Berlinmur Podcasts
-
Den så kallade moodmusiken, skapad och anpassad för stämningsspellistor, vinner mark. Några vill se lägre ersättning från strömningstjänsterna till den. Men hur avgör man vilken musik som har verkshöjd?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Inom musikrättsorganisationen STIM pågår parallellt en debatt om huruvida symfoniska verk ska ha samma ersättning som poplåtar. Är ett musikverk bättre bara för att man lagt ner mer arbetstid? Samtal i studion med musikjournalisten Johanna Paulsson och musikprofessorn Mattias Lundberg om hur vi värderar musik.
FÖLJ MED IN I DET HEMLIGHETSFULLA MOOD-SKIVBOLAGETDen så kallade moodmusiken har vuxit explosionsartat de senaste åren. Genren kan beskrivas som en modern hissmusik, och är anpassad efter strömningstjänsternas humörspellistor, till exempel för sömn eller träning. På spellistorna drar moodartisterna in miljontals strömningar – samtidigt som de oftast är helt anonyma. P1 Kulturs reporter Nike Rydberg har besökt ett svenskt mood-skivbolag för att undersöka den hemlighetsfulla branschens framväxt.
FÖRFATTAREN JENNY ERPENBECK: MURENS FALL VAR EN SVÅR TID FÖR MIG PERSONLIGENErpenbeck är född och uppvuxen i Östberlin. Men trots erfarenheten av att se Berlinmuren falla i hemmakvarteren 1989 har hon till skillnad mot andra tyska författarkollegor länge vägrat skriva den stora romanen om DDR, och om tiden för murfallet. Men så en dag öppnade hon sina gamla dagböcker från 1980-talet. Och så skrev hon "Kairos", en kärlekshistoria om Hans och Katharina i det sena 1980-talets Östberlin. P1 Kulturs Anna Tullberg träffade Jenny Erpenbeck när hon nyligen besökte Sverige. Vad var det egentligen som stod i de där dagböckerna?
ESSÄ: SVERIGE VAR VACKERT – MEN SAKNADE CIVILISATIONI dag är vi vana vid att studera en stad som en karta sedd rakt uppifrån, men under lång tid var perspektivet lite mer snett från ovan. Utsiktens centrala roll för den som reser står i fokus när latinforskaren och poeten Anna Blennow tar sig upp på fjället och ser världen växa och krympa framför sina ögon, i dagens OBS-essä.
Programledare: Lisa Wall
Producent: Felicia Frithiof -
Berlinmurens fall på kvällen den 9 november 1989 kom som en fullständig överraskning för alla. Tidigare samma år hade den östtyske ledaren Erich Honecker stolt förkunnat att muren som delade staden skulle stå i ytterligare 50 eller 100 år om det visade sig nödvändigt.
I nästan tre decennier hade Berlinmuren hindrat DDR-medborgare att fly till väst och i slutet av 1980-talet var det många som uppfattade den som en historisk konstant. Men hösten 1989 blåste förändringens vindar kraftiga i östra Europa och en efter en tvingades kommunistregimerna ge efter för trycket från folket och lämna ifrån sig makten.
Även Östtyskland påverkades av denna utveckling. Motvilligt tvingades den östtyska kommunistregeringen till eftergifter men så långt som till att öppna Berlinmuren var man inte villig att sträcka sig. Berlinmuren föll inte heller som ett resultat av medvetna politiska beslut utan var ett resultat av en rad misstag och ett omfattande slarv. För de styrande i DDR skulle Berlinmurens fall kunna beskrivas som ett fatalt olycksfall i arbetet.
I dagens avsnitt av En oväntad historia samtalar historikerna Olle Larsson och Andreas Marklund om Berlinmurens uppgång och fall. Varför uppstod två tyska stater efter andra världskriget? Vad var syftet med att bygga en mur som delade Berlin och vilka händelser var det som ledde fram till Berlinmurens fall en sen kväll i november 1989?
Men Berlinmuren var inte bara en mur. Den var en symbol för det kalla krigets delade värld. När muren föll var en ny världsordning som höll på att ta form. Det kalla kriget gick mot sitt slut.
Lyssna också på Sovjetunionens sammanbrott.
Bild: Berlinmurens fall 1989, Wikipedia.
Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Följ med till Tyskland och träffa en av våra framstående operasångerskor - Karin Lovelius. Vi pratar opera, karriär, Berlinmurens fall och om autenticitet i ett intressant samtal.
Den svenska mezzosopranen Karin Lovelius har blivit känd i Europa för sina tolkningar i dramatiska roller. Karin gillar de där lite mer dramatiska rollerna, när hon får ägna sig åt teater ihop med musiken. Hennes väg till operascenen var dock både lång och krokig. Hon är utbildad civilekonom, och när hon sadlade om var det många som trodde att det var sent, Karin var 34 år gammal när hon kom in på operahögskolan. Men Karin har bevisat att de hade helt fel. Numera är hon anställd vid Oper Leipzig i Tyskland och har rönt stor framgång.
Vi får flera goda råd om karriär, som gäller fler branscher än operan. En hel del om att bo i Tyskland upptar också vårt intressanta samtal. Visste du att rörelsen som till slut ledde fram till Berlinmurens fall delvis började i Lepzig? De fredliga måndagsdemonstrationerna pågick under flera månader och många fängslades (däribland en av Karins kollegor).
Karins mål är att skapa förståelse. Hon gör det genom autenticitet, och hon menar att det är viktigt med tillgänglighet och att knyta an till publiken.
Följ Karin i sociala medier:
https://www.instagram.com/karinlovelius/
Lyssna till Karin:
https://www.youtube.com/channel/UCHanyyAkb2xVr6APCWQtLrg
Karins hemsida
https://www.karinlovelius.com/
SWEA Berlin
https://berlin.swea.org/
SWEA-poddens team i detta avsnitt:
Intervju: Maria Jacky (SWEA Rom) och Anna Frick (SWEA Washington DC)
Redigering: Malin Svanteson (SWEA Japan)
Webbredaktör: Ann-Sofie Berg (SWEA Singapore)
-
Berlinmuren blev den starkaste symbolen för delningen av Europa efter andra världskrigets slut. Muren var 43,7 kilometer men med dubbla och tredubbla taggtrådsstängsel med mellanliggande ingenmansland sträckte sig gränsbefästningen 156 kilometer.
Efter kriget kom amerikanerna att acceptera delningen av Europa och i hemliga samtal mellan USA:s president John F Kennedy och generalsekreterare Nikita Chrustjov gjorde Kennedy klart att de accepterade Sovjetunionens överhöghet över Östeuropa och Östtyskland.
Östtyskarna fick aldrig fria val, men de röstade med fötterna istället. Under åren 1949 till 1961 lämnade 2,7 miljoner människor det fattiga och ofria Östtyskland för Västtyskland. När antalet flyktingar ökade till 30 415 i juli månad 1961 blev det för mycket för den kommunistiska regimen. Efter att inhämtat godkännande från Moskva påbörjades byggandet av Berlinmuren den 13 augusti 1961.
I reprisen av det nymixade avsnitt 58 av podcasten Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Jan Lewenhagen som var Dagens Nyheters korrespondent i Berlin 2006–2016. Han har bland annat skrivit boken Kanslern som kom in från kylan där han skildrar Angela Merkels politiska karriär.
På tre dagar uppfördes Berlinmuren som blev 43 kilometer lång och med tiden kom den att förstärkas med ytterligare en mur, bevakningstorn, minfält och taggtråd. Officiellt var Västvärlden rasande, men i hemlighet var de västliga ledarna lättade över att det spända läget hade fått någon slags lösning – en mur var bättre än ett krig.
Men trots hindren kom 5 000 människor att fly genom att klippa taggtråd, simma över floder, krypa via tunnlar, dolda i lönnfack i bilar och flyga med flygplan och luftballonger. Runt 200 människor dog vid flyktförsök. Den förste var den 24-årige Günter Litfin som försökte simma över till väst och den siste den 21-årige Chris Gueffroy, som sköts med tio skott i februari 1989. Både försök till och förberedelser för flykt bestraffades med upp till åtta års fängelse.
Efter den sovjetiska ledaren Michail Garbatjovs perestrojka och glasnost hamnade den östtyska ledningen i stalinistisk opposition och när andra öststater frigjorde sig öppnades järnridån upp. Tiotusentals östtyskar kunde i september 1989 passera gränsen Ungern-Österrike. Östtyska medborgare började nu ställa sig vid muren för att få resa ut. En presskonferens i Östberlin rörande massflykten avslutades med politbyråmedlemmen Günter Schabowskis historiska besked: DDR-gränsen skulle öppnas. Genast.
28 år efter att Berlinmuren uppfördes öppnades gränsen mellan Öst- och Västberlin den 9 november 1989, klockan sex på kvällen. Mindre än ett år senare återförenades Öst- och Västtyskland den 3 oktober 1990.
Bild: Berlinmuren 1961. Från tyska federala arkivet. Creative Commons.
Musiken i avsnittet: TECHNO CITY OF BERLIN by Marco Cappelletti is licensed under a Creative Commons License.
Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
I flera europeiska länder har historiska händelser skärskådats de senaste åren. Erik Lindman Mata funderar på vad den tyska diskussion om landets koloniala förflutna säger om minnesarbetets natur.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Få nationer har en så komplicerad relation till sin minnespolitik och sina historiska övergrepp som Tyskland. Och tyskarna har under 1900-talets senare hälft utan tvekan noga skärskådat sin roll i den nazistiska brutaliteten. Visserligen på olika sätt, men alltid med insikt om den tyngd det förflutna lägger på samtiden. Själva behovet av att bearbeta Förintelsen har till och med blivit en officiell och oomtvistad hållning. Ändå har de senaste åren en diskussion om minnet av Förintelsen återigen blossat upp. Kanske säger den tyska diskussionen, om landets historiska minne, något viktigt, som rör inte bara hur länder bearbetar sitt förflutna, utan också hur förutsättningarna för att hantera och reflektera över det förflutna inte är huggna i sten. Kanske visar den hur alla våra historiska rötter fortsätter att växa, åt olika håll.
Efter kriget reste sig Tyskland relativt snabbt ur sina spillror, för att snart bli centrum för den europeiska politiken. Men man började bara sakta tala om det förflutna. Redan på 1980-talet, när önskan om klarspråk kring den tyska skulden väl hade börjat etablera sig, kom den första motrörelsen – historikerstriden briserade. Det var historikern Ernst Nolte som utlöste det hela, genom att ställa frågan om vad för slags händelse Förintelsen var. Unik i sitt slag? eller en del i det grymhetens kabinett som redan befolkades av folkmordet på Armenier, tortyren i Gulag och de allierades bombningar av tyska civilister? Konfliktlinjen var tydlig: Vore det bättre att sopa det hela under mattan, glömma och gå vidare eller var man snarare tvungen att fokusera och söka bearbeta det folkmord som hade begåtts?
Den senare positionen vann och blev till den rådande, hegemoniska ståndpunkten. I den historiesyn som kom att råda var Förintelsen en egenartad och ojämförlig händelse, en grymhet av oerhörda proportioner och en händelse som Tyskland inte fick vända bort blicken ifrån. Man insåg att man behövde arbeta igenom sin kollektiva erfarenhet, och historikerstriden blev ett minne blott.
Men tjugo år in i det århundrade som många, efter Berlinmurens fall, trodde skulle innebära liberalismens fullständiga seger och historiens slut har så frågan om det förflutna återigen seglat upp. Historikern Aleida Assmann menar att det som nu pågår i Tyskland är ett direkt återupptagande av den tidigare striden. Men nu handlar det inte först och främst om förhållandet till Förintelsen, utan snarare vad man ska göra med sitt koloniala förflutna. Diskussionen, eller diskussionerna, har dykt upp på olika håll; ska man döpa om koloniala gatunamn? Fanns det fog för att avboka den kamerunske filosofen Achille Mbembe, som skulle ha föreläst på en konstfestival, bara på grund av hans stöd för bojkotten av israeliska företag? Ska man återbörda de konstverk som man under koloniala krig har tagit till Europa? och så vidare. Just för att man gör anspråk på ett visst minnesarbete, så knyter dessa frågor också an till arbetet med och minnet av Förintelsen.
Men varför lyfts frågan om Förintelsen just i dag? Historikern Sebastian Conrad menar att det handlar om en övergång från efterkrigstidens historiska berättelse till erfarenheten av en globaliserad samtid.
Efterkrigstidens berättelse bestod i förkastandet av nazismen, en ökad demokratisering och att man avhände sig krigsmakten. Kärnan i figuren var bearbetningen av Tysklands skuld, och speglar den minnespolitik som karaktäriserade det sena 1900-talet. Avgörande var efterkrigstidens transnationella ram och världsordning. Dåtidens minnespolitik var ett villkor för Tysklands väg mot väst och kan bara förstås i den geopolitiska struktur som då växte fram. Den som ville ingå i den Europeiska gemenskapen behövde inte bara anpassa lagar och politiska system, utan också synen på det förgångna.
Det som nu har hänt är att minnet av 1900-talet står inför nya sociala, kulturella och geopolitiska förutsättningarna, vilket till exempel märks i skiftet i synen på Tysklands koloniala övergrepp. Det tyska uppmärksammandet av folkmordet på hererofolket i Namibia är, enligt Conrad, ett tydligt exempel på vad som har förändrats. Under 80-talet fanns inget utrymme för att erkänna vad som hade hänt i Namibia. Då talade man om folkmordet i termer av ett svårmanövrerat, martyrliknande krig för tyskarna – i skarp kontrast till hur man såg sin egen roll i Förintelsen. Först 2016 bad tyska staten om förlåtelse för vad som hänt i Namibia. Minnesarbetets objekt hade skiftat.
Att arbeta igenom trauman, individuella såväl som kollektiva, är svårare än att bara städa upp, dra ett streck och gå vidare. Minnen somnar, minnen väcks till liv. Även sår som läker lämnar spår på kroppen, och även brott som erkänts gör ont.
Men till skillnad från ett ärr, så skiftar minnet beroende på vilken konstellation det hamnar i, vilka andra minnen det förhåller sig till. Därför behövde frågan om kolonialismens förbrytelser mäta sig med Förintelsen, eftersom den rådande tanken om Förintelsens unikhet inte släppte in andra förbrytelser i sin omkrets. För att räknas som legitim – för att kunna bli en del av arbetet med det förflutna – behövde frågan om kolonialismen ställas bredvid Förintelsen – trots att man ihärdigt hävdat det senares unikhet.
Ett strikt nationellt minne är i dag kanske inte möjligt. Precis som den offentliga diskussionen fokuserar konflikter både innanför och utanför det enskilda landets gränser, är också minnespolitiken en globaliserad och spretig fråga. Det gäller för både det kollektiva minnesarbetet, som för olika grupper eller individers förståelse av sin egen historia. Också det svenska minnet är alltmer sammanflätat med omvärldens. Detta syns inte minst i vilka händelser som påverkar och formar oss.
Så har rivningen av koloniala statyer i både USA och England återspeglats i liknande konflikter kring Sveriges rasbiologiska historia; nya konfliktlinjer mellan USA och Ryssland påminner oss om den svåra balansgång vår förmenta neutralitetspolitik inneburit; Nordirlands utträde ur EU och Kosovos självständighetsförklaring påminner hela Europa om hur nyfött det rådande fredstillståndet är. Minnets rötter spretar.
Det är värt att påminna sig om att det alltså inte är fråga om att jämföra olika katastrofer, för att bedöma vilken som är störst eller mest egentlig eller vidrigast. Det handlar snarare om att förhålla sig till att förutsättningarna för att minnas en katastrof – eller att minnas sin katastrof – har förändrats.
Som Assmann påpekar, innebär det singulära och unika hos en händelse inte att den också måste vara uteslutande. Minnet och den politik som kretsar kring det kollektiva minnesarbetet är inte ett nollsummespel, utan en övning i uppmärksamhet och arbete. Ett arbete vi inte kommer bli färdiga med på mycket länge.
Erik Lindman Mata, poet
-
Här kommer den efterlängtade föreläsningen om etableringen av det kalla kriget.
Vilka intressen har egentligen verkat ledande för den geopolitiska och ekonomiska utvecklingen sedan dess?
Det blir som vanligt en spännande resa, med nya perspektiv och analyser av de historiska händelser och individer som format vår omvärld.
Häng med när Carl och Conny tar oss med genom historien, med start i slutskedet på andra världskriget.
Detta är den inspelade finalen på Circus i Stockholm, som avslutade den föreläsningsturné som Carl och Conny gav sig ut på under mars 2022.
Turnen var en stor succé med ett fantasiskt engagemang hos er som följt oss på resan.
Vi vill ge er alla ett stort tack för en fantastisk resa genom Sverige!
Ställ fram kaffet och spänn fast er, så kör vi!
De Fria är en folkrörelse som jobbar för demokrati genom en upplyst och medveten befolkning!
0:00:00 - Introduktion
0:04:15 - Boschaffären
0:08:30 - AB Cryptograph - Crypto AG
0:11:35 - Familjen Palmes kopplingar
0:23:00 - Oliver "Tucker" Carlsson
0:25:04 - Andra världskrigets slutskede
0:33:20 - Etableringen av det kalla kriget
1:04:24 - Krigen från 1945 - 1970
1:06:19 - Krig och offentlig konsumtion
1:17:44 - Skuldmättnad och Petrodollarn
1:21:50 - Iranska revolutionen
1:27:05 - Krigen under 70-talet
1:27:52 - Kreditavregleringen
1:31:18 - Sverige
1:38:20 - Lockerbieaffären
1:45:45 - Krigen under 80-talet
1:47:05 - Berlinmurens fall
1:51:55 - Sovjetunionens upplösning
1:57:52 - Sverige
2:00:12 - Valuta-attacken 1992
2:06:21 - Sverige - M/S Estonia 1994
2:08:20 - Krigen under 90-talet
2:09:04 - Kriget mot terrorismen
2:17:40 - Finanskrisen 2007-2008
2:20:57 - Barack Obama
2:22:16 - Hillary Clinton
2:27:14 - Skuldmättnad och flyktingströmmar
2:27:20 - Edward Snowden
2:28:20 - Donald J. Trump
2:31:17 - Victoria Nuland
2:33:38 - Ukraina
2:37:22 - AvslutningStöd oss:
SWISH: 070 - 621 19 92 (mottagare Sofia S)
PATREON: https://patreon.com/defria_se
HEMSIDA: https://defria.se
FACEBOOK: https://facebook.com/defria.se -
I veckans avsnitt pratar vi om stora rubriker! Först ut denna vecka är Ida som berättar om Tutankhamon. Det är även hundra år sedan man hittade Tutankhamons grav och dess skatter. Lucas berättar i sin tur om Berlinmuren och dess uppförande och fall.
Har ni tips på ämnen eller olika fall ni vill att vi tar upp får ni mer än gärna kontakta oss på [email protected] eller på Instagram via Stapalspodcast eller via lucasternestal och utt3rclou. Glöm inte att prenumerera på podden så ni får notiser om när nya avsnitt läggs ut och ge oss gärna betyg!
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Det skulle bli ett succéår för kultförklarade Love Parade. I stället slutar det med trängsel, panik och död. Men allt hade kunnat undvikas.
Nya avsnitt från P3 Dokumentär hittar du först i Sveriges Radio Play.
Året är 2010 och Manfred har tagit tåget till den tyska staden Duisburg för att gå på Love Parade. Technofestivalen är en av världens största. Han ser fram emot att dansa sig svettig till tunga basgångar.
Men väl inne på festivalområdet börjar det sprida sig oro och olycksbådande rykten om kaos borta vid entrén. Ryktena visar sig stämma. Det har blivit trängsel och situationen har urartat.
21 personer mister livet i en av Tysklands värsta katastrofer sedan andra världskriget. Medier letar efter en syndabock. Polisen, festivalarrangören och staden Duisburg skyller på varandra. Mötesprotokoll visar att ingen satt ner foten, trots att brister i säkerheten påpekats redan under planeringsarbetet.
Love Parade som startades efter Berlinmurens fall 1989 för att sprida ett budskap om öppenhet och framtidstro har slutat i totalt mörker. Arrangören deklarerar att festivalen ska läggas ner för att hedra offren.
P3 Dokumentär berättar historien om Love Parades uppgång och fall.
Medverkande:
Manfred Bauknecht, festivalbesökare.
Julia Henriksson, festivalbesökare.
Danielle de Picciotto, grundade Love Parade år 1989 i Berlin.
Benjamin Sartory, journalist på radiostationen WDR.
David Schraven, dåvarande journalist på tidningen WAZ.
Jurgen Gerlach, professor och chef för avdelningen för trafikforskning vid universitetet i Wuppertal.
Jurgen Widera, pastor och offrens ombudsman.
Regina Scheurer, driver offrens minnesfond.
Jesper Dahlbäck, DJ och musikproducent.En dokumentär av: Robin Jonsson
Producent: Lars Truedson
Exekutiv producent: Ulrika LindqvistDokumentären är gjord av produktionsbolaget Tredje Statsmakten, för Sveriges Radio.
-
10 minuter om en mur som delade en stad, ett land och satte skräck i ett helt folk. 9 november 1989 faller Berlinmuren. Människor ska efter nästan 30 år äntligen få träffa varandra igen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Om podden:Stora händelser är en podd i Barnradion med 10 minuter om nyhetshändelserna som förändrat världen.
Podden passar för 9-13 år ungefär.
Frågor till avsnittet:Vilket krig ledde fram till att Tyskland delades upp?
Vad hette underrättelsetjänsten i Östtyskland som spionerade på folket?
Vad var det som till slut fick folk att börja demonstrera mot diktaturen i Östtyskland?
Varför ville inte de som bestämde i Östtyskland att folk skulle fly västerut?
Varför pratas det fortfarande om Berlinmuren tänker du?
Producent och programledare: Emilia Traneborn, Munck
Producent: Elsa Gellermark, Munck
Ljudläggare: Viktor Bergdahl, Munck
Exekutiv producent: Per Palmqvist, Barnradion
Med ljud från: Sveriges Radio, P3 Dokumentär, SVTAvsnittet gjordes av Munck Studios för Sveriges Radio.
-
Det halvgamla är alltid det mest urmodiga och få värnar om 1980-talsarkitekturen. Kulturredaktionens Katarina Wikars reser tillbaka till tidens byggnader och tar farväl.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången i november 2020.
Inget årtionde är estetiskt så nedvärderat som 1980-talet med sina solkiga pastellfärger och låga glastak men kanhända kan det komma en framtid då någon bestämmer sig för återupprätta det.
Innan dess ska jag försöka berätta vad decenniet var för något för er som är för unga för att minnas eller er som av en eller annan anledning har förträngt det. Jag var nämligen ung på åttiotalet och sen aldrig mer.
Åttiotalet var helt analogt. Vi skrev på elektriska skrivmaskiner och vände på vinylskivor. Inne i tjockteven flimrade en snedställd rockvideo från MTV. Fotografier skulle helst vara i svartvitt och sneda de med för att visa att de var en bild och inte verkligheten. Det var kallt krig och Berlinmuren. Om man var arbetslös skulle man skriva ordet arbetslös för hand 100 gånger i rad på rosa kort. Sen kunde det hända att man fick ett beredskapsjobb. Palme blev skjuten och Tjernobyl blåste radioaktiva vindar över oss. Mot andra halvan av åttiotalet avreglerades finansmarknaden i Sverige och yuppien blev en symbol för den nya tiden. Vi lärde oss ord som postmodernism och försökte läsa Walter Benjamins Passagearbetet och Derrida. Orden för åttiotalet var fragment och mellanrum.
Detta bara som bakgrund för nu ska vi koncentrera oss på arkitekturen. Den blir ofta inte synlig förrän efteråt. På åttiotalet bodde få unga i åttiotalshus. När jag flyttade till Stockholm 1983 fick man gå på utlagda bräder över ett lerigt träsk som senare skulle bli det nya bostadsområdet Södra Station, byggt på sjöbotten. Detta var fortfarande stadens utkant. Fyllefarbröderna sov i sandcontainrar längre bort på Ringvägen.
I antologin ”Tio byggnader som definierade 1980-talet” är förstås Södra station med. Området skulle bli stadens renässans, skriver Rasmus Waern. Ett postmodernt bostadsområde. Det var arkitekturens mest förvirrade tid. Den katalanske arkitekten Bofills båge skulle bli ett palats åt minnena. Futuristisk klassicism möta nymodernism. Vissa kallade det kulissarkitektur och Henning Larsens skyskrapa vid Medborgarplatsen blev både kortare och tjockare än planerat och fick namnet Haglunds pinne efter stadsbyggnadsrådet. Och länge luktade det korv från KF:s korvfabrik på hörnan.
Nu står området där mitt på Södermalm, och det har åldrats snabbare än den omkringliggande sekelskiftsarkitekturen, ja, snabbare än 60-talshusen strax intill. Åttiotalets pastellfärger blev fort solkiga slår det mig, och de höga portalerna riktiga blåshål trots alla ambitioner. David Bowie hade konsert på Ullevi 1983, och hårdblonderad i en aprikosfärgad eller var det mintgrön alldeles för stor kostym med axelvaddar ville han få oss att dansa. Man kan säga att tidens arkitektur var ungefär likadan.
Mycket av det storskaliga som uppfördes gjordes för ett samhälle som snart inte skulle finnas längre. Posten var fortfarande ett hus och ett statligt verk. Man gick till ett postkontor, gärna stort och ljust och modernistiskt och stod i kö för att köpa frimärken och betala räkningar. Och 1983 byggdes det största posthuset av dem alla i Solna, Tomteboda postterminal mellan motorvägen och järnvägsspåren. I grå betong med 106 000 kvadratmeter golvyta och funktionerna synliga från utsidan. Sedan försvann Posten men vart tog den vägen? I dag är den en lucka i matbutiken, en dröm.
Kvar som ett ekande minne står den där, den gigantiska postterminalen i Tomteboda, ett minne av den ideologiska gräns som gick rakt genom åttiotalet, och som Dan Hallemar börjar arkitekturboken med att peka på. Den första halvan av decenniet lever kvar i postproggen, husockupationerna, trädkramarna. Bomässan i Upplands Väsby 1985 slog ett sista slag för det småskaliga, för grannskapstanken och kollektivhusen. Sen kom avregleringen av finansmarknaden, innerstäderna som legat halvt i träda blev investeringsobjekt, skillnaderna mellan de som äger och de som hyr slutligen en avgrund.
Och vid vägkanterna står den gamla framtiden kvar. Det var på sent åttiotal alla dessa köpcentrum utmed motorvägen slog upp portarna efter amerikansk förebild. Bilen var inte det allra nyaste men skulle ha sin rättmätiga plats. Motorhotell med integrerade bensinmackar och inglasade shoppingstråk bredvid en gigantisk parkering. Eurostop hette den utanför Jönköping. Och Eurostop hette fler. De var också en effekt av avregleringen, den nya lättheten att låna pengar, spekulationen i fastigheter innan nittiotalskrisen gjorde att många konkade och andra inte ens hann byggas innan tidsandan ändrades och innerstadens husockupanter sopades bort av nyurbanismen och bostadsrättsomvandlingarna.
Atrium var ett riktigt åttiotalsord. Inglasade balkonger och innergårdar. Solna glasade in hela sitt gamla centrum. Även SAS Frösundaviks stora glasade kontorsbyggnader står som ett monument över en era där flygbolagen hörde till samhällets mest innovativa. Nya kontoret halvvägs till Arlanda var stort som sex fotbollsplaner. Glasväggar för den nya synliga kontorsmänniskan. SAS-chefen skrev en bok som hette ”Riv pyramiderna” och bytte första klass mot business class. Framtiden var global 1989, kan man läsa, kan jag minnas. Världen öppnade sig. Berlinmuren föll. Det var bara att sätta sig i ett flygplan utan dåligt samvete - om än bakom skynket.
Det kan te sig svårt att återupprätta åttiotalet med alla glastak, tron på flyget och bilen och shoppingen, kanske en och annan arkitektritad villa i linoljefärg slinker igenom tidsfiltret. Även det genomtänkta med ambitioner för alla - som Tensta Gymnasium - har tvingats stänga. Kontorshus från den tiden rivs i allt större omfattning. Det halvgamla är alltid det mest urmodiga, och här talar vi lågt i tak och bleknad pastellbetong.
Flera av mina vänner bor i åttiotalshus och säger sig trivas så visst kan här också skapas hemkänsla. Jag bodde en gång efter en separation i ett tegelhus med mycket små fönster från oljekrisens tid och hatade de melerade linoleummattorna, lyhördheten och aprikosväggarna och hade till slut många män från miljöförvaltningen i garderoben som lyssnade efter lågfrekvent buller. Ett pojkvänsembryo i Berlin med Walter Benjamin-komplex hade en gång sagt att min aura var trasig. Så det kanske inte var bostaden som brast, det kanske var jag.
Strax söder om söder i Stockholm står i alla fall det som kommer att bli den slutliga åttiotalsruinen, den sneda svartvita minnesbilden en molnig dag. Globen. Invigd 1989 och redan samma år var påven där och höll en mässa för 16 000 personer. Globen är ett tomt tecken redo att fyllas, sa någon inläst på poststrukturalismen, då det begav sig. Och när coronapandemin sedan gjorde Globen till ett tomt tecken som inte ens gick att fylla såg jag hur övergivenhetens tryck förvandlade den till en gigantisk knycklig golfboll. Hej då, åttiotalet.
Katarina Wikars, medarbetare på Kulturredaktionen
Litteratur
Tio byggnader som definierade 1980-talet, Arkitektur Förlag. Skribenter bl.a Dan Hallemar, Emelie Karlsmo, Rasmus Waern, Frida Rosenberg, Helena Mattson
-
Dino tuggar på Trump och Sofia gråter. Är det lövblåsarnas fel? Snoppar kan transplanteras, och ”likes” görs osynliga. Och hur kom det sig att David Hasselhoff sjöng vid Berlinmuren fall? Och singlarnas dag närmar. Dörrar stängs och andra öppnas.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Försvarsalliansen Nato grundades 1949 och har 70 år på nacken, men den är still going strong. Efter Berlinmurens fall och kalla krigets slut har den anpassat sig till nya lägen både en och två gånger. Efter kriget i Georgien 2008 och invasionen av Krim 2014 har det gemensamma försvarsåtagandet åter blivit helt centralt, men under resans gång har alliansen också hunnit axla fredsskapande och terrorbekämpande uppgifter. Många nya medlemsländer har anslutit sig. Ann-Sofie Dahl, som är doktor i internationell politik och författare till den nyutkomna boken Nato, berättar om ett samarbete i förändring och beskriver skillnaden mellan att vara ett medlemsland, som det Danmark där hon är bosatt, och ett partnerland, som till exempel Sverige. Hon samtalar med programledaren PJ Anders Linder.
-
Biblio 20091005 Fioretos Bokcirkeln Buddenbrooks 1Vi har träffat Aris Fioretos som har skrivit en av höstens bästa böcker "Den siste greken" en bok om Greklands historia från branden i Smyrna till 1960-talets gästarbetare. Vi pratade om ensamhet, mittpunkter och vitsen med att minnas det förflutna.Häng med Jonas Karlsson, Helena Henschen och Göran Greider in i en runt hundra år gammal berättelse om sådant vi dras med också i vår tid: Lågkonjunktur, krisande äktenskap, inre slitningar, irrationella förälskelser.20 år efter Berlinmurens fall läser Bokcirkeln en tysk, tjock klassiker om en familjs förfall: Thomas Manns Buddenbrooks. Cirkelledare är Marie Lundström.
Bokcirkeln är programmet som läser böckerna vi borde ha läst med författare alla borde få träffa. Häng med Jonas Karlsson, Helena Henschen och Göran Greider in i en runt hundra år gammal berättelse om sådant vi dras med också i vår tid: Lågkonjunktur, krisande äktenskap, inre slitningar, irrationella förälskelser.20 år efter Berlinmurens fall läser Bokcirkeln en tysk, tjock klassiker om en familjs förfall: Thomas Manns Buddenbrooks. En 25-årings debutroman från 1901, som starkt bidrog till att Thomas Mann fick nobelpriset 1929. Cirkelledare är Marie Lundström.Vi har också träffat Aris Fioretos som har skrivit en av höstens bästa böcker "Den siste greken" en bok om Greklands historia från branden i Smyrna till 1960-talets gästarbetare. Vi pratade om ensamhet, mittpunkter och vitsen med att minnas det förflutna.Programledare: Louise Epstein
