerna mellan norrmännen och svenskarna. En rad politiska kriser kom att leda fram till att det norska parlamentet ensidigt sade upp unionen den 7 juni 1905, något som svenskarna inte accepterade. Men efter utdragna förhandlingar i Karlstad kunde länderna skiljas åt utan våld.
Lyssna också på Napoleons marskalk som räddade Sverige.
Bild: Folksamling vid Rosendals slott med anledning av Unionskrisen 1905 för att visa sitt stöd för den svenska kungen Oscar II. FOTOGRAF: Okänd. BILDNUMMER: Fa 50736 Stadsmuseet i Stockholm.
Musik: ”Folkevise” av Edvard Grieg, inspelad av Constantin Stephan, piano, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons.
Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Napoleon Bonaparte är en av de mest framgångsrika härförarna i historien. Men Napoleon blev sina tidiga framgångars fånge – hans fåfänga klarade inte av att förhandla fram fred ur ett underläge. Och i längden kunde hans Grand Armée inte stå emot trycket från Europas förenade stormakter.
Den franska revolutionen gjorde det möjligt för den lågadlige ynglingen från Korsika att bli general som 30-åring och två år senare chef för inrikesarmén.
I reprisen av det nymixade avsnitt 75 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Martin Hårdstedt, professor i Historia vid Umeå universitet och författare till boken Omvälvningarnas tid – Norden och Europa under revolutions- och Napoleonkrigen.
Napoleon var på många sätt briljant med ett stort intresse för vetenskap och matematik. Han förändrade krigsföringen med sina värnpliktsarméer och snabba truppförflyttningar. Han kunde arbeta dygnet runt och förberedde sina fälttåg minutiöst.
Till sin hjälp hade han den första värnpliktsarmén som kunde skriva ut hundratusentals män som många var antända av den revolutionära gnistan. Samtidigt förstod Napoleon betydelsen av att höja moralen bland sina män genom tal, belöningar och straff. När Napoleon tog den politiska makten gjorde han med den armé i ryggen som han själv skapat.
Napoleons arméer kom att dominera den europeiska kontinenten under 1800-talets första decennium med Storbritannien som den främsta fienden. Under Napoleons regim, först som förste konsul och senare som kejsare, befanns sig Frankrike i ständigt krig mot växlade stormaktskoalitioner. I Revolutionskrigen från år 1792 till freden i Amiens 1802 och under Napoleonkrigen från 1803 till år 1815 stod i princip Frankrike ensamt mot resten av Europas stormakter.
Det katastrofala fälttåget i Ryssland år 1812 vände på krigslyckan. Dessutom lärde sig motståndarna av Napoleon. Det mänskliga priset för Napoleons omätliga maktambitioner har uppskattats till 1,7 miljoner sårade och döda bara i Napoleons arméer. Själv slutade han sina dagar förvisad till ön St Helene i Sydatlanten.
Bild: Bonaparte vid pont d’Arcole, av Antoine-Jean Gros (ca. 1801), Louvren, Paris.
Musik: La Marseillaise, hymne national français interprété par Fédor Chaliapine (1873-1938) entre 1911 et 1914, public domain.
Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
En arme marscherar på sin mage, är ett citat som brukar tillskrivas Napoleon. Om fältransoner, den älskade ärtsoppan och koktrossen som nu gör comeback.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I Menys sommarserie "Historien om" handlar det om mat i olika sammanhang och vad vi valt att äta genom historien.
I programmet hör du Peter Stensson och Ioanna Pavlidou som gör lumpen i Umeå, tillsammans plutonchefen Viktor Andersson. Vi möter även historieproffessorn Martin Hårdstedt vid Umeå Universitet. Dessutom följer vi med på ärtsoppslunch med veteranerna Bengt Björkman, Torbjörn Lundqvist, Bo Hjalmarsson, Per-Axel Staflund och Peter Fjällberg.
Programledare är Henrik Brandt. Tekniker Bo Andersin och producent Karin Grönberg.
-
De engelska romantiska diktarna var inga världsfrånvända skönandar, utan politiska poeter som radikalt ville förändra samhället. Gabriella Håkansson berättar en historia som ofta glöms bort.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-08-15.
Tanken på att promenera har något idylliskt över sig. Ett slags frid förknippad med naturen – kanske ser man en romantisk poet som William Wordsworth framför sig, som strövar runt i grönskan och stannar till för att besjunga en blomma eller en antik ruin vid vägkanten.
Första gången jag hörde talas om den engelska romantiken var på gymnasiet, vi läste John Keats dikt ”Ode till en grekisk urna” och diskuterade dess olika metapoetiska aspekter. Vi fick lära oss ord som ekfras och sonett, men inte i vilket sammanhang den här vackra poesin skrevs. Och visst fascinerades jag av lord Byrons incestuösa kärlekshistorier och Mary Shelleys tragiska liv – men romantiken blev ändå för mig en estetisk, lite världsfrånvänd rörelse som målade upp ruiner i månljus, stilla promenader och vild natur, och jag tror att den här gymnasiala bilden av romantiken lever kvar hos många, ännu idag.
Sällskapets syfte var att upprätta en självstyrande republik, där man och kvinna ska leva i enhet med naturen, dela makten och arbetet lika, och där allt privatägande är avskaffat.
Man brukar säga att startskottet för den engelska romantiken var diktsamlingen ”Lyrical Ballads”. Den kom ut 1798, och skrevs gemensamt av Samuel Taylor Coleridge och William Wordsworth. Boken kom till medan de gick långa promenader i det engelska landskapet, och avhandlade Spinoza och tysk metafysik.
Så sägs det i varje fall.
Men Historien kan berättas på många sätt, och jag tänkte berätta en annan version, med mindre månljus – och mer action, som tar sin utgångspunkt i Samuel Coleridge politiska engagemang.
Redan som sjuttonåring skrev den unge poeten sin första prorevolutionära dikt "Bastiljens fall", och tre år senare år senare vann han en poesitävling med ett kritiskt ”Ode till slav-handeln”. Hans rum på Cambridge blev snabbt ett centrum för den radikala studentrörelsen och han kom att umgås med den ökända klick ultraradikaler som kallades för ”de engelska jakobinerna”. Bland dem fanns framstående författare som William Blake, filosofen Mary Wollstonecraft och hennes sambo William Godwin. Själva kallade de sig demokrater och ordnade massmöten där tiotusentals människor kom för att kräva allmän rösträtt. Staten fick kalla fötter och svarade med inskränkt mötesfrihet och gav kronan rätt att kasta vem som helst i fängelse.
Konflikten mellan demokraterna och överhögheten förde England farligt nära inbördeskrigets rand, och det var i de här kretsarna den 20-årige Coleridge befann sig när han formade som poet. Sommaren 1794 beslutade han sig för att prova den nya flugan – att fotvandra. Att gå sågs inom rörelsen som det yttersta uttrycket för demokrati. Man klädde sig folkligt, hängde på lokala värdshus och umgicks med allmogen. Filosofiskt knöt man an till de antika vandrande föreläsarna, men promenaden var också ett sätt att återerövra den gamla medeltida idén om allmänningen, ja, att gå till fots var på alla sätt ett politiskt statement. Iklädd arbetarjacka, lösa byxor och ett bärbart bläckhorn vandrade Coleridge över 80 mil på en månad.
Tillsammans med en annan radikal poet – Robert Southey – arbetade han därefter fram ett politiskt program där epokens alla progressiva idéer fördes samman till en messiansk häxbrygd.
Under namnet ”Det pantisokratiska sällskapet” skulle Coleridge och Southey frälsa världen från sedelkapitalismens och civilisationens fördärv. Sällskapets syfte var att upprätta en självstyrande republik, där man och kvinna ska leva i enhet med naturen, dela makten och arbetet lika, och där allt privatägande är avskaffat. Pantisokratin får många anhängare, och 1796 lämnar Coleridge, Southey och en tredje kamrat storstan för att utropa den första pantisokratiska kommunen, i en liten lägenhet i Bristol. Men verkligheten kommer snart ikapp. Efter någon månad står man inte ut med varandra. Projektet kollapsar.
karaktärerna hämtas från vardagslivet – man skriver om barn, gamlingar och dårhjon – figurer som aldrig tidigare existerat i diktens värld.
Men Coleridge ger inte upp. När han senare samma år gifter sig och bildar familj gör han ett nytt försök att realisera utopin, nu i mindre skala, på engelska landsbygden, och det är där han träffar William Wordsworth och dennes syster, Dorothy. Han ordnar ett hus åt syskonen bara ett stenkast från sitt eget, och fortsätter – nu i deras sällskap – sina radikala fotvandringar. I pantisokratisk anda diskuterar de tanken på att revolutionera litteraturen, och skapa ett verk som upplyser och förändrar människan i grunden. Wordsworth är entusiastisk, och 1797 påbörjas det gemensamma projektet med en diktsamling som ska komma att bryta med tidens alla estetiska ideal.
Istället för högstämda parabler om grekiska gudar hämtar man stoff från balladen och folksagan, istället för hexameter använder man blankvers. Motiven lånas in från låga genrer som gotiken, och karaktärerna hämtas från vardagslivet – man skriver om barn, gamlingar och dårhjon – figurer som aldrig tidigare existerat i diktens värld. Boken utkommer 1798 under titeln ”Lyrical Ballads”– och resten är historia.
Men historien kan som sagt berättas på många olika sätt, och man kan undra varför just den här radikala, politiska bakgrunden till romantiken så ofta har hamnat i skymundan? Kanske för att författarna själva tog avstånd från sin radikalitet när franska revolutionen övergick i blodbad och Frankrike blev Englands ärkefiende. Man reviderade sina ungdomsdikter, och många vände kappan efter vinden och blev konservativa. Den ende som vägrade göra avbön var William Hazlitt, som dyrkade Napoleon ända till sin död. Som tack för det blev han bortglömd i 150 år.
Men den förklaringen räcker ändå inte, för den andra generationens romantiker, med lord Byron och makarna Shelley i spetsen, var ju ännu mer avantgardistiska. De skrev en litteratur som öppet fördömde religionen, tog avstånd från äktenskapet och rasade över såväl kommersialismen som miljöförstöringen. Pantisokratin i all ära, men 1812 drog Percy Bysshe Shelley radikaliteten till sin yttersta spets och pekade ut köttätandet som roten till allt ont. Han förespråkade en vegetarisk kostreform som måste genomföras innan någon radikal utopi alls kunde bli verklighet.
Shelley hade inte bara hämtat sitt tankegods från föregångarna Godwin och Wollstonecraft, han äktade också deras dotter, Mary. Hon, som 1814 i ett svar på makens subversiva dikt, ”Den befriade Prometheus”, skriver romanen ”Frankenstein”.
de gamla romantikerna lyfts fram ur glömskan och nu påstås utgöra Englands guldålder. Men först dammas de av och skrubbas rena från obehagligt politiskt gods
Fem år senare sätter staten definitivt stopp för den radikala rörelsen genom att i Manchester skicka in kavalleriet när en folkmassa på 60 000 person i söndagskläder kräver rösträtt. Arton dör och 650 skadas i vad som kom att kallas för Peterloomassakern – och med det är romantikens dagar räknade. Coleridge, Shelley och de andra börjar betraktas som mossiga, och det är inte förrän Viktorianerna långt senare försöker skapa en nationell kanon som de gamla romantikerna lyfts fram ur glömskan och nu påstås utgöra Englands guldålder. Men först dammas de av och skrubbas rena från obehagligt politiskt gods - och vips står den bildsköne lord Byron gipsbyst på var mans spiselhylla.
Det är några av förklaringarna till hur en av Europas mest progressiva litterära rörelser kunde förvandlas till vacker, men uddlös estetik.
I England närmar man sig nu tvåhundraårsdagen av Peterloomassakern och säkert kommer man hedra de som föll offer för statens våld. Kanske kommer vi nu äntligen få se en renässans för alla de galna, visionära utopiska idéer som romantikerna också brann för?
Gabriella Håkansson, författare
-
123. Socker...den mest ursprungliga drink-ingrediensen utöver sprit och vatten. Socker i någon form förekommer än idag i så gott som alla drinkar utom möjligen en Rickey enligt upphovsmannens recept eller en särskilt Churchillsk Dry Martini. Socker är gott och socker gör gott - helt enkelt.
Vi går igenom allt kring sötma i drinkar - till och med bubblegum-syrup nämns, och Napoleon! Det ni. -
Den optiska telegrafen är en av historiens oförtjänt bortglömda högteknologier. Den var det nyaste nya i slutet av 1700-talet – ett teknologiskt mirakel som sände tankar genom luften och fick de geografiska avstånden att krympa.
Det var i revolutionens Frankrike, under brinnande krig, som denna förelektriska IT-revolution tog sin början. Hjärnan bakom verket var Claude Chappe: en omskolad präst, som av det franska nationalkonventet fick i uppdrag att utveckla ett nytt kommunikationssystem för den revolutionära eran. Systemet skulle inte blott vara snabbt och effektivt. Minst lika viktigt var att det saknade kopplingar till monarkin och de gamla makthavarna – ett problem som det anrika franska postverket ansågs behäftat med.
Inom några år hade det byggts upp ett optiskt telegrafnät som täckte stora delar av Frankrike. Det övertogs av Napoleon som använde systemet till att fjärrstyra arméer och övervaka administrationen av sitt expanderande kejsardöme.
I detta avsnitt av podden En oväntad historia samtalar historikerna Olle Larsson och Andreas Marklund om den optiska telegrafens fascinerande historia. De benar ut hur själva tekniken fungerade och ger exempel ur kodböcker från Napoleonkrigens tid. Dessutom konstaterar de att också Sverige utgjorde ett viktigt pionjärland under denna inledande fas av den moderna telekommunikationens historia.
Lyssna också på Från furstars brevövervakning till demokratisk massövervakning.
Litteraturtips:
Gerard J Holzmann & Björn Pehrson: The Early History of Data Networks. Wiley-IEEE Computer Society, 1994.
Tekniska Museet, Stockholm: “Telegrafen”
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Victoria ger er en rafflande inblick i Svenska Napoleon-sällskapet och levererar den rimligaste teorin om varför det gick käpprätt åt helvete för hennes kära Bonaparte. Inte nog med det, vi ger er Bowie, Brel, och Ridley Scott. Kom med oss!
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Sveaborgs kapitulation i maj 1808 mitt under kriget mot Ryssland är ett av de mest kända historiemoraliska problemen i svensk historia. Kommendanten Cronstedts kapitulation är ett mysterium ända in i modern tid.
I enlighet med den svenska krigsplanen sattes en stark garnison in på Sveaborg utanför Helsingfors och fältarmén retirerade mot norr. Tanken var att när våren kom inleda ett motanfall med Sveaborg som brohuvud i södra Finland. Det blev aldrig så. Fästningen kapitulerade i maj 1808. Ansvarig för beslutet var kommendanten Carl Olof Cronstedt som genom kapitulation kom att gå till historien som förrädaren på Sveaborg.
I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden diskuterar historikern Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved Sveaborgs tillkomst och betydelse som fästning i det svenska riket.
Finska krigets utbrott i februari 1808 var en konsekvens av de snabba och i många fall oförutsägbara omkastningarna i det storpolitiska spelet under Napoleonkrigen. Fransmännens kejsare Napoleon och den ryske tsaren Alexanders uppgörelse i Tilsit sommaren 1807 bäddade för det ryska anfallet på Sverige som kom vårvintern 1808.
Fästningen Sveaborg var på många sätt en unik skapelse med sitt havsnära läge och koppling till skärgårdsflottan som utvecklades vid samma tid. Självklart står kapitulationen och Cronstedt som person i centrum för avsnittet. Varför gav han upp? Var han köpt av ryssarna? Vilka misstag gjorde han? Var situationen hopplös? Hur ska vi bedöma hans val i efterhand? Var kapitulationen ett psykologiskt drama? Fanns det separatister på fästningen som verkade för en finsk anslutning till Ryssland? Frågorna är många.
En viktig fråga är vilka konsekvenser fästningens kapitulation egentligen fick. Det går att argumentera för att kriget inte alls var avgjort på grund av fästningens kapitulation. Det fanns goda möjligheter för den svenska krigsmakten att trots förlusten av fästningen vända kriget och tvinga ut ryssarna ur Finland.
I efterhand har historikerna sett lite olika på händelsen. En del har betonat att det handlade om ett förräderi. Andra har varit mer förlåtande och till och med uppfattat Cronstedts beslut som klokt och insiktsfullt. För en generation av fennomaner och finsk nationella blev kapitulationen och det svenska nederlaget 1809 som resulterade i att Finland blev ryskt någonting positivt. En början på vägen mot finsk nationell självständighet. Men det synsätt kan ifrågasättas som en grov efterkonstruktion.
Lyssna också på Finska Kriget – När Sverige förlorade sin östra rikshalva och Stora ofreden – ryska ockupationen av Finland 1713-21
Bild: Utsikt över Sveaborg av Augustin Ehrensvärd, public domain
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
- Mostra di più
