Tage Erlander Podcasts
-
Vi fick den stora äran att samtala med Carl-Oskar Bohlin som är Minister för Civilt Försvar i Sveriges regering. I detta avsnitt avhandlar vi individens ansvar i det mycket viktiga arbetet att stärka rikets totala försvarsförmåga, varför det är bra att vara en vardagsprepper och vad varje svensk medborgare bör klara av i händelse av en kris.
Vi är oerhört tacksamma för att få samtala med ministern, vars roll inte funnits specifikt uttalad sedan andra världskrigets slut, där Tage Erlander var den sista att inneha denna viktiga post.
Carl-Oskar har ju lovat att återkomma på sikt och om du har frågor, idéer eller tankar till ett kommande avsnitt med honom, är du välkommen att skriva frågor till [email protected] som vanligt!
-
I skuggan av betongen
Vi besöker författaren John Ajvide Lindqvist i hans hem i skärgårdsidyllen Rådmansö för att prata om den gråa, trista förorten som motiv och miljö i skräckfiktionen. John Ajvide Lindqvist är Sveriges genom tiderna störste skräckförfattare och behöver ingen vidare presentation. Tomas och Lars säger: Nu är han äntligen här. Vi pratar också om: Låt den rätte komma in, By på höjden, Låt de gamla drömmarna dö, X - den sista platsen, Blackeberg, spökbacken, dödsbacken, “Får vi din moppe?”-grafittin, den opublicerade diktsamlingen Blackeberg: onaturliga mötesplatser, Sommaren 1985, socialdemokratins glansdagar, Rörelsen - den andra platsen, Tage Erlander, Hanteringen av odöda, Pappersväggar, Clive Barker, The Forbidden, Candyman, Råslätt, Norrahammar, urban legends, världens bästa skräcknovell In the Hills the Cities, De dödas röster, den outgivna radioföljetongen Nattkirurgen, Lilla stjärna, Norman Mailer - nej: Truman Capote! - nej: Raymond Chandler! - amerikanska filmbolagsblåsningar, Svarta Madame kom fram, Ouija-bräden, Matt Reeves, Let Me In, Tomas Alfredsson, Kvinnan i det låsta rummet, Rolf Lassgård, pjäsen och platsen Storstugan, Vänligheten, Patrick Bateman, William Shakespeare, Fjodor Dostojevskij, Brott och straff, Elias Canetti, Stephen King, Mr Harrigan’s Phone, Tabitha Jane Spruce, Finders Keepers, The Dead Zone, Verkligheten, Samantha Fox, Mats Strandberg, Anders Fager, Mariana Enríquez, Vår del av natten, Det vi förlorade i elden, pjäsen De obehöriga, Peter Andersson, Ann Petrén, Leif Andrée, Mia Ajvide, Sulky och Bebbe regerar okej, Ordfront Förlag och självklart något om att alla egentligen är socialdemokrater innerst inne. Patreon-lyssnare avnjuter dubbel speltid där snacket fortsätter om allt från strömmingsfiske i gryningen till det kronologiska flödesschemat i TV-spelet Forbidden Siren. Nu är han äntligen här. Nostalgi, löst tyckande och akademisk analys.
-
Efter den sedvanliga uppdateringen om vad som pågår på forskningsfronten för Tony och Magnus tar vi oss denna gång an frågan om de svenska Stay Behind-enheterna på 50-talet. Diskussionen inkluderar nyckelpersonerna utifrån ett nätverksperspektiv, vilken roll föregångaren till Säkerhetspolisen spelade i det hela, och vilka olika grupperingar som fanns.
Agrell, Wilhelm, 2002. Svenska förintelsevapen. Lund: Historiska MediaCarlgren, Anders, 2013. "William Colby – Här är mannen bakom Stay Behind i Sverige." NewsVoice.se. https://newsvoice.se/2013/01/william-colby-har-ar-mannen-bakom-stay-behind-i-sverige/. Kontrollerad: 2022-09-28Deland, Mats, 2007. "‘allo ‘allo eller varulvar? Nazisterna runt Sveriges (inte särskilt) hemliga armé" i Deland, Mats, Westin, Charles (red.) Brunt! Nationalistisk & nazistisk mobilisering i vår närmaste omvärld under efterkrigstiden. Atlas, tillgänglig: https://www2.historia.su.se/swenaz/publ/allo-allo.pdf, kontrollerad: 2022-09-28Erlander, Tage, 2001. Tage Erlanders dagböcker, Sven Erlander (red.). Hedemora: GidlundGilbert, James L., Finnegan, John P., Bray, Ann, 2005. In the Shadow of the Sphinx: A History of Army Counterintelligence. Fort Belvoir: History Office, Office of Strategic Management and Information, US Army Intelligence and Security CommandGyllenhaal, Lars & Westberg, Lennart, 2004. Svenskar i krig 1914-1945. Stockholm. Intervju med källan genomförd 4/10 2003Holmström, Mikael, 2011. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga Natoförbindelser. Stockholm: Atlantis Leopoldo Nuti, 2007. “The Italian ‘Stay-Behind’ network – The origins of operation ‘Gladio’”, Journal of Strategic Studies, 30:6, 955-980Lodenius, Anna-Lena & Larsson, Stieg, 1994. Extremhögern. Stockholm: Tidens förlagP 6338, SÄPO-arkivet, 45, RAP 5184, SÄPO-arkivet, 2, RAP 5184, SÄPO-arkivet, 2, PM 20/9 1950, RA.P 5184, SÄPO-arkivet, 3, PM 28/10 1950, RA.P 5184, SÄPO-arkivet, 4, PM 9/12 1950, RA.P 5184, SÄPO-arkivet, 7, PM 18/9 1950, RA.Stiftelseurkund Samfundet Manhem, 1934. Tillgänglig i avskrift ifrån Tobias Hübinette, http://www.tobiashubinette.se/sm.pdf, kontrollerad: 2022-09-28Tamir, Sinai, 2021. ”Eyes on target: ‘Stay-behind’ forces during the Cold War”, i War in History, Vol. 28(3) 681–700Trevor-Roper, Hugh, 1995. The Last Days of Hitler. London: Pan BooksZetterberg, Kent, 2021. "Stay Behind i Sverige" i Frankson, Anders (red.) Sverige under kalla kriget, myter och legender. Stockholm: Lind & Co
Tonys nypublicerade artikel om sovjetiska flygplan och industrispionage hittar ni här: https://www.tandfonline.com/doi/full/10.1080/08850607.2022.2109081?scroll=top&needAccess=true
Källor: -
Skönlitteraturen kan förändra ett liv. Men kommer vi ihåg den aspekten av läsandet i nyttosamhället? undrar litteraturforskaren Jimmy Vulovic.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången i oktober 2017.
Den som äger goda böcker och känner och älskar deras innehåll, han är därmed en jämlike med varje annan bildad person, med vilken han delar detta andliga innehåll.
”Ett eget bibliotek” i ”Studiekamraten”, 1921:11, Arbetarnas bildningsförbunds litteraturkommitté.
Än idag minns jag det tydligt. Jag var i 18-årsåldern. Fjodor Dostojevskijs roman ”Brott och straff” låg framför mig. Den sista tredjedelen hade jag sträckläst under en natt. När jag satt där tidigt på morgonen efter, ensam vid köksbordet med boken, en cigg och mitt morgonkaffe i väntan på att fabriksskiftet skulle börja, kändes något annorlunda. Först visste jag inte hur jag skulle tolka känslan, var den kom ifrån eller vad den betydde. Det enda jag visste var att den var ny. Ett par cigg och några koppar senare förstod jag vad som hade hänt. Det var inte bara en ny känsla. Hela jag var ny. Jag vet, det låter banalt och litteraturromantiserande, men boken hade verkligen förändrat mig. Plötsligt var jag en människa som hade läst och i djupet av mig själv förstått en litterär klassiker. Den morgonen gick jag pånyttfödd till jobbet i mitt gamla mekaniska liv.
Först trodde jag att det var berättelsens innehåll som hade påverkat mig så starkt att jag blev en annan. Och visst är slutsatsen rimlig. Det här handlar ju trots allt om en ung man som läser om en annan ung man som försätter sig i en kaotisk situation och tvingas till insikt om sig själv, förstår egna misstag och egna svagheter. Mitt liv var kaotiskt då. Det involverade förstås varken yxor eller rånmord på pantlånare, men rörigt var det. När det var som värst gick jag alltid till biblioteket i staden där jag bodde. Jag läste nästan aldrig någonting. Oftast satt jag bara där i lugnet, i ordningen, och vilade. Eller så gick jag runt bland böckerna i hyllorna, tittade på bokryggarna, tog ut en bok då och då, vägde den i handen, bläddrade lite förstrött och tänkte att den här ska jag läsa när jag blir en riktig läsare.
En upprorshandling, så betraktade jag till slut min läsning.
Hyllplanet med Dostojevskijromaner stannade jag ofta vid. Jag vet inte varför, det kan ha berott på en tevedokumentär om litteraturens klassiker som jag hade sett, men hans verk var i min värld bland det finaste man kunde läsa. Så en gryning satt jag alltså där vid ett köksbord med en läst roman framför mig. När jag långt senare i mitt liv fick möjlighet att fördjupa mig i hur och varför den svenska arbetarrörelsen så att säga tog bildningskampen tänkte jag ofta på den morgonen. Trots all tid som gått kändes det som om Arbetarnas bildningsförbund skrev direkt till mig i ett manifest från 1921 om varför arbetare bör skaffa sig ett eget bibliotek: ”Så bilda böckerna en ersättning för samhällets orättvisor genom det högre innehåll de bjuda, en sköld under dess förödmjukelser och den vapensmedja, i vilken smidas vapen mot maktmedlens innehavare.”
Jag tänker ofta på de orden. Efter hand har den morgonen framträtt som en seger i en kamp som hade pågått långt innan jag föddes och som kommer att pågå långt efter att jag dör. Ett sammanhang växte fram. Jag förstod allt tydligare både mig själv och den klassposition som jag hade placerats i. En upprorshandling, så betraktade jag till slut min läsning. Jag som ingen någonsin hade förväntat sig eller ens trott kunde bli en riktig läsare. Ett slags omvälvning var det också. När jag senare i livet har fört ”Brott och straff” och andra romaner på tal med sådana som av alla alltid har förväntats bli riktiga läsare, tydliggör ofta höjda ögonbryn och milda leenden att mitt anspråk på en djupare, bättre, förståelse av litteraturen är provocerande. I deras blickar ser jag tvivel blixtra till då de anar att deras förståelse kanske inte är den enarådande eller så speciell och precis som alla alltid har sagt.
1907 är ett viktigt år för bildningsrörelsen inom den svenska arbetarrörelsen och i det svenska samhället. Då förde det socialdemokratiska ungdomsförbundet upp frågan om bildning på en nationell politisk nivå. Den blivande statsministern och utrikesministern Rickard Sandler höll under ungdomsförbundets kongress ett brandtal för bildningens enorma politiska betydelse. Han betonade att bildningskampen måste föras parallellt med socialdemokratins omvälvningsrörelse. Alltså inte först politisk och ekonomisk rättvisa och sedan bildning som ett slags bonus, socialdemokratin måste inse att andens och den praktiska politikens omdaning är två sidor av samma mynt. Demokratisk politik möjliggör bildning för de många och bildning för de många möjliggör ett demokratiskt samhälle. Ungefär så löd hans resonemang.
Den existentiella längtan som man [...] vågade fylla folkbildningen med har förstelnats i en instrumentell syn på kunskap och på människan.
När Arbetarnas bildningsförbund grundades 1912 togs ännu ett steg in i det som skulle bli ett bildningsårhundrade. Rickard Sandler var åter drivande. Den socialdemokratiske redaktören och kritikern Erik Hedén var också viktig för den utvecklingen. Han ledde under 1920-talet en litteraturkommitté som skrev och distribuerade kulturartiklar till arbetarpressen. När jag tänker på den motivation och organisation som fanns omkring skönlitteraturen är det enkelt att se vad som har gått förlorat. Den existentiella längtan som man då, när man ännu trodde på litteraturens kraft, vågade fylla folkbildningen med har förstelnats i en instrumentell syn på kunskap och på människan. Vi kan i olika bildningsorganisationers regi idag lära oss tala en massa språk, skriva en novell eller två och kanske ta jägarexamen. Allt fyller en tydlig funktion. Ungefär som jag en gång gjorde i fabriken. Men vart, undrar jag när jag bläddrar igenom katalogerna, vart vänder jag mig om jag vill förstå livet och vad jag kan bli i det.
Att läsa en roman är en komplex process. Hjärnan aktiveras på flera olika sätt samtidigt, exempelvis för att förstå språket och för att hålla samman berättelsen. Det är otvetydigt så att det är nyttigt för hjärnan att läsa skönlitteratur. Forskning visar dessutom att det tränar perspektivseendet, alltså förmågan att se saker ur olika perspektiv, vilket kan tolkas som att den empatiska förmågan förbättras. I boken ”Varför läsa litteratur?” visar Magnus Persson hur skolvärldens styrdokument idag legitimerar skönlitterär läsning. Utöver empati-, demokrati- och identitetsargument motiveras läsandet bland annat med att det kan vara en källa till kunskap, att det är språkutvecklande, att det ger en kulturell identitet samtidigt som det bidrar till ökad förståelse för kulturell mångfald. Förhoppningarna på skönlitteraturens nytta är kort sagt många och högt ställda.
Jag ville erövra något från alla som i mig såg enbart kropp
Ingen av alla dessa nyttor fick mig att läsa ”Brott och straff”. Dessutom, det kunde nog ha varit vilken roman som helst. Bara den fanns på ”fina listan”. Jag ville bli något annat. Inte hitta mig själv, min identitet, utan bli något annat än den omgivningen såg, någon annan.
En del som inte vet bättre kallar min önskan klassförräderi, svaghet inför den borgerliga kulturen. Fast jag ville stjäla något. Tvinga mig ditupp och ta det, inte få det till skänks utan ta det ifrån dem. Jag ville ta något värdefullt från alla de välanpassade leende unga med framtidsutsikter som hela mitt liv hade tyckt sig behöva förklara saker för mig. Och från deras föräldrar. Jag ville erövra något från alla som i mig såg enbart kropp; en skolgårdsatlet, en knullare, en arbetare. Jag förstår nu att min läsning var en kamp för att bli en människa bredvid andra människor. Varför står det ingenting om det i kurskataloger och styrdokument längre?
Jimmy Vulovic, litteraturforskare och föreläsare
Litteraturtips
Arbetarnas bildningsförbunds litteraturkommitté, ”Ett eget bibliotek” i ”Studiekamraten: Tidning för det fria och frivilliga bildningsarbetet”, 1921:11.
”Ej brödet blott… : Dokument om arbetarbildning 1907–1950", red. Inge Johansson, Tiden förlag, 1983.
Magnus Persson, ”Varför läsa litteratur?: Om litteraturundervisningen efter den kulturella vändningen", Studentlitteratur, 2007.
Per Sundgren, ”Kulturen och arbetarrörelsen: Kulturpolitiska strävanden från August Palm till Tage Erlander”, Carlsson bokförlag, 2007.
-
Alvar Lindencrona tillhörde den adliga ätten Lindencrona och var son till byrådirektör Gustaf Carl Adolf och Ingeborg Mignon Lindencrona.[2]
Alvar Lindencrona utbildade sig till jurist och var under andra världskriget anställd på Försvarsdepartementet och senare på Kommunikationsdepartementet. Han var därefter på Luftfartsstyrelsen och medverkade i förhandlingar om bilaterala luftfartsavtal. År 1947 blev han verkställande direktör för försäkringsföretaget Thulebolagen och kvarstod på den posten till 1964, då företaget köptes upp av Skandia.
Alvar Lindencrona spelade i hemlighet en ledande roll i beredskapsplaneringen av en svensk motståndsrörelse i händelse av ockupation, en så kallad stay behind-organisation, efter andra världskriget. Verksamhetens namn, eller täcknamn, är inte belagt, men kan ha varit "Arla gryning", eller bara "Stay behind". I Tage Erlanders dagböcker kallas den "Lindencronas kommitté". Alvar Lindencrona var med från tidigt i organisationens uppbyggnadsskede från i slutet av 1940-talet till dess den omkring 1954 hade fått fasta former och ledde planeringen till 1978.
Uppgiften var att i samarbete med landets politiska och militära ledning planera en, av möjlig svensk regering i exil sanktionerad, underjordisk rörelse i händelse av ockupation. Bakgrunden var erfarenheter från andra världskriget av behov av organisation av motståndsrörelser i förhand för att kunna behålla en legitimitet genom en nära koppling till ett lands lagliga regering.
Bakom organisationen låg statsminister Tage Erlander och hans inrikesministrar, Eije Mossberg och från 1957 Rune Johansson med hjälp av dennes statssekreterare Carl Persson. Trots det väsentliga militära inslaget i organisationens verksamhet låg förankringen inom kanslihuset i ett civilt departement ända fram till 1969, då den flyttades till försvarsdepartementet. Dess förankring i samhället skedde genom deltagande i dess styrgrupp av intresseorganisationsledare som Arne Geijer från LO och Valter Åman från TCO samt Bertil Kugelberg och senare Curt-Steffan Giesecke från Svenska Arbetsgivareföreningen. Från militär sida var huvudpersonen från början Carl August Ehrensvärd och senare Stig Synnergren och Carl-Eric Almgren. Telegrafverkets generaldirektör Håkan Sterky hade också en roll i organisationen, som hade ett kansli med översten Anders Grafström som förste chef fram till mitten av 1960-talet.
En förutsättning för Stay Behind-idén var samarbete med NATO, vilken hade en enhet för samordning av Stay behindorganisationerna i olika länder, Allied Clandestine Committe/Special Operations Planning Staff (ACC/SOPS). Den svenska organisationen var betydelsefull framför allt under Tage Erlanders regeringsperiod. Efter Olof Palmes tillträde minskade dess roll av allt att döma, möjligen också sammanhängande med att delar av organisationen komprometterats år 1965 av en brittisk diplomat och dubbelagent.
Mötesplatser för organisationens ledning var bland annat Alvar Lindencronas kontor i Thulehuset på Sveavägen och hans 12-rumsvåning vid Stureplan. I Thulehuset fanns också ett kontor med särskild bakingång från Luntmakargatan. Lindencronas privatsekreterare var invigd, men kände inte till identiteten av de medlemmar av organisationen som släpptes in i Lindencronas rum.
#CarlNorberg #DeFria #RealNews
De Fria är en folkrörelse som jobbar för demokrati genom en upplyst och medveten befolkning!
Stöd oss:
SWISH: 070 - 621 19 92 (mottagare Sofia S)
PATREON: https://patreon.com/defria_se
HEMSIDA: https://defria.se
FACEBOOK: https://facebook.com/defria.se -
Alvar Lindencrona tillhörde den adliga ätten Lindencrona och var son till byrådirektör Gustaf Carl Adolf och Ingeborg Mignon Lindencrona.[2] Alvar Lindencrona utbildade sig till jurist och var under andra världskriget anställd på Försvarsdepartementet och senare på Kommunikationsdepartementet. Han var därefter på Luftfartsstyrelsen och medverkade i förhandlingar om bilaterala luftfartsavtal. År 1947 blev han verkställande direktör för försäkringsföretaget Thulebolagen och kvarstod på den posten till 1964, då företaget köptes upp av Skandia. Alvar Lindencrona spelade i hemlighet en ledande roll i beredskapsplaneringen av en svensk motståndsrörelse i händelse av ockupation, en så kallad stay behind-organisation, efter andra världskriget. Verksamhetens namn, eller täcknamn, är inte belagt, men kan ha varit "Arla gryning", eller bara "Stay behind". I Tage Erlanders dagböcker kallas den "Lindencronas kommitté". Alvar Lindencrona var med från tidigt i organisationens uppbyggnadsskede från i slutet av 1940-talet till dess den omkring 1954 hade fått fasta former och ledde planeringen till 1978. Uppgiften var att i samarbete med landets politiska och militära ledning planera en, av möjlig svensk regering i exil sanktionerad, underjordisk rörelse i händelse av ockupation. Bakgrunden var erfarenheter från andra världskriget av behov av organisation av motståndsrörelser i förhand för att kunna behålla en legitimitet genom en nära koppling till ett lands lagliga regering. Bakom organisationen låg statsminister Tage Erlander och hans inrikesministrar, Eije Mossberg och från 1957 Rune Johansson med hjälp av dennes statssekreterare Carl Persson. Trots det väsentliga militära inslaget i organisationens verksamhet låg förankringen inom kanslihuset i ett civilt departement ända fram till 1969, då den flyttades till försvarsdepartementet. Dess förankring i samhället skedde genom deltagande i dess styrgrupp av intresseorganisationsledare som Arne Geijer från LO och Valter Åman från TCO samt Bertil Kugelberg och senare Curt-Steffan Giesecke från Svenska Arbetsgivareföreningen. Från militär sida var huvudpersonen från början Carl August Ehrensvärd och senare Stig Synnergren och Carl-Eric Almgren. Telegrafverkets generaldirektör Håkan Sterky hade också en roll i organisationen, som hade ett kansli med översten Anders Grafström som förste chef fram till mitten av 1960-talet. En förutsättning för Stay Behind-idén var samarbete med NATO, vilken hade en enhet för samordning av Stay behindorganisationerna i olika länder, Allied Clandestine Committe/Special Operations Planning Staff (ACC/SOPS). Den svenska organisationen var betydelsefull framför allt under Tage Erlanders regeringsperiod. Efter Olof Palmes tillträde minskade dess roll av allt att döma, möjligen också sammanhängande med att delar av organisationen komprometterats år 1965 av en brittisk diplomat och dubbelagent. Mötesplatser för organisationens ledning var bland annat Alvar Lindencronas kontor i Thulehuset på Sveavägen och hans 12-rumsvåning vid Stureplan. I Thulehuset fanns också ett kontor med särskild bakingång från Luntmakargatan. Lindencronas privatsekreterare var invigd, men kände inte till identiteten av de medlemmar av organisationen som släpptes in i Lindencronas rum. #CarlNorberg #DeFria #RealNews De Fria är en folkrörelse som jobbar för demokrati genom en upplyst och medveten befolkning! Stöd oss: SWISH: 070 - 621 19 92 (mottagare Sofia S) PATREON: https://patreon.com/defria_se HEMSIDA: https://defria.se FACEBOOK: https://facebook.com/defria.se
-
När Sverige snart kanske får sin första kvinnliga statsminister ska vi snurra tillbaka tiden för att möta den kvinna som först fick smaka på titeln, om än så bara som sommarvikarie Ulla Lindström.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Ulla Lindström utsågs till så kallat "konsultativt statsråd" 1954 och satt sedan i regeringen i drygt tolv år – som den enda kvinnan, ända fram till 1966 då hon avgick, på egen begäran. Men under sina år i regeringen hann hon med en hel del, inte minst att reta gallfeber på somliga med sin rättframma stil.
Ulla Lindström fick ansvar för familjepolitiken, konsumentfrågor och u-hjälp och kallades informellt för ”familjeminister”. Det är Ulla Lindström vi har att tacka för kvällsöppna butiker, att daghem byggdes ut, barnbidraget ökade och att konsumentskyddet blev bättre, bland annat. Men någon egen ministerpost fick hon aldrig. Däremot fick hon vikariera som statsminister under Tage Erlanders semestrar, flera gånger. Den första var sommaren 1958.
I veckans program tittar vi närmare på den händelse från 1956 som skulle förfölja Ulla Lindström hela livet. När Storbritanniens drottning Elizabeth II besökte Stockholm valde Ulla Lindström att buga istället för att niga för drottningen, något som skapade rubriker i framför allt England, men också här i Sverige. Att som kvinna 1956 skippa nigningen var för många provocerande. Men vad ledde Ulla Lindströms handling till i förlängningen? Det berättar vi om i programmet.
Vi får också höra Ulla Lindström själv berätta om sitt arbete som delegat i FN:s generalförsamling i inspelningar från Sveriges Radios arkiv. Och så träffar vi Angelo da Silveira som står bakom det svenska streetwearmärket Diemonde, som uppmärksammats både för sina kläder och sitt sociala engagemang.
Veckans gäst är Gunnel Karlsson, historiker, genusvetare och författare till boken En kvinna i regeringen: statsrådet Ulla Lindströms liv och arbete.
-
Varför framstår man som mer progressiv och upplyst om man är avfärdande och hånfull mot den egna kulturen? Och hur kommer det sig att samma person å ena sidan kan varna för nationalism när den uppträder i västvärlden, men stötta nationalism när den kommer till uttryck i andra delar av världen. I en ny bok, med titeln Masohistic nationalism – Multicultural Self-Hatred and the Infatuation with the Exotic (Routledge 2021) beskriver sociologen Göran Adamson detta. Han visar även hur överdriven nationalism och självhatande nationalism delar vissa drag. Gemensamt för båda är tanken om den egna överlägsenheten gentemot andra kulturer. Nedan kan du läsa samtalet i en något nedkortad version.
Välkommen Göran Adamsson till Rak höger!
– Tack så mycket Ivar, det är mycket trevligt att vara här!
Du har skrivit en ny bok som heter Masochistic Nationalism – Multicultural Self-hatred and the Infatuation with the Exotic. Den är alltså skriven på engelska och utgiven på Routledge. Vad är masochistisk nationalism? För det låter för många som en självmotsägelse?
– Det var så här att för många år sen så funderade jag på begreppet nationalism och jag tänkte att det finns den här klassiska nationalismen, alltså människor som hela tiden vill göra fördelaktiga jämförelser mellan sitt eget land och andra länder. Alltså de vi kanske normalt kallar högerpopulister eller ännu värre fascister, rasister, nationalsocialister. Men det finns ett slags svensk åkomma, kanske inte bara i Sverige men framför allt i Sverige, där man i stället är pigg på att ägna sig åt att jämföra sitt eget land ofördelaktigt med andra länder. Man kan ta namn som Mona Sahlin, Gudrun Schyman och Morgan Johansson. De har som ett tics och säger ”Se hur kvinnor har det i Sverige”, ”Se hur homosexuella har det i Sverige”. Och så har man Pride-festivaler och så vidare för att hävda deras rättigheter. Men jag tror att mycket av det här är ganska överdrivet. Så jag googlade helt enkelt på begreppet ”negativ nationalism” på engelska och det dök upp i en underrubrik i en essä och den var skriven av ingen mindre än George Orwell. Nu tänker jag inte ägna mig åt paralleller mellan honom och mig själv, det vore patetiskt, men i den här essän som heter ”Notes On Nationalism” så lägger Orwell ut texten om exakt det som jag med min synnerligen begränsade hjärna hade funderat kring. Nämligen den västerländska traditionen inom det som Orwell kallar överklass, eller övre medelklass-vänstern i London och så vidare. Där de inte kan låta bli att jämföra sin egen kultur och tradition ofördelaktigt med andra länder. Han har ett begrepp som är ännu intressantare, nämligen ”transferred nationalism”, alltså ”överförd nationalism” eller ”exporterad nationalism”. Med överförd nationalism menar han människor som beter sig exakt som klassiska nationalister, det är bara det att föremålet för deras idealisering och romantisering och politiska ömhet inte är här utan over-seas, som Orwell säger. Till exempel människor som tycker att Turkiet är fantastiskt och som kan gå loss om deras historia och identitet utan att någon säger ”Hallå, är inte det här samma sak som det högerextremister gör?” Det är ingen som ser likheten. Orwell säger att de kan vara hur aggressiva, hur naiva, hur hämndlystna de vill å andra kulturers vägnar, ”because it is not seen as such”. Alltså samma typ av politiska romantik fast någon annanstans.
– Vad jag gör är att jag försöker föra ihop de här begreppen. Jag försöker kombinera ”negativ nationalism” med ”transferred nationalism” och då hittade jag på begreppet ”masochistisk nationalism” på svenska. Alltså en lust eller politisk attityd där man inte kan få nog av andra kulturer och man drar sin egen kultur i smutsen samtidigt som man idealiserar andra. För det är chict och trevligt. Man kan föreställa sig middagar på Söder i Stockholm, och inget ont om Söder, det är en fin stadsdel, där folk sitter och skålar och uttrycker sig överlägset förklenande om Sverige på tusen och ett sätt och alla sitter och nickar, fast alla vet att det bara är påhittat. Det är en viktig aspekt i begreppet masochistisk nationalism. Det är inte av sexuell natur men det har ändå parallellen att det är människor som frivilligt ingår i en självspäkarattityd, vare sig det handlar om den egna kroppen eller om den egna kulturen och nationen. Det är en kollektiv förödmjukelse där man domineras antingen av andra personer eller som jag pratar om, andra kulturer. Och man får en kick av leken som är fiktiv. Det är det som gör det så spännande, att man bara håller på med detta på samma sätt som att se en skräckfilm och äta popcorn. Det är samma grundattityd hos en fullständigt förvirrad vänster som har gjort det här till en aktivitet.
Det finns en intressant ådra här som har kommit till uttryck den senaste tiden. Det är det här du kan ta personer som Özz Nûjen eller andra kurdisk-svenska debattörer. Han är komiker men eftersom han inte är rolig så kan man kalla honom för debattör. De är väldigt kritiska mot svensk nationalism, till exempel Sverigedemokraterna. Och invandringsmotstånd är hemskt. Mycket av det som Özz Nûjen har gjort handlar om att dekonstruera svenskhet, samtidigt som han ger uttryck för en otroligt stark kurdisk nationalism. Det här är något jag har reflekterar själv över tidigare. Jag kan en del IRA-låtar utantill och jag har vänner som också kan det. Och det är lite kittlande för det är irländsk nationalism. Man anser att det är ett förtryckt folk och irländare finns längst bort och det är engelsmännen som har förtryckt dem så du kan använda den postkoloniala linsen på Irland. Det är inte okej om det är engelsk nationalism, svensk, amerikansk, eller tysk. Men det är okej om det är kurdisk, palestinsk eller irländsk nationalism.
– Precis. Den här typen av exotism, det föresätter att den här kulturen är tillräckligt avlägsen och England funkar inte men Irland kan jag tänka mig funkar. För vi kan mindre om det helt enkelt. Orwell har en bok som heter The Road to Wigan Pier, en fantastisk bok, som handlar om hur de intellektuella romantiserar arbetarklassen och gruvarbetarna i mellersta England. Han skriver ”I know enough of the working class not to idealize it”. Han menar att vad som förutsätts för att hålla på med den här typen av fjantig idealisering är att man har en kollektivistisk syn, vare sig det handlar om arbetarklassen eller gruvarbetare. Eller människor från avlägsna avlägsnar kulturer – för vet man tillräckligt om dem fungerar inte den här typen av idealisering. Jag har en formulering i min förra bok som heter Svensk mångfaldspolitik. En kritik från vänster som handlar om att ingen skulle säga att belgare är fascinerande. Ingen skulle få för sig att säga det för vi ser belgare som distinkta individer och om någon skulle säga det så skulle man fråga ”Men har du träffat alla belgare då?” För det kan finnas belgare som inte är fascinerande. Men gäller det en avlägsen kultur, som Jemen eller till och med Syrien så kan vi gå loss i enorma stereotyper och tro att vi kommer undan för att de är positiva, men de är stereotyper lik förbannat. Det är som att säga att man tycker mer om hundar än om katter. Det är en extremt kränkande, överklassig, nedlåtande attityd.
Vi har varit inne på att man kan få en väldigt förminskande attityd så att man ser den andre som autentisk och exotisk, den ädle vilden och så vidare. Men man ser också det egna som någonting dåligt och man vill ta avstånd på olika sätt. Du tar upp några exempel, som när Mona Sahlin höll ett tal i början av 2000-talet om att ”Vad har vi svenskar egentligen, vi har bara midsommar och sådant töntigt men ni har historia och kultur”. Och Fredrik Reinfeldt som sa 2006 när han precis hade blivit statsminister tror jag, att ”Det ursvenska är barbariet, all utveckling har kommit utifrån”. När du står och håller ett tal kanske det inte får några stora konsekvenser. Men du tar upp det här fallet när en asylsökande som hade fått avslag mördade en mamma och hennes son och du jämför med Anton Lundin Pettersson som mördade flera på en skola i Trollhättan, och han hade han främlingsfientliga motiv. Det blev en stor grej, statsministern åkte till Trollhättan och det mobiliserade människor mot rasism. Faktum är att det ledde till att jag fick hot från AFA och fick sätta larm på min lägenhet, för de gick ut och sa att det var mitt fel att Anton Lundin Pettersson gjorde det här. Men där fick det konsekvenser i hur vi pratade om det. När någon i majoritetsbefolkningen blir attackerad av rasistiska motiv så är majoritetsbefolkningen fortfarande den starka parten även när man är ett offer. Den masochistiska nationalismen ger logiken att ”Det där är inte något vi ska hänga upp oss vid och bli kränkta av kollektiv”. Men om någon som tillhör majoritetsbefolkningen gör någonting liknande av främlingsfientliga motiv mot medlemmar i en minoritet, då är det någonting som vi inom majoritetsbefolkningen måste hantera. Då påbörjar vi processen och terapin och ska be om förlåtelse.
– Ja. De här de här två människorna som blev dödade i Västerås, de hette Carola och Emil Herlin. Hon var läkare och de var inne på Ikea för att plocka några köksgrejer. Han var läkarstudent och hade precis påbörjat sina studier. De är i princip okända. Jag skriver att man betraktar nästan det här dådet som något genant som man bara ska glömma, det störde bilden på något vis. Men när det gäller det som hände i Trollhättan, som naturligtvis var lika fruktansvärt, blev det manifestationer med levande ljus och Facebookgruppen med hundratusentals som skrev under.
– Om man ser det från ett liberalt perspektiv så handlar båda fallen om två eller flera oskyldiga individer som blir mördade på ett brutalt vis. I båda fallen, och det menar jag är lätt att bevisa, kan man bevisa att det handlade om hatbrott. Mannen som mördade Carola och Emil Herlin på Ikea i Västerås hade tydligt sagt att han ville ge sig på några svenskar och det var för att han har fått avslag på sin ansökan. I det fallet var det tydligen inte att hatbrott. Men när det handlar om svenskar som gör något mot andra så är det ett hatbrott. Till saken hör också att i den här definitionen av hatbrott så var svenskar exkluderade. Vi var inte med ens i den juridiska definitionen fram till om det var 2006, jag minns inte exakt. Det gör saken ännu mer häpnadsväckande om man ska prata om människors lika värde.
– Sverige utmärker sig på det märkliga viset att vi tycks anse att svenska liv av någon anledning är mycket mindre värda än migranters liv och det finns en massa fall som är av liknande art. Man kan vidga detta också, det verkar som att liv som spills av människors från västvärlden är mindre värda än liv som spills av människors från främmande kontinenter. Det är en aspekt av det Orwell kallar för ”transferred nationalism”. Hjärtat börjar bara att slå riktigt ordentligt när det handlar om kulturer vi inte vet något om.
Varför får vi den här masochistiska nationalismen?
– Du ger min möjlighet att ta upp den kille som jag alltid tar upp när jag ger intervjuer. Det är en bekant som heter Rumy Hasan. Han har skrivit en bok som heter Multiculturalism: Some Inconvenient Truths. Det är en fantastisk bok och han ställer precis den här frågan du är inne på. Han menar att det kan delvis bero på, det som han kallar ”the western liberal postcolonial sense of guilt”. Alltså den västerländska postkoloniala skuldkänslan. Man tycker att nu har vi varit så jävla taskiga så länge och det spelar ingen roll att vi som lever nu inte har gjort någonting dumt och det spelar heller ingen roll att Sverige i princip aldrig har ägnat sig åt kolonialism, vi kan ha postkoloniala studier vid Malmö universitet ändå för det är så bra. Självhatet, självföraktet gör att det nästan blir sant. Skammen gör att det nästan blir sant.
Jag upplever att du sätter fingret på något i boken, att det är en ideologi som finns på alla olika nivåer. Du kan gå till de rikaste, till de fattigaste, till en etnisk svensk och till en med utländsk bakgrund, och folk är medvetna om att det är så här vi tänker på svensk identitet och svenskhet, delvis i alla fall. Det finns även i många andra västerländska kulturer men med lite olika förtecken. Det gör att man kan komma undan med vissa saker om du tillhör en minoritet. Något du också tar upp är den här njutningen. Man ser sig själv som överlägsen den man behandlar som bättre?
– Just det, det är det diaboliska. Jag har hållit på med den här boken i många år och hade inte förstod att det finns en bockfot eller örnklo mitt bland allt den här tårögda humanismen. Men det finns ett slags överlägsenhet i det här. En typ av överlägsenhet är att man ger sig själv skulden för allt som pågår. Då betraktar man människor från andra kulturer, det kan handla om ett terrorbrott till exempel, som automater. De har ingen autonomi, de kör en truck genom Drottninggatan i Stockholm för att de inte hade något val. De var frustrerade helt enkelt. Och så menar vi att skulden ligger hos oss i väst. Där finns bockfoten, nämligen att vi är de som är autonoma medan människor från andra kulturer inte har något självbestämmande. De är i princip inte människor, om man med människa menar en varelse som kan fatta egna beslut, så kan ju Akilov låta bli att köra den där trucken och döda människor. Det finns något storslaget i den där underkastelsen, och i det vi tillmäter dem när vi menar att de saknar valmöjligheter. För fyrtio år sedan pratade om att man ägnade sig åt Saken med stort S. Där finns samma osjälvständighet som vi idealiserar och som får oss att bli tårögda och det är obehagligt. Precis som du säger innebär det att vi fråntar de här människorna autonomin vilket är en fruktansvärd förolämpning men det är förklätt till tolerans. Det är en bluff och bedrägeri av kolossala proportioner.
– Det finns en annan aspekt som också är obehaglig. När vi slår vår egen rygg och attackerar oss själva, hela tiden är missnöjda och kritiska mot vår egen kultur, får man ställa sig frågan: Vad är drivkraften bakom samhällelig, politisk och social utveckling? Det är inte att man alltid är stolt och slår sig till ro, sitter och petar sig i naveln. Nej, drivkraften är att man ständigt utsätter sin egen kultur för en falkblick och alltid är missnöjd och att det bör bli bättre, att vi måste utvecklas. Vi måste ha bättre källsortering, kvinnors rättigheter måste bli bättre, kommunikationen, infrastrukturen och demokratin måste bli mer transparent. I missnöjet och självhatet ligger den här örnklon: Det är drivkraften för samhällelig utveckling.
– Självkritiken kan vara en drivkraft och det finns något lömskt i självhatet. Om vi vänder på detta och kollar på hur många västerlänningar betraktar främmande kulturer. Man säger ”People from Syria, people from South Africa, they are so proud”. Vad blir konsekvensen av den här romantiseringen? Kanske att vi någonstans tycker att vi låter dem vara stolta för det gör dem passiva. Kulturer som hela tiden talar om att de är så stolta, det kanske är så att de har inte så mycket att vara stolta över. Det enda de har är sin tunna, desperata självgodhet men under den finns ingenting. Den här stoltheten kan vi inte visa för oss själva för det skulle kanske vara förödande för hela den framtidsorienterade kultur vi lever i. Vi låtsas vara toleranta och ödmjuka men i grund och botten är vi utvecklingsmonster och lämnar alla de här stolta kulturerna bakom oss där de hör hemma, så blir vi inte utsatta för deras konkurrens heller.
Det finns en norsk sketch, Team Antonsen hette komikergruppen, det var Atle Antonsen, Bård Tofte Johansen, Harald Eia, och någon till. Man kan söka på “Et spørsmål om respekt” på Youtube. Den handlar om en pakistansk invandrare till Norge, som sitter i en fiktiv talkshow. Han kräver respekt från omgivningen. Då säger programledaren på det norska försynta sättet att ”Det känns som att det är viktigt för dig att få respekt och så där?” Då svarar Harald Eia som den pakistanske invandraren att ”Jo, men alla länder med lågt BNP måste få respekt, annars kan det sjunka under en nivå och då dör man”. Det är lite det du är inne på. Länderna som har den masochistiska nationalismen och samtidigt en överlägsen känsla, ofta har det funnits en koppling till imperialismen också. Alla vet att engelsmännen är överlägsna så då kan de vara självironiska, för de har världens största flotta. I Sverige har vi inte varit utsatta för någon invasion, vi har inte haft en extern chock mot vår nationella identitet. Det finns en konstig blandning där av imperialismen där man är trygg i sin överlägsenhet så man behöver inte visa upp den på samma sätt. ”Absolut, ni skottar kan ha lite självständighet, vi engelsmän har hela världen”.
– Det du säger är intressant och viktigt. Om man är oerhört trygg som du säger och tvärsäker och fullständigt övertygad om sin förkrossande överlägsenhet gentemot andra kulturer, då blir man kanske lugn och lågmäld. Man kan uttrycka det som att man är så arrogant att man inte ens behöver höja rösten. Jag skriver någonstans att det som för 99 % av jordens befolkning är själva grundvalen för ens existens, nämligen huset man bor i och omgivningen och den egna kulturen, det betraktar den här överklass- eller medelklassvänstern som rasism. Man har blivit så förandligad att man har lyft ifrån det som för normala människor det liv man lever. Man ser ner på sin egen kultur med ett överlägset leende och betraktar allt det som är viktigt för nästan alla som någon typ av främlingsfientlighet. I den här självkritiken finns också en oerhörd arrogans menar jag. Jag har som exempel de här jetsettande expatrioterna, de som jobbar för FN eller EU och flyger runt och som tittar ner på 99 % av jordens befolkning som inte måste förnya sitt pass var sjätte månad. Man tittar ner på dem med ett överseende leende och det är en elitism för de flesta människor lever inte så. För de flesta människor är begreppet rasism ganska konstigt, även om det pådyvlas arbetarklassen nuförtiden.
Du var inne på det med Rumy Hasans tanke, att vi har en postkolonial skuldkänsla. Direkt efter andra världskriget skrev Herbert Tingsten och många om att nationalism var anledningen till andra världskriget, så nationalism skulle vi motverka. Till exempel Sven Lindqvist med Utrota varenda jävel, han menade att vi hade en generalrepetition i kolonierna för vad vi som den västerländska civilisationen utförde med Förintelsen. Så i den västerländska civilisationen och det som ledde fram till andra världskriget, det fröet finns i allting som föregick det. Därför måste vi hela tiden vara vaksamma på Hitler inom oss själva och på fascismen om man tänker sig den som en evig kraft, som på något sätt kan dyka upp när som helst. Då blir den masochistiska nationalismen att det är vi som kan vara farliga. Om någon ur majoriteten blir hatmördad är det inte ett problem för det kan inte släppa loss Hitler i oss. Men som Trollhättan-mördaren eller Breivik – det kan återigen släppa loss demonen. Vi har hela tiden den här rädslan för det vi ser som oss själva och det västerländska, medan andra kulturer är fria från den här förbannelsen så då kan man nästan känna avundsjuka. Där kan man föra över de nationella känslorna som Orwell och du tar upp i din bok. För det känns säkert, då kommer du inte framkalla 1933 genom det.
– Det är ungefär som att man skulle säga att turkisk nationalism är ofarlig för att det inte framkallar 1933, men den kan kanske framkalla något annat som är nästan lika illa som 1933. Men det här är inget jag berör i min bok, det borde jag kanske ha gjort. En aspekt i den masochistiska nationalismen är en hårresande kritik mot nationalism som sådan. Om man är nationalist så ser man hur nationalism sömlöst övergår i rasism, fascism, nationalsocialism, islamofobi och så vidare. Parallellerna går på en bråkdels sekund. Habermas, den tyske sociologen, skriver väldigt upplysande om det här. Han säger att det som för somliga är en oundviklig inom nationalismen – nämligen nationalsocialism – det ser han bara som en potentiell risk. Det är definitivt inte en sömlös övergång. Det är ungefär som att säga att socialdemokratin lätt kan glida över i stalinism, det är ingen som skulle påstå något sådant. Men när det gäller nationalism och problem på högerkanten är vänstern så villig att begå den här typen av hårresande politiska krumbukter och vägrar se de enorma politiska hindren som finns på vägen. Vad Habermas säger och vad jag också säger är att nationalismen som sådan, om vi tänker oss en svensk mild nationalism, inte är allierad på något sätt med fascism. Den är egentligen fascismens motsats på så sätt att nationalismen är grundvalen för ett modernt samhälle och för demokratier. Nationen som ram möjliggör allt, hela den modernitet som vi enas kring, som är bra. Alltså kvinnlig rösträtt och byråkratier. Max Weber pratar om det här också, att han ser nationalismen som ramen för ett modernt och civiliserat samhälle. Man kan lätt göra övergången till globalismen hos en del av vänstern. Man vill riva nationsgränserna för vi är alla människor, och allt är fritt och äkta och autentiskt. Min fråga till dessa utopister som jag kallar dem är: Vad bygger vi samhället på? Förutom transnationella företag, förutom nyliberalism, förutom avreglering? Om man tar en sak som feminism eller kvinnors rättigheter, hur ska vi kunna hävda dem om vi inte har nationalstater att göra det inom?
Med din bok och en diskussion som har kommit på senare år skulle jag ändå säga att sådana där uttalanden som Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin gjorde, den typen av reflexiv självkritik och absurda uttalanden om den egna kulturen, är något vi har rört oss från. Människor idag känner sig kanske inte lika självsäkra på svenskars position i Sverige, det svenska språkets position i olika delar av landet. Om vi tänker oss nationalism som en grund för en väldfärdstat och att vi känner samhörighet så kan man säga att idag är Sverige ett otroligt heterogent samhälle. Många delar på territorium men det är inte självklart att alla skulle vara svenskar i någon egentlig mening eller att alla skulle känna samhörighet med varandra. Om du frågade någon 1980 och de gav uttryck för de här reflexiva tankarna, ”Men vadå, Sverige är väl ingenting att stå efter. Det är mycket bättre i andra länder”. Det var ett uttalande som kanske inte hade så stora konsekvenser. Men idag kan det ha det för människor för vi befinner oss i ett land som präglas av mycket mångfald. Det finns många skolor där nästan ingen pratar svenska hemma. Så vi har en ny situation och jag ser den här diskussionen du tar upp i boken som ett slags uppgörelse med den här överlägsenhetskänslan som tar sig uttryck i självspäkning.
– Jag kom att tänka på när du pratade att jag tycker om att gå unt på kyrkogårdar. Jag gör det ofta och läser namnen, framför allt deras yrken. Alla de här människorna som kom före oss, som har gjort Sverige så bra. Jag kan ibland känna mig lite moloken för jag undrar vad är det vi sysslar med just nu? En del hade yrken som inte finns längre. Allasammans drog försiktigt, sakta men envetet och jävligt tålmodigt åt samma håll. Det var det de gjorde och det var lite det som var poängen. Det säger Tage Erlander i ett tal som sossarna inte vill veta av. Han säger att det som gör Sverige så unikt och framgångsrikt är att vi alla är så lika och arbetar för samma mål. Där var vi helt enkelt. Det fanns ingen mångfald på den tiden utan alla strävade efter samma mål. Det skulle bli renare, friskare, snabbare, mer jämlikt, mer demokratiskt och det blev det faktiskt också under 1900-talet. Här kanske jag poppar upp som en gammal gråsosse men jag tycker att det finns många fantastiska aspekter i den gamla klassiska socialdemokratin och vänstern. Men nu har vi ett samhälle, som du helt korrekt påpekar, där människor kommer från Sverige och lever i Sverige från alla möjliga olika länder och kulturer. Jag klandrar dem inte, man lever i sin egen kulturs vägnar. Men det innebär att alla de här människorna drar åt olika håll. Den svenska staten, det svenska samhället, där finns det människor som drar åt alla väderstreck samtidigt. Det finns ingen samlad riktning. Det är nästan som en dragkamp. Om man med samhälle menar någon form av sammanhållning där man litar på varandra och har solidaritet, som inte sossarna använder längre, så är frågan vad Sverige är och vad Sverige kommer att bli.
Jag är lite yngre än vad du är men vi är uppvuxna i ett land med en tillit till statens institutioner. Men många av de här löftena om att vi lever i en gemenskap, gör din plikt, kräv din rätt och så vidare, men så läser man i tidningen om en Ica-butik som blivit rånad 40 gånger. Eller våldtäktsmannen som får 840 000 från staten i skadestånd för att det visade sig att han kanske var yngre än 18 år. Man har en känsla av att man inte längre har den här samhörigheten eller tilliten till de statliga institutionerna. Jag hade Andreas Johansson Heinö här som gäst och för tio år sen eller så pratade han om att vi kanske behöver mer nationalism för att överbrygga skillnader, och nu vill han inte längre säga det för han tycker att ordet är för belastat.
Vi försökte reda ut det där, var vår meningsskiljaktighet fanns. Om man kollar på historien så har nationalism fått ett väldigt dåligt rykte, skulle jag hävda. Jag vet att George Orwell kallade sig själv patriot snarare. Jag menar att mycket av det som vad 1800- och 1900-talets stora konvulsioner och katastrofer berodde inte på nationalism utan på imperialism. Tysklands nationalsocialism och Hitler, det de gjorde var att expandera och utrota andra folk. Om man tittar på dansk nationalism så har de inte behövt expandera, i alla fall inte sen de fick spö vid Stora Bält. De har inte behövt invadera Sverige eller Norge för att vara nationalister. Redan på 1940- och 50-talet började man säga att den här känslan av att tycka att det egna landet var bra, att känna stolthet och sånt som var självklart för många, var något diaboliskt. Men snarare är det kanske att åka till Afghanistan och försöka bygga upp ett land enligt västerländsk modell, den sortens imperialism som är ett problem och har varit ett problem länge.
– Det du säger faller väl in i ett klassiskt konservativt tankemönster. Jag är nog inte helt enig med dig.
Jag tänkte att du inte skulle vara det.
– Nej, inte riktigt. Jag tror att du och jag är eniga i nästan allt men jag tror däremot inte att man kan säga att nationalsocialismen till sin grund skulle vara imperialistisk. Jag tror att det är något så enkelt som en perversion, eller egentligen en återvändsgränd för nationalism. Alltså när nationalismen löper amok. I den nationalistiska ideologin som kan övergå i nationalsocialism ryms också den imperialistiska tanken, men jag tror att grundtemat för Hitler eller Mussolini och andra är en nationalistisk ideologi. Men jag menar ändå det finns en avgrund mellan en modern, återhållsam, balanserad, inkluderande, som man ska säga hela tiden, nationalism…
Det säger till och med talibanerna nu, att de har en inkluderande islamism. Det sa en av deras talespersoner. Då kände jag att det har gått för långt. Talibanerna hänger med i hur du låter på Twitter.
– Det visste jag inte, jag har blivit anklagad för mycket men nu kan jag också bli anklagad för att vara taliban!
Varsågod!
– Bara slafsa i er! En sak som jag tycker är lite märklig är att man vill hela tiden välkomna människor från andra kulturer in i det svenska. Då frågar sig jag, vän av ordning, vad är då det svenska? Vi måste välkomna dem, men i vad? För det svenska finns ju inte? Ska vi välkomna dem i något som inte existerar? För vi har gjort det till en blodssport att förringa och ignorera allt svenskt. Vi kan ingen historia, vi blickar tomt in i framtiden. I min förra bok försökte jag vara lite rolig och skrev ”Ska de läsa Fröding när vi tror att det är en ostkaka?” Hur ska de kunna känna en tillhörighet till något vi själva struntar i, eller inte bara struntar i utan som vi i princip uppmanar alla att ignorera? Jag har undervisat i SFI för länge sen och då pratade jag med elever, framför allt muslimer men även en del från forna Jugoslavien. De sa att det är märkligt att ni inte bryr er om era egna rötter. Vi springer omkring och ignorerar den svenska flaggan och kulturen av något slags total missriktad hänsyn mot människor från andra kulturer, som tycker att det är naturligt att vifta med den svenska flaggan och hylla den egna kulturen. Det innebär att den masochistiska retoriken inom det multikulturella entouraget, det är som ett slags autistisk pingpong inom medelklassakademin där man är hänsynsfull och tolerant och finkänslig mot varandra. Men det är som ett slags påhittad finkänslighet för människorna man tror är i behov av denna finkänslighet och som skulle bli förtvivlade om man inte höll på med den, de struntar fullständigt i den. Och det är värre än så, de tycker att det är konstigt att vi inte kan gå på som danskarna och norrmännen med sina flaggor. Jag tycker att det är teman som går igen om och om igen i hela den här debatten. Lik förbannat kan man ha projekt och konferenser kring det, men vad det har med verkligheten att göra står skrivet i stjärnorna.
Jag tänkte att vi inte skulle hålla med varandra, för jag tror att jag har mer positiva tankar om nationalism än vad du har. Rudyard Kipling hade ett känt citat ”What do they know of England, who only England know”. Det skrev Orwell om också, att om du bara känner till England så vet du inte att du är beroende av hela det brittiska imperiet. För att känna England och förstå England måste du förstå imperiet och vara en del av den stora världen. Så om du blir för nöjd med din lilla plätt på jorden vet du inte heller vad den här värd. Jag älskar Sagan om Ringen och det är som med de små hobbitarna i Fylke. De vet inte ens om att det finns utbygdsjägare som vaktar deras gränser. De känner inte till det, de föraktar utbölingar och är rädda för dem, de vet inte att utbygdsjägarna skyggar dem. Den där t-shirten du köper produceras av fattiga människor som jobbar för en spottstyver under hemska förhållanden i Bangladesh och att tro att du är frikopplad från det systemet stämmer inte. Poängen är att du måste känna världen för att förstå ditt eget. Men där finns ingen masochism utan en nyfikenhet. Om man tar den postkoloniala litteraturen, till exempel Edward Said, så var han inte intresserad av de orientaliska kulturerna som hade skildrats utan av att kritisera dem som hade åkt dit och lärt sig språket, bott där och ”gone native” så att säga, och säga ”Titta, de hade koloniala attityder”. Det var givetvis sant men de var också genuint intresserade och en del av kulturerna, på ett sätt som postkoloniala aldrig har varit för de har varit intresserade av att göra upp med väst. Det finns en provinsiell attityd för å ena sidan är man för intresserad av allt det främmande men å den andra är du inte tillräckligt intresserad, utan du vill ha Disney-versionen av den andra kulturen, en tillrättalagd version av den.
– Menar du vänstern?
Ja, eller alla som har den här masochistiska attityden till det egna samtidigt som de höjer upp till exempel de äkta kulturerna som befinner sig långt borta. Det är så häftigt med en maorier som gör sin haka-dans till exempel. Men du är inte intresserad av problemen med alkoholism hos maorierna. Du tycker att det är fantastiskt att inuiterna har så många ord för snö men du är inte intresserad av hur många mord som begås på Grönland. Du har inget genuint intresse utan du använder de andra för att slå på dig själv.
– Du sätter fingret på något oerhört känsligt och det är ett klockrent exempel på romantiseringen som den här medelklassvänstern inom akademin och journalistiken ägnar sig åt. Det som kallas ”boutique multiculturalism”, jag tror att det var Rumy Hasan som använde det också. Alltså när det handlar om kryddor, det indiska är så kryddstarkt och färgrikt, men då säger jag som den festförstörare jag är att det färgsprakande kanske är ett inbördeskrig. Det färglösa som vi ser i väst, det är så tråkigt och händelsefattigt, det kanske bara är ett annat ord för att vi har väloljade, tysta, supersnabba och korrekta byråkratier som spinner som en katt dag och natt. Det kanske inte är färgsprakande men det är bättre.
Jag tänkte att vi kan avsluta med vad du ser som en väg framåt. För att inte fastna i en narcissistisk nationalism men inte heller en masochistisk – hur ska vi ta oss vidare?
– Min bok är uppbyggd kring 23 teman där jag visar att de jag kallar klassiska nationalister och de masochistiska nationalisterna, de är dödsfiender och skulle inte stå ut med att dricka kaffe tillsammans i mer än en minut. Men jag menar att under ytan så säger de i princip samma sak. Det är bara att den enes ömhet gäller det egna landet och den andres gäller en annan kultur. Men vad de delar, menar jag, är en fullständig likgiltighet för det man kallar politiska principer. En multikulturalist kan älska konst när den riktar sig mot väst och försvarar konstnären med full kraft. Men om vi tar Mohammed-karikatyren och Lars Vilks så gör multikulturalisten en helomvändning och tycker att konstnären ska fängslas. Det finns motsvarande exempel på högersidan. Det fanns en kvinnlig SD-ledamot som gick igång på någon muralmålning som innehöll ett kvinnligt underliv och när det är en muralmålning är det kanske inte jätteerotiskt. Men hon sa i riksdagen att den här kvinnliga konstnären borde hamna bakom lås och bom. Men hade det handlat om Mohammed-karikatyrerna eller Dan Park skulle hon vara passiv eller försvara dem med full kraft. Men jag menar att båda attityderna är spegelbilder av varandra. Ingen av de båda extremisterna är intresserade av principen när det gäller konstens frihet, nämligen att man ska också hävda konstnärlig frihet när det gäller konst man inte tycker om, och kanske framför allt då. Rosa Luxemburg säger att ”Freedom is only freedom for those who say things other people do not wish to hear”. Det handlar om att man hävdar friheten för dem man inte uppskattar, som är ens motståndare. Det är det som definierar ens inställning. Här tycker jag att både högern, och då går vi långt utanför dina domäner, och vänstern begår samma fel. Man bör hävda liberala politiska principer – konstens frihet som princip. En princip innebär då att man hävdar det oberoende av vem som säger det och oberoende av social, politisk eller religiös kontext. Den klassiskt liberala ideologin innehåller svaret på hur vi ska ta oss ut ur den självbelåtna politiska förvirring som jag menar både högern och multikulturalisterna ägnar sig åt. En återgång till klassisk liberalism, John Stewart Mill skulle man kunna säga. Jag är ingen politiker men om man skulle ha en väg ut så menar jag att den finns i den klassisk liberalism där man till varje pris hävdar politiska principer. Det som jag hävdar för mina åsiktsfränder gäller också dig och alla andra. Det handlar om principer och inget annat.
Stort tack Göran Adamson för att du var med i Rak höger!
– Tack så mycket, det var mycket trevligt att prata med dig!
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe -
PRÄST, KONSTNÄR, 46 år. Född i Älmhult, bosatt i Lund. Debuterar som Sommarvärd
Alla Sommarprat finns att lyssna på i Sveriges Radio Play.
”Jag heter Kent Wisti. Jag är präst, bildkonstnär, författare och satiriker. Mitt sommar handlar om kärleken, döden, brännvin och Jesus.” Så börjar Kent Wisti sitt Sommarprogram.
Han tar oss med till barndomens gator som barnen döpte om efter husens färg. I hans eget hus hördes ingen bibelläsning, ingen bön; men Kent Wisti har alltid haft en tro.
Om tron säger han att vi lever med hjärtat i en rävsax: ”Som om tro skulle vara ett besiktningsprotokoll där vi skall bocka av dogmer vi intellektuellt kan hålla för bokstavligt sanna och med Guds hjälp och en domkraft pressa in i förnuft, när tro snarare är en längtan efter gemenskap, en tillhörighet som kräver mod. Ett hopp om ett tillvänt ansikte och en berättelse om befrielse.”
Kent Wisti berättar om sina rötter i det svensktalande Österbotten och om hur han fick sitt efternamn av den kringvandrande stenläggaren Wisti, som slog sig till ro för att äkta och ta hand om hans då höggravida morfars farmor som lämnats av sin man.
Han pratar om konstskolan i Göteborg, som han kom in på via arbetsprover gjorda med pappas penslar, kolkritor och akvarellfärger. Om hur hans pappa, som var gravstensgravör och bildkonstnär, sedan hjälpte honom att välja ut egna färger och material inför studierna.
Konstnären Wisti pratar om skapande – läs: även Skapelsen - och önskar att vi kunde se på tro och religion som just en konstnärlig disciplin. Så mycket hade varit så mycket lättare att förstå då. ”Om dogmatik förstods som pedagogik, som arbetsmaterial för skapande och kreativitet snarare än som det färdiga verket upphängt på en spik på väggen och med guldram.”
Om Kent WistiÄr stor i sociala medier med sina satiriska och humoristiska bilder, som även publiceras i Dagens Nyheter.
Aktuell med konstutställning i Göteborgs domkyrka och boken Alla fick hångla lite mer på Tage Erlanders tid. I augusti kommer även boken De tillhöriga om tro, konst och att vara människa. Har tidigare gett ut I det här jävla landet. Kritiserar i sina alster den patriarkala maktstrukturen i kyrka och samhälle.
Återkommande i morgonandakter och gudstjänster i P1. Fått utmärkelsen Årets förnyare inom Svenska kyrkan.
Har medverkat i en uppmärksammad ”roastning” av Gud och menar att Jesus var en stor satiriker.
Producent: Agneta Nordin
