Kant Podcasts

  • "Plikten framför allt!". Idag blir det en otidsenlig hyllning av PLIKTEN i Söndagsskolan. Varför väcker ordet plikt så obekväma reaktioner? Vilken är relationen mellan plikt och lydnad? Är det en plikt att offra sig för ett högre syfte - vad skulle det i så fall vara? Vidare: Rousseau dissas och Kant hissas. PLUS: Ann rasar mot kultursidor i allmänhet och Björn Wiman i synnerhet. Anna-Karin hävdar sin rätt att föredra ketchp med socker, Ann vägrar att vara en förebild och Anna-Karin slår fast att Söndagsskolan inte är en hälsopodd. Väl bekomme!


    Ansvarig utgivare: Samizdat Publishing AB

    Klippare & Redaktör: Marcus Blomgren, Silverdrake Förlag

    www.silverdrakeförlag.se


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  • "Plikten framför allt!". Idag blir det en otidsenlig hyllning av PLIKTEN i Söndagsskolan. Varför väcker ordet plikt så obekväma reaktioner? Vilken är relationen mellan plikt och lydnad? Är det en plikt att offra sig för ett högre syfte - vad skulle det i så fall vara? Vidare: Rousseau dissas och Kant hissas. PLUS: Ann rasar mot kultursidor i allmänhet och Björn Wiman i synnerhet. Anna-Karin hävdar sin rätt att föredra ketchp med socker, Ann vägrar att vara en förebild och Anna-Karin slår fast att Söndagsskolan inte är en hälsopodd. Väl bekomme!Ansvarig utgivare: Samizdat Publishing ABKlippare & Redaktör: Marcus Blomgren, Silverdrake Förlagwww.silverdrakeförlag.se See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  • Vår tid kräver ett religiöst språk hävdas det. Sven Anders Johansson ser en månghundraårig syn på ondska och natur gå under i klimatkrisens tid.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången 2019.Den 1 november 1755 drabbades Lissabon av en fruktansvärd jordbävning. Staden vid den här tiden Europas fjärde största ödelades och en stor del av dess befolkning dog. Att händelsen är intressant än idag beror på att den troligen bidrog till att förändra det västerländska tänkandet i allmänhet, och synen på naturen och det onda i synnerhet.Det här var en tid då Gud fortfarande antogs vaka över allt som hände. Världen var ordnad, allt hade sin bestämda plats i Guds skapelse. Så hur kunde Gud låta en katastrof som denna äga rum? Frågan, en variant av det klassiska teodicéproblemet, hade naturligtvis ställts långt tidigare, men nu, vid 1700-talets mitt, får den en ny laddning.Den amerikanska idéhistorikern Susan Neiman beskriver utförligt denna övergång i sin bok Evil in Modern Thought. Från och med nu blir naturen något neutralt, och ondskan upphör att vara ett filosofiskt problem. För ondskans problem förutsätter ett systematiskt samband mellan [] naturlig och moralisk ondska. Men världen tycks inte uppvisa några sådana samband alls skriver Neiman. Några menade förstås att jordbävningen berodde på portugisernas syndiga leverne, men den sortens argument hade inte framtiden för sig.Istället kommer naturen och moralen fortsättningsvis att skiljas åt. Immanuel Kants formulering från 1786 fångar separationen: Naturens historia börjar alltså med det goda, ty den är Guds verk; frihetens historia med det onda, ty den är ett människoverk. Den myndiga, upplysta mänskligheten skiljs från naturen, som hädanefter blir ett objekt för mänskligt vetande och brukande. Ondska har följaktligen ingenting med jordbävningar att göra den förpassas till den mänskliga sfären.Under de århundraden som följer får beteckningen ondska följaktligen allt mindre relevans. Den moderna sociologin, psykologin och på senare tid även genetiken spelar viktiga roller i den utvecklingen. Insikten om att också de mest bestialiska handlingar har sociala, psykologiska och genetiska orsaker leder kort sagt till att begreppet ondska får ett minskat förklaringsvärde.Men om denna långsamma förändring följer av Kants synsätt, så är det också något i den fortsatta utvecklingen som vederlägger hans hoppfulla ideal. För om onda handlingar i själva verket är symptom på fattigdom eller trauman i barndomen så innebär det ju också att friheten är mindre än vi trodde. Och Kants filosofi gick ju ut på att vi skulle göra oss fria genom att tänka själva. Men blev vi verkligen fria? Eller fanns det ett förbiseende, rent av ett inslag av blind hybris, i denna förnuftstro?Om Lissabon-katastrofen ledde till en förändrad syn på naturen och det onda man skulle rent av kunna säga att den innebar ondskans försvinnande och naturens uppkomst så tror jag att vi just nu befinner oss i ett snarlikt, fast motsatt skifte. Jag tänker förstås på den globala uppvärmningen och dess konsekvenser.Är det så enkelt att naturen återigen har blivit ond? Ja, för de vars liv slås sönder av orkaner på Haiti, torka i Sudan eller skogbränder i Kalifornien är den känslan förmodligen inte så avlägsen. Men poängen är nog snarare att vår relation till naturen, som en följd av klimatförändringarna, återigen betraktas i moraliska termer. Syndamedvetandet, skammen, domedagsscenarierna, avlatsbreven (i form av klimatkompenserande), predikanterna, hopplösheten och hoppfullheten allt finns där, i vardagen, politiken och framförallt i massmedierna.DN:s kulturchef Björn Wiman är en av dem som har introducerat ondskebegreppet i klimatdiskussionen: Vi behöver prata om godhet och ondska, helvete och paradis förklarar Wiman. Vi behöver det religiösa språket. Ja, uppenbart finns det ett sådant behov, för Wiman är inte ensam. Men varför behöver vi det? Och vad leder det språkbruket till? Tendensen kan delvis förklaras med att det är så jargongen ser ut: när något är riktigt förkastligt kallar vid det gärna för ondska för att understryka situationens allvar. Men framförallt, tror jag, handlar det om att skapa en moralisk gemenskap genom att markera avstånd till det man uppfattar som motståndarsidan.Ett skäl till det är att skillnaden mellan de som kallas klimatförnekare och de som är klimataktivister rent filosofiskt inte nödvändigtvis är så stor. För figurer som Jair Bolsonaro och Donald Trump är naturen mest en råvarukälla med vars hjälp vi kulturvarelser kan skapa mer välstånd, mer tillväxt. För klimataktivisterna i den andra ändan av spektrumet är naturen det som vi kulturvarelser måste rädda innan det är för sent. Krass ekonomism och vinningslystnad står alltså mot moralism och omsorg.Även om det är inbjudande att ansluta sig till den moraliserande sidan så kan man invända att det inte gör så stor skillnad. Också för dem är naturen det andra, det vill säga ett yttre objekt för vårt agerande, något vi kan använda eller rädda tack vare vårt förnuft. Rör det sig inte så sett om samma naturbehärskning, samma antropocentriska hybris? (Det tydligaste uttrycket för denna antropocentriska objektifiering är kanske den underliga frasen om att rädda klimatet, som om det vore själva klimatet som sådant som var på väg att gå under, snarare än framstegstanken.) I bägge fallen upprätthålls den gräns som Kant beskrev: på ena sidan naturen; på andra sidan friheten, förnuftet och handlingskraften.Problemet för oss idag är att det är svårt att, på Kants vis, se naturen som Guds sfär. Gud är ute ur ekvationen, det religiösa språket till trots. Naturen är herrelös, och samtidigt allt annat än passiv. Det är en svårsmält insikt för en upplyst mänsklighet. Att naturen slutade framstå som ond berodde ju på att naturbehärskningen effektiviserades. Husen blev jordbävningssäkra, obotliga sjukdomar blev möjliga att bota de tidigare hoten reducerades till bara natur. Idag vet vi att denna natur i hög grad är en produkt av framsteget, av naturbehärskningen, kulturen, moralen. Naturen är inte något där borta den är tvärtom vår egen skapelse, vårt eget monster. Men det måste i så fall också sägas att hela mänskligheten, all vår moral, all vår girighet och all vår frihet, också är en del av det vi kallar natur, ett oöverskådligt system som ingen kontrollerar.Om naturen uppstod genom Lissabon-jordbävningen, kan man säga att denna natur, det vill säga detta naturbegrepp, nu håller på att gå under. Om det är goda eller dåliga nyheter beror på vad man är och var i biosfären man befinner sig. Frågan är ju också vad som uppstår istället. Möjligen kan man hoppas på det som ekoteoretikern Timothy Morton kallat ecognosis, det vill säga en ny form av samexistens som inbegriper en insikt om att gränserna mellan det mänskliga och det icke-mänskliga, historien och naturen, tänkandet och världen är oklara, porösa, föränderliga, om de alls existerar.En sak är i alla fall tydlig redan nu: det religiösa språket, den uppblåsta sagoboksretoriken om gott och ont, är ingen lösning, snarare ett symptom på människans maktlöshet. I det avseendet bär den kanske trots allt på en sanning.Sven Anders Johansson, professor i litteraturvetenskap vid MittuniversitetetLitteraturSusan Neiman, Evil in Modern Thought: An Alternative History of Philosophy, Princeton: Princeton Universty Press, 2002Immanuel Kant, Mutmasslicher Anfang der Menschengeschichte, i Kants gesammelte Schriften avd. 1, bd 8, red. Königlich Preussischen Akademie der Wissenschaften, Berlin: Georg Reimer, 1912Malina Abrahamsson, Björn Wiman: I klimatkrisen behöver vi det religiösa språket, Dagen, 2018-11-23Timothy Morton, Dark Ecology: For a Logic of Future Coexistence, New York: Columbia University Press, 2016

  • Humor är vanligt bland människor och andra primater. Vad vi skrattar åt förändras med tiden - kanske också skrattets kvalitet? Läkaren Matz Larsson minns sin tid som clown, i denna essä.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag hade precis fått min läkarlegitimation, och blivit anställd på Huddinges psykiatriska klinik. Då uppkom plötsligt behov av ledighet, lång ledighet och redan om en vecka! Det var inte särskilt populärt, eftersom jag hade flera nattjourer inplanerade. Jag väntade nervöst på besked. Min chef hade till och med tillkallat klinikchefen. De tog god tid på sig men till slut kallades jag in i rummet.De två herrarna synade mig från topp till tå. Att åka till München för att jobba som clown på en Cirkus låter fullkomligt vansinnigt, vansinnigt(lång paus)..men samtidigt så roligt och studentikost, att det måste premieras!De slog sig för knäna och kasta till mig en beviljad ledighetsansökan. Drömjobbet var mitt!Men är det verkligen drömjobbet att vara clown, komiker yrkesmässigt reta till skratt? Historikern Peter K Andersson ställer frågan i boken Komikerns Historia.För vad händer när rampljuset slocknar? Drar sig komikern tillbaka till en värld av ensamhet och introspektion? Följande episod anges vara autentisk:En djupt deprimerad och livstrött man besöker doktorn. Denne ämnar skriva ut ett recept men får en idé och säger: Gå och se på clownen Grimaldi! Ni kommer att gå därifrån mycket gladare. Patienten suckar. Det är jag som är clownen Grimaldi.Grimaldi förändrade clownens skepnad för alltid. Det började i London 1806. Han framträdde som harlekin, men överraskade alla genom en helt ny kreation: Grälla färger, djärva mönster. Det vitsminkade ansiktet pryddes med tjocka röda läppar.Ja, Grimaldi skapade cirkusclownen och blev omåttligt populär, men hans barndom och vuxna liv var dystert och vemodigt, så han kom att bli sinnebilden för den melankoliske komikern.Fast det är konkurrens om den titeln. Max Linder filmens första världsstjärna, liksom Robin Williams - suiciderade. Den manodepressive Spike Milligan, en förebild och föregångare till Monty Pyton, for titt som tätt till psykiatriska kliniken.Lyckligt ovetande om sådant for jag ner till München för att bli clown på anrika Cirkus Krone. Den vita rocken ersattes av en harlekin-kostym med klingande bjällror på huvudet. Jag och fem andra clowner skuttade över en gammaldags plint, fastnade, krockade, snubblade, tappade byxan, fick lavemang. Kort sagt ett klassiskt clown-nummer.Artistgruppen hette Humbugs, ett passande namn, för clowner bör misslyckas med det mesta, te sig betydligt dummare än sin publik. Det var vi bra på. Cirkuspubliken kunde bokstavligt se ner på oss från sin läktare. Våra stunttrix, snubblingar och fall nådde oanade höjder och bottnar. Botten på cirkusen, dvs cirkusgolvet var hårt och kunde bli snorhalt. Björnurin och papegoj-spillning från tidigare nummer gjorde det geschwint att dratta på ändan. Visst kunde det vara smärtsamt men publikens skratt fungerade likt morfin.Publikens skratt fungerade likt morfin.Några decennier senare frågar jag mig: Hur kom det sig att jag beredd att växla läkaryrkets status och pålitliga lönekuvert mot clownens lågavlönade, kringflackande och frakturbenägna syssla? Vad var det som lockade?Svaret är nog skrattretande. Ja, nu menar jag det bokstavligt: skrattretandet det som främst lockade var faktiskt lusten, förmånen, glädjen av att framkalla skratt!Då reser sig frågan - Vad är skratt egentligen? Platon, Aristoteles, Descartes, Kant, Schopenhauer, Darwin, Freud har tacklat frågan, dock utan större framgång.Aristoteles hade fel. Skratt är inte unikt för människan. Schimpanser producerar skratt såväl när de kittlas som när de leker. Fast, skrattande schimpanser låter helt annorlunda än oss, producerar betydligt glesare skrattljud - ett enda skrattljud per utandning och inandning. Ha--Ha--Ha--Ha. Även råttor producerar skrattliknande ljud.Det var evolutionen av vår två-fota gång som liksom frikopplade det mänskliga skrattet från andningen. Bröstkorgens muskler var inte längre oumbärliga vid förflyttning. Detta möjliggör ett mycket snabbare tempo.Det finns två typer av skratt. Det spontana, "ärliga" känslodrivna skrattet brukar kallas Duchenne-skratt. När andra primater än människa brister ut i skratt handlar det alltid om Duchenne-skratt, alltså den ofrivilliga, "ärliga" sorten. Den andra skratt-varianten, det viljemässigt utlösta skrattet kan blott människan leverera.Skrattet har stor social och känslomässiga kraft, och skratt fyller helt olika funktioner i olika situationer. Att skratta åt någon vid fel tillfälle kan utlösa mord, att skratta med någon kan förena, skapa sammanhållning, rent av rädda livhanken i en hotfull situation.Skrattar många samtidigt kan det uppstå något magiskt. Det har clownerna i Humbugs och förstås många andra komiker fått uppleva. Samspelet, timingen med övriga aktörer, och viktigast av allt - publiken.Att skratta gott a la Duchenne - skänker samhörighet!På en cirkus är publikhavet nära, sinnena alerta, och reaktionerna omedelbara. Dessutom, ekvilibristiska musiker bevakar clownens krumsprång, blåser i trumpeten, slår till cymbalen i rätt millisekund. Det liksom böljar fram - musik, applåder, skrattsalvor, andningsrörelser. Artister, musiker och publik, barn som gamla, bildar som en stor synkroniserad organism. Att skratta gott a la Duchenne - skänker samhörighet!Mycket av denna sinnlighet, synkroni och närhet har gått förlorad i dagens komik. Den klassiska clownen finns i bästa fall på barnsjukhuset, men förknippas främst med skräckfilmer som Jokern. Komikern sitter i TV-soffan, eller skämtar via Youtube, fjärran från sin publik. Den postmoderna komikern drattar ej på ändan, nej hen står upp.Trots att självironin är betydande, så tycks stå upp-artisten ändå liksom vara smartare är sin publik. Och där lurar en fara: Med en förtjust publik, blir komikern till det yttre lik en predikare, men en sann komiker behöver snarare vara predikarens motsats. En komiker som tar sig själv på för stort allvar glider lätt in i predikarrollen, och humorn brakar samman.Så, kära stå-uppare: Om du blivit en förkunnare - om din humor gått i stå.Några små tips. Pröva gärna bjällror i hatten, eller varför inte vitmålade kinder, stora röda läppar, grälla färger, djärva mönster.Matz LarssonReferenser:Komikerns Historia av Peter K. Andersson, Natur och Kultur, Falun, 2020Provine RR. Laughter as a scientific problem: An adventure in sidewalk neuroscience. J Comp Neurol. 2016 Jun 1;524(8):1532-9. doi: 10.1002/cne.23845. Epub 2015 Sep 24. PMID: 26131571.

  • Vår tid har svårt att hantera sanningen med stort S. Därför behöver vi läsa Edith Stein (18911942) - även känd som S:t Teresa Benedicta av korset. Det menar journalisten och författaren Ylva Herholz.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.De mest upphöjda och yttersta sanningarna kan inte utrönas med människans förstånd, skrev den tyska filosofen Edith Stein en gång i en artikel som handlade om intellektet och de intellektuella.Stein hade med tiden däremot blivit övertygad om att det innersta och egentligaste av själen kan upplysa oss. När hon så översatte Thomas av Aquinos Undersökningar om sanningen uppstod en liksom förklarad helhetsbild i hennes medvetande. Hon hittade också likheter mellan Thomas nästan 700 år äldre kunskapsteori och den nya fenomenologin, som hon själv var skolad i; Steins mest omfattande arbete, "Endliches und Ewiges Sein", ändligt och evigt varande, är ett slags syntes mellan de båda lärorna i ett försök att spänna över allt som finns till.Och som filosofen och teologen Thomas av Aquino uttryckt det: tron behöver inte någon filosofisk argumentation den bär sin visshet inom sig, bortom det naturliga förnuftets gränser.Steins systematiska sanningssökande började med psykologistudier. Kanske kunde experimentalpsykologin, och tänkandets psykologi, ge svar på frågan hur kärnan i den mänskliga individen var beskaffad? Ja, själen? Men nej; den tidiga psykologin var själlös och mekanisk, tyckte hon.Så fick hon en dag en bok av Edmund Husserl i handen, Die logischen Untersuchungen, Logiska undersökningar. Och läste: Vetenskap handlar, som namnet anger, om vetande. I vetandet äger vi sanningen. Här var det! Stein lämnade hemstaden Breslau, for till Göttingen och började studera för den store fenomenologen. Han som såg sanning vara lika med upplyst visshet, och ville komma åt själva varat och essensen i saker och ting, det givna, det skapade, genom att studera det som fenomen, som dessa visar sig för oss; frigöra sig från antaganden och fördomar, slita bort rationalistiska skygglappar.Ett reningsarbete, kom Edith Stein att kalla processen.Någonting i det fenomenologiska förfaringssättet fick eleverna att bli varse att varats alla möjliga tänkbara gestaltningar är andligt tillgängliga, som en annan Husserl-lärjunge beskrivit det. Att det också uppstod en liten andlig rörelse bland de unga fenomenologerna var oavsiktligt; ett antal av dem blev troende, flera blev bekännande kristna. Så småningom även Edith Stein. För hennes del blev några personliga möten det avgörande, och ännu ett par läsupplevelser, under studietiden på 1910-talet, vid sidan av att hon skrev avancerade vetenskapliga uppsatser: som läsningen a v Søren Kierkegaards Inövning i kristendom och så, det som ändrade allt: en 1500-talsmystikers memoarer.När hon slog igen den utropade hon Det här är Sanningen!Stein kom från ett fromt judiskt hem, men hade räknat sig som ateist tills hon var lite över 20 att utöva religiösa ritualer utan egen övertygelse var otänkbart för henne. Världsfrånvänd var hon aldrig: parallellt med filosoferandet var hon engagerad i politiken, exempelvis.Det var en sömnlös sommarnatt 1921 som hon sträckläste mystikern, karmeliten och kyrkoläraren Teresa av Ávilas självbiografi. När hon slog igen den utropade hon Det här är Sanningen!, enligt egen beskrivning av ögonblicket.Den där sanningen med stort S som en förvärldsligad och postmodernism-skadad kultur som vår egen har svårt för. Jag kommer att tänka på den halvkände sakprosaförfattare i panelen under en samtalskväll om konsten att förmedla fakta, som slog ifrån sig med ett ordet sant det låter ju nästan religiöst.Edith Stein har aldrig avslöjat vad i den här självbiografin hon syftade på, och som blev utlösande för hennes omvändelse hon blev döpt och upptagen i katolska kyrkan knappa halvåret senare. Men jag föreställer mig att rader som de här av Teresas penna kan räknas dit: de om att längst in i själen finns den gudomliga sanningen och den är sanningen i sig själv; Den är utan början och utan slut, och alla övriga sanningar härrör från denna sanning.Jag påminns om den beskrivningen när jag läser en av den tyske filosofen Markus Gabriels böcker: Die ewige Wahrheit und der Neue Realismus" den eviga sanningen och den nya realismen, från 2019. Det finns bara utsnitt, som alltid är utsnitt av något större, men det finns inget Största, ur vilket alla utsnitt är utsnitt som Gabriel säger där, om vår värld och verklighet; ja, det här är en samtalsbok, filosofen resonerar med en vetenskapsförfattare om de eviga frågorna.De säger delvis samma sak, Markus Gabriel och karmelitnunnan från spanska Àvila. Att all sanning och allt verkligt är del i något större i all oändlighet. På en punkt är de oense: om det gudomliga.Gabriel är skeptisk till religion. Fast ger alla troende rätt i att det finns en andlig verklighet och att den är lika verklig som all annan verklighet. Detta sagt av en filosof som är en av grundarna av den så kallade Nya realismen som bland annat menar att verkligheten inte är singulär, att det så att säga finns flera verkligheter. Och: att vi kan nå insikt om det verkliga, så som det är; en insikt som också är verklig.På tal om ande, själ och medvetande: Markus Gabriel hävdar bestämt att jaget inte är detsamma som hjärnan, i skarp opposition mot de reduktionistiska neurovetenskaperna.Allt vetande är styckverk, förståndet har sina gränser; vid skiljelinjen böjer sig den kloke i vördnadI ett av hans tidigare arbeten upptäcker jag just medan jag grunnar på hur jag ska komma vidare med den här essän en uppräkning av tänkare som, helt i hans egen smak, förvisar hela naturalismen alltså uppfattningen att allt som existerar kan studeras och förklaras med naturvetenskapliga metoder ja, filosofer som var och en på sitt sätt förpassar den tanken in i ett sidorum: Platon, Aristoteles, Kant och Hegel finns på listan, bland andra, och Edith Stein. Alla med sinne för att träda i kontakt med anden.Och som Stein, Edmund Husserls tidigare stjärnelev, skrev i sin artikel om intellektet: allt vetande är styckverk, förståndet har sina gränser; vid skiljelinjen böjer sig den kloke i vördnad för den outgrundliga sanningen.Utslagsgivande för Stein och hennes nya tillförsikt var sannolikt även de här orden av mystikern Teresa av Àvila, om själen: Då hon inte kan förstå det hon förstår, är det genom att inte förstå som hon förstår, som jag läser i den svenska översättningen av 1500-talsmemoarerna. Det är ord som jag inte blir riktigt klok på. Men som inte vill lämna mig. Jag är övertygad: det ligger en djup sanning i dem. Av den sort som inte passar in, inte riktigt räknas, i vår mätbarhets- och hjärnkapacitets-fixerade tid: den intuitiva vissheten.När Edith Stein avslutade sitt filosofiska storverk, om det ändliga och eviga varat, hade hon själv redan trätt in i karmelitorden. En sommardag 1942 hämtades hon från sitt kloster och deporterades till Auschwitz, tillsammans med andra konverterade judar, och raka spåret till gaskamrarna. Naziregimen kallades av den skarpsynta Stein förresten för antikrists välde. Hon hade insett sanningen om den, och dess farlighet, långt före de flesta andra.Ylva HerholzLitteratur:Das wahre Gesicht Edith Steins. Waltraud HerbstrithEdith Stein. W. Herbstrith, red.Edith Stein biografi texter. Anders ArboreliusBoken om mitt liv. Teresa av Jesus (av Àvila)Die ewige Wahrheit und der Neue Realismus. Markus Gabriel & Matthias EckoldtDer Sinn des Denkens. Markus Gabriel

  • Varför har tyckandet blivit så nedvärderat? Författaren Lyra Koli går i den här essän ut till försvar för åsiktens förenande funktion i samhället.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Fler och fler verkar tycka att tyckande och tänkande inte går ihop. I såväl politiska som estetiska diskussioner klassas tyckandet som så oseriöst att det uppfattas som en direkt motsättning till nyanserade reflektioner. Är det här en bra eller dålig diktsamling? Ska vi höja eller sänka skatterna i Sverige? Är den här låten gripande eller sentimental? Borde surrogatmödraskap tillåtas? Att komma ifrån det rena tyckandet, som det ibland lite nedlåtande kallas, för att istället göra en mer sansad analys, har blivit ett ideal för både kultur- och ledarsidor. Men är det verkligen önskvärt, om ens möjligt, att göra sig av med tyckandet när det handlar om konst och politik?Kanske är tyckandet i själva verket det mest centrala. Den amerikanska filosofen Stanley Cavell kritiserar den analytiska traditionens oro för att estetiska (och moraliska och politiska) omdömen saknar något: argumenten som stöder dem är inte lika slutgiltiga som logiska omdömen, eller rationella på samma vis som vetenskapliga argument. Det är de sannerligen inte, konstaterar Cavell: och vore de det skulle det inte finnas några sådana discipliner som konst (eller moral) och ingen sådan konst som kritiken. Även om det går att resonera kring dem så är det rena vetandet ett omöjligt ideal när det kommer till konst och politik.I kontrast till tyckandet förespråkar man gärna tolkningen, som anses vidga, öppna och förklara. Men tolkningar kan lika gärna skymma som klargöra. Susan Sontag skriver i essän Mot tolkning att tolkningsutsläppen idag förorenar vår sensibilitet. I en kultur vars redan klassiska dilemma är intellektets expansion på energins och sensualitetens bekostnad, så är tolkningen intellektets hämnd mot konsten. I vägen för verkets omedelbara, sinnliga effekt på dig ställer man dess innebörd, som om konsten bara vore en indirekt kunskapsförmedling. Som Sontag säger så trubbar det av och passiviserar publiken. Hur många vågar idag säga vad de tycker om en tavla innan de har läst kuratorns förklarande beskrivningar? Samtidigt drillas studenter på konstskolor i att presentera teoretiseringar av sina egna praktiker, som om det blivit otänkbart att verken kunde tala för sig själva.I Immanuel Kants Kritik av omdömeskraften, som anses ligga till grund för den moderna estetiken, utgår teorin om det sköna från det omedelbara smakomdömet. Kant beskriver smakomdömet som grundat i en subjektiv allmängiltighet. Till skillnad från mat och dryck så väntar du dig att andra borde hålla med dig när det kommer till konst och naturskönhet. Den subjektiva allmängiltigheten innebär inte någon objektiv kunskap, och det går därför aldrig att bevisa vem som har rätt i smakfrågor. Men du känner ändå att du ger uttryck för en mer allmän än privat uppfattning när du fäller estetiska omdömen. För Kant är denna förmåga en viktig indikator på att människorna lever i en gemensam värld inte bara rationellt och materiellt, utan i själva upplevelsen av vår egen varseblivning.Som student på grundnivå hade jag svårt att förstå vad Kant menar. Hur kan omdömen om konst utgå från något annat än ett rent personligt tyckande? Det finns ju minst lika stora skillnader i musik- som i drinksmak. Kant är förstås medveten om att det sällan råder konsensus om det sköna. Smaken kommer alltid att vara stridbar. Men det är själva känslan av att alla borde hålla med oss som gör smakomdömet så centralt för honom. Här rör det sig om ett slags mellanmänskligt tyckande, ett gemensamt sinne eller en insisterande impuls till att dela samma verklighet, som utgör grunden för våra möjligheter till civiliserad samvaro.Kanske var mina svårigheter ett symptom på att vår syn på tycke och smak har ändrats dramatiskt sedan Kants tid. Hans filosofi var lika inriktad på att beskriva tänkandets begränsningar som dess möjligheter, men trehundra år efter Upplysningen kan vi inte längre acceptera en omedelbar lustkänsla som utgångspunkt för ett mer allmänt omdöme. Tyckandet har kommit att ses som något nästan uteslutande personligt och viktlöst.Paradoxalt nog beror det kanske på att vi idag uppmanas att tycka till om allt mer. Vi ska betygsätta våra taxiresor, välja vårdgivare och konstruera våra egna filterbubblor. Föreställningen om en gemensam smak är nästan död. Ibland leder det till rent bisarra tongångar i debatten: som om åsikter om vilka verk som borde inkluderas i en litterär kanon vore lika godtyckliga som om man föredrar pepsi eller cola. Tyckandet har sugits upp av våra konsumtionsidentiteter, en tom logik som kommit att genomsyra allt. Gillar du att spela golf? Då kanske du också skulle tycka om vinster i välfärden!Varför har tyckandet urholkats på det här viset? Enligt den politiska teoretikern Wendy Brown har en tyst nyliberal revolution ägt rum. Brown beskriver nyliberalismen som en normativ rationalitetsprincip som gradvis har tolkat om alla värden till ekonomiska. Vårt gemensamma samhälle har blivit en spelplan för investeringar och avkastningar. Jag tycker mig höra den här logiken eka i retoriken hos de svenska liberala partierna, vilket numera samtliga från Socialdemokraterna till Kristdemokraterna oblygt kallar sig. De beskriver staten som ett företag som ska förvaltas, och framställer marknadsanalys som det enda sättet att bedriva seriös politik. Du ska inte rösta utifrån dina åsikter, utan utifrån din och statens plånbok. De partier som inte opererar efter samma logik ses som ytterkantsextremister. Demokratin utmålas som ett val mellan ansvarstagande förvaltare och ideologiska fundamentalister.Tycker du att den här essän låter vänsterextrem eller kulturkonservativ? Är tonläget för svepande eller för kategoriskt? Jag har försökt tänka kring tyckandet, men inte utan att tycka något själv. Som Cavell säger skulle det knappast bli något kvar av vare sig estetiken eller politiken om man lyckades rationalisera dem fullständigt. Det betyder inte att utgångspunkten är irrationell. Snarare att den utgår från en impuls till mellanmänsklighet. Känslan av att alla borde hålla med oss är vad som ligger till grund för den passionerade kritiken och den engagerade politiken. I vårt eftertryckliga ja eller nej finns hjärtat av ideologin och smaken.Naturligtvis bör inte de nyanserade diskussionerna sluta där. Men utan det stridbara och gemenskapande tyckandet återstår bara godtyckliga personliga preferenser och analytisk logik. Vore det inte mer än så som höll oss samman kunde vi lika gärna överlåta såväl budgetläggning som recensionsuppdrag till artificiella intelligenser. Det skulle säkert vara mer informativt, lukrativt och effektivt. Men lyckligtvis är vi fortfarande för fästa vid vårt tyckande för att låta marknaden ta oss ända dit.Lyra Koli