England Podcasts
-
Det är i gränslandet mellan sömn och vakenhet som litteraturen föds och blir till. Författaren Martin Engberg reflekterar över hur drömmen och skrivandet förhåller sig till varandra.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-09-08.
Benen ligger i kors. Obekvämt inklämda under skrivbordet. Käken är avslappnad, hakan lyft, munnen lätt öppen, blicken riktar sig i vinkel snett ut i rummet. Tanken rör sig bortom tanken. I nästa stund vänder jag mig mot papperet och börjar skriva.
Jag sitter gärna på det sättet ögonblicket innan jag glider från ett tillstånd med osorterade tankar, in i det aktiva skrivandet där orden hamnar på papperet i en bestämd följd vid pennas spets. I alla fall tillräckligt ofta för att ha noterat vanan. Kroppens vridning inbillar jag mig är särskilt viktig. Blicken som drar sig från papperet utåt. Som om en diagonal linje måste upprättas för att en kontakt ska uppstå mellan papperet och det som ska skrivas.
Denna förflyttning mellan tillstånd, och nödvändigheten att förbereda tillståndet med en kroppslig positionering, tycks mig likna den sänggåendes ritual. Liksom skribenten vid sitt skrivbord, begagnar hon en möbel särskilt ämnad för ändamålet. Placerar kroppen i en gynnsam position (vanligtvis liggande på sidan) för att därefter släppa den medvetna kontrollen av tankarna, ifall det går. Varken skrivkramp eller sömnlöshet låter sig hur som helst avhjälpas med ihärdig tankeverksamhet. Den som kommer på sig själv med att vara på väg att somna vaknar lätt igen. Pennan tvekar om det första ordet granskas för noga.
När drömmen sedan öppnar sig kommer den med stämningar och bilder som ibland överträffar diktens.
Inte underligt att det därför finns författare som på olika sätt försökt dyrka upp sömnens svarta låda. Om Stig Dagerman berättas det att han skrev de sista sextio sidorna av den mardrömslika De dömdas ö i ett ”inspirerat rus”. Från kvällen ena dagen till följande dags förmiddag. I ett brev har han själv beskrivit att han inte tänkte ”utan lät Gud göra det”.
För att inte tala om Kafka som var en mästare i drömsk berättelselogik. Jag skulle nog gärna låna hans drömdyrkar till en berättelse eller två.
I antologin Tag och skriv från 2020, hävdar författaren Kristoffer Leandoer att ju tröttare han är, desto bättre skriver han. ”När man är riktigt trött orkar man inte stå i vägen för sig själv längre”, säger han. ”Det är det ena sättet att lösa de problem som uppstår under arbetet, att vara så trött att man inte ens ser dem som problem längre. Det andra är att sova bort dem. När man vaknat har allting hamnat på plats. […] I sovande tillstånd kan man inte lura sig själv.”
Science fiction-författaren A E Van Vogt var mer systematisk. I en intervju beskriver han hur han i början av författarskapet alltid sov dåligt medan han skrev på en roman för att han hela tiden vaknade och bekymrade sig för hur han skulle få ihop storyn. Efter ett antal år kom han fram till att lösningen fanns i själva sömnstörningen. Samma kväll tog han med sig familjens väckarklocka in i gästrummet och ställde den på en och en halv timme.
”Och efter det brukade jag, varje gång jag arbetade med en berättelse, väcka mig själv efter en och en halv timme, natten igenom – tvinga mig själv att vakna upp, tänka på berättelsen, försöka lösa den, och fortfarande medan jag arbetade på den åter falla i sömn. Och på morgonen hade jag en lösning […]”
Han menade att det var ett oslagbart sätt att tränga in i det omedvetna. ”Jag tror inte att någon skulle kunna göra det på ett bättre sätt, ens om trettio år”, sa han då, 1980.
Hur bra nu metoden var. Van Vogts böcker är rätt märkliga. När jag läser om en av dem minns jag genast både vad det var som irriterade mig med dem och fick mig att plocka upp dem igen efter att ha kastat dem i väggen. Glöm psykologisk trovärdighet. Eller begriplig intrig. Ska de läsas, ska de läsas just för sin drömska kvalitet. Den suggererande, ibland bisarra stämningen.
Men vad är det egentligen litteraturen avundas drömmen? Jag tror att det har med drömmens status som sanningsbärare att göra.
För oavsett om drömmen betraktats som en maskerad budbärare – eller den hand som river bort fikonlövet – har den väl alltid setts som förmedlare av en sanning som är oåtkomlig för ett vaket (bevakande) medvetande? Under natten öppnar sig rum som vi inte visste existerade inom oss. I sin bok om skrivande Så nära livet man kan komma säger James Woods att vi är ”inre expansionister”. Att de berättelser vi berättar tyst för oss själv är de viktigaste berättelserna. Som jag förstår det, att vi har ett mycket starkt behov av inre vidd. Ett berättelselandskap där vi tillåts vara mer än vad vi kan vara i det verkliga livet. Dit kan de nattliga drömmarna släppa in oss, ibland med en knuff i ryggen, ifall det är ett monster som väntar.
Inte sällan är det väl också denna sida av oss litteraturen vill gestalta. Litteraturen som liksom drömmen öppnar världar där lagar och regler råder som skiljer sig från dem i den fysiska världen och sträcker sig in i författaren efter stoff att gestalta detta med.
Kristofer Leandoer säger i sin essä att det läsning bokstavligen handlar om är att ”drömma någon annans drömmar”. En form av galenskap som lockar oss att tro på människor som inte finns. Som kan låta dig vara med om slaget vid Waterloo, till och med bli Napoleon. Samtidigt tar vi över dessa drömmar medan vi läser, fyller dem våra egna bilder. För mig ligger det där rummet Virginia Woolf skriver om till exempel på en Folkhögskola jag gått på. Landsbygden i en bok är alltid den jag växte upp i, även om det står att den utspelar sig i norra England.
Och är det något vi övar oss på under natten är det väl att dra fram bilder ur vårt inre.
I "Oavsiktligt - Om att läsa och skriva" säger Karl Ove Knausgård: ”Litteraturen är inte först och främst en plats för sanningar, det är en plats för det rum där sanningar tar gestalt.” Istället för att byråkratiskt säga att litteraturens sanning ligger i gestaltningen – i den mån det är en lyckad gestaltning – synliggör han gestaltningens själva förutsättning. Den måste ha möjligheten till utsträckning i flera dimensioner. Inget kan veckla ut sig och ta gestalt om rummet är platt.
Kan inte samma sak sägas om drömmen? Att den också – som Knausgård uttrycker sig om skrivandet – skapar ”ett rum där något är möjligt att säga”? Underförstått, visar det som annars skulle ha förblivit dolt. Vi sover. Expanderar inåt. Ögonen rör sig ryckigt bakom ögonlocken. Bilderna avlöser varandra. Övar oss i att bli goda läsare av den litteratur som låter oss drömma varandras drömmar. Ett abrupt kast och jag ser min egen nacke. Hur jag böjer mig fram över drömmens källa. Stoppar armarna i det mörka vattnet ända upp till armbågarna.
Sedan vaknar jag. Viker täcket åt sidan. Slår mig ned vid skrivbordet med benen krångligt inklämda under det. Lyfter blicken, uppåt, utåt, låter käken slappna av, väntar, och vad är det jag väntar på?
Hur en bild på nytt ska stiga upp för att den här gången låta sig formuleras.
Martin Engberg, författare
-
Ett trauma sätter inte spår bara hos den som upplevt det, utan kan prägla flera generationer. Nazanin Raissi reflekterar över fenomenet som kallas postmemory, eller postminne på svenska.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2023-01-19.
Fotoalbumets pärmar vilar mot bordet. Jag lösgör det svartvita familjefotografiet bakom det skyddande höljet och vänder på det. Baksidan täcks av text som strukits över med täta cirklar och streck av blå kulspetspenna. Jag lutar ögat mot Agfa-luppen som förflyttar mig närmare. Långsamt drar jag luppen över det blå klottret, som likt tusenåriga svårtydda inskriptioner på pergament, får mig att skymta det förflutna genom nuet. Jag visar fotografiet för min far. Berättar att jag vänder på varje fotografi. Minnen är alltid i kris, säger han. Texten förblir omöjlig att dechiffrera. Jag placerar tillbaka fotografiet i albumet. Människorna här är borta men deras spår kvarstår.
Postmemory, eller postminne, beskriver en senare generations förhållande till det personliga, kollektiva eller kulturella trauma som en tidigare generation upplevt. Vi talar här om upplevelser som denna senare generation “minns” endast genom berättelser, bilder och handlingar. Upplevelser som överförts så djupt och monumentalt att de tycks utgöra minnen i sig själva enligt Marianne Hirsch, professor i litteratur vid Columbia University som formulerat begreppet. Förledet “post” ska inte tolkas som att vi i den senare generationen lever bortom minnet och att vi upplever det som historia. Nej, tvärtom reflekterar “post” här att minnet fritt förflyttar sig mellan generationer och människors medvetanden och på så vis blir ett slags gemensamt upplevd biografi.
Hirsch utgår från Förintelsen i sin analys men menar att postminne kan uppstå i många olika sammanhang där traumatisk överföring sker. Ofta förs minnena vidare inom en familj, men familjeband är inte nödvändigt för att postminne ska uppstå. Vad som är av betydelse är att kunna identifiera sig med den som erfarit traumat. Identifikationen gör det möjligt för traumat att fortplanta sig, att bli ett minne i en yngre generation, också bortom släktskap. Förutsättningen är att där finns en länk till ett kulturellt eller nationellt trauma som skapar känslan av att “det kunde ha varit jag”.
Till skillnad från minnen relaterade till posttraumatisk stress rör det sig således inte om lagrade och faktiska minnen, utan om ett slags “icke-minnen” överförda genom “kroppens språk”. Alltså minnen som saknar en konkret relation till det förflutna och som skapats av tystnad snarare än tal och av det osynliga snarare än det synliga. Postminne är att ärva ett stumt och okänt förflutet. Det kan liknas vid Sigmund Freuds beskrivning av traumat – som att ha en “främmande kropp” i psyket som begär att få bli förstådd.
Att växa upp med överväldigande postminnen gör att de egna erfarenheterna riskerar att trängas undan och därmed kan en person indirekt formas av traumatiska händelser tidigare generationer upplevt. Med Hirschs ord “händelserna inträffade i det förflutna men deras effekter fortsätter in i nuet”. Eller som poeten Solmaz Sharif skriver: “Enligt de flesta / definitioner har jag aldrig / varit i krig. // Enligt mina / har merparten av mitt liv / tillbringats där.” Postminne är att “minnas” sina föräldrars minnen som vore de ens egna erfarenheter. Att minnas deras sår.
Förefaller det dunkelt? Det är för att det är det. Det mänskliga minnet är ett landskap som till stora delar fortfarande är dolt och fyllt av hemligheter.
Muntliga och skriftliga berättelser lämnar spår men fotografier gör något mer. Fotografiet är en miniatyr av verkligheten säger författaren Susan Sontag. Filosofen och kritikern Roland Barthes menar att fotografiet ständigt bär med sig sitt motiv. Det är ett närvarobevis och ger därmed ett löfte om tillträde till det avbildade ögonblicket. Barthes skriver: “En sorts navelsträng, som förbinder det fotograferade tingets kropp med min blick: även om jag inte kan ta på det blir ljuset här ett köttsligt element, en hud som jag delar med den som har fotograferats.”
För Hirsch är fotografiet postminnets främsta medium. Fotografier som överlever trauman, som överlever personerna på bilden, besitter en sällsam förmåga att verka som spöken som hemsöker nuet menar Hirsch. De visar oss att gränsen mellan de döda och de levande i själva verket är mycket tunn. Vi tittar på personerna och de tittar tillbaka. Vi förmår inte lämna varandra i fred.
Varje fotografi behöver tid för att existera. Varje fotografi representerar ett bestämt ögonblick. Fotografiet säger det var. Det var en gång ett krig. Det var en gång en familj. Det var en gång en far som i en hastig flykt valde att ta med ett fotoalbum.
Fotografier gör mer än att visa scener och erfarenheter från det förflutna, de frigör sig från sin, till synes, tvådimensionella, stumma, fyrkantiga form och blir till fysiska berättelser menar konsthistorikern Jill Bennett. Vittnesmål som går under huden, berör och skakar om betraktaren. Antonio Damasio, professor i neurologi, beskriver våra synupplevelser som något fysiskt – det vi känner i våra kroppar när vi ser någonting. När vi tittar på fotografier söker vi mer än information. Vi tittar för att bli “träffade”, “sårade” och “chockade”. Vi tittar för att vi knyter an till döda objekt som aldrig svarar och vi genomsyrar dem med liv.
Fotografiet får även en symbolisk roll. Det refererar till betydelser bortom det som faktiskt avbildas. Till familj, hem, tillhörighet, trygghet och till den kontinuitet som brutits och som blöder från en generation till en annan.
Därför finns en länk mellan fotografi och kropp som möjligen förklarar fotografiets kraft att överbrygga gapet mellan dem som kom före och dem som kom efter.
Konst som har sin utgångspunkt i den tidigare generationens trauma utgör fundamentet för Marianne Hirschs teori. När postminnen ges ny form och placeras i nya sammanhang kan de “arbetas igenom” för att åter tala med Freud. Inget kan såsom konsten uttrycka sammanblandningen av närvaro och frånvaro, nu och då, liv och död, ambivalens och begär. Allt det stoff som postminnen består av. Kanske kan, genom konsten, postminnen bearbetas.
Jag trär på mig de vita tunna handskarna, tar fram fotografiet och lägger det varsamt med baksidan mot skannerns glas. I bildredigeringsprogrammet ökar jag bildens kontrast. Jag förändrar brännvidden och kommer sakta närmare. Bakom kulspetspennans cirklar och streck anar jag bokstäver och ett årtal men informationen förblir kodad. Jag kommer nära men jag kommer inte fram. Från originalfotografiet skapar jag en ny papperskopia. Med en kulspetspenna ritar jag egna cirklar av blått bläck över de redan existerande. Med en sax rispar jag bort de sista synliga spåren av ord. Minnen är alltid i kris.
Nazanin Raissi, psykolog och konstnär
Litteratur:
Barthes, Roland. (1986). Det ljusa rummet. Översättning: Mats Löfgren. Alfabeta. Stockholm, Sverige.
Bennet, Jill. (2005). Empathic vision: Affect, trauma, and contemporary art. Stanford University Press. Stanford, California.
Cozolino, Louis. (2006). The neuroscience of human relationships. W.W. Norton & Company. New York City, New York.
Damasio, Antonio R. (2003) Descartes Misstag. Översättning: Per Rundgren. Natur och Kultur. Stockholm, Sverige.
Hirsch, Marianne. (1997). Family frames: Photography narrative and postmemory. Harvard University Press. London, England.
Hirsch, Marianne. (2012). The generation of postmemory: Writing and visual culture after the holocaust. Columbia University Press. New York City, New York.
Sharif, Solmaz. (2017). Look. Översättning: Ida Börjel och Jennifer Hayashida. Rámus Förlag. Malmö, Sverige.
Sontag, Susan. (1977). On photography. Penguin Books. London, England.
-
Den första seriemördaren i Portugal, den första drottningen av England och de oändliga metoderna för tortyr... Roba och Nikola pratar om olika skeva historiska events som format vår värld.PS. glöm inte att dela podden till en vän eller 20 <3 Learn more about your ad choices. Visit podcastchoices.com/adchoices
-
Lotta Bromé ringer upp Amy Deasismont för att höra om den nya säsongen av Thunder in my heart.
Fredrik Sjöshult kommenterar domen i det uppmärksammade Tove-fallet.
Arne lagrar flera ton potatis på hemlig plats.
Mae Muller, Englands Eurovisionbidrag, hyllar kvinnorna i tävlingen och Robert Gustafsson delar med sig av nyheter om Morran och Tobias.
Varmt välkommen till Halv Tre med Lotta Bromé på Mix Megapol. -
Europafotbollen tas ner där enbart två engelska klubbar är vidare till kvartsfinal och vi diskuterar om det är en slump eller om man ska lägga någon värdering i det. Vi pratar den osannolikt jämna bottenstriden och går även igenom Englands grupp till matcherna mot Italien och Ukraina.
-
Branden i den 67 meter höga hyreshuset sprider sig snabbt. Likt en enorm fackla lyser den upp västra London. Människor viftar med klädesplagg för att uppmärksamma brandkåren som står maktlösa där nere. Vi sätter dig mitt i händelsernas centrum i denna tragiska händelse som kostade 72 människor livet i den största brandkatastrofen i England sedan andra världskriget.
Om det var du med Erik Myrlund
Manus: Josefine Molén
Ljudläggning: Kristoffer Folin
Gillar du "Om det var du"? Du vet väl att du kan lyssna, helt gratis, på samtliga avsnitt från säsongen redan nu inne på Podplay.se.
Följ oss även på instagram: Omdetvardu
Där kan du tycka till om avsnitten, berätta om eventuella egna upplevelser och även tipsa oss om händelser du skulle vilja att vi gjorde ett avsnitt om.
"Om det var du" är en podd med Erik Myrlund
Manus: Erik Myrlund och Josefine Molén
Ljudläggning: Kristoffer Folin
Om det var du är en av Erik Myrlund och Josefine Molén. Det här är en podd som placerar lyssnaren i händelsernas centrum. Berättelserna bygger på verkliga händelser och vittnesmål men är även delvis fiktiv för att bygga samman de olika berättelser och historier som berättar om de fasansfulla öden som mött våra medmänniskor. -
En offsidelinje glömde dras. En annan drogs på fel spelare. VAR-teamen hade en tuff helg i England. Likaså den sedvanligt svårformulerade handsregeln. Manchester City har värvat en advokat – men tog kanske framförallt in mark på ett kryssande Arsenal. Tottenham hade en mardrömshelg. Jan Bednarek och en, numer arbetslös, Nathan Jones likaså. Desto roligare var det, även denna helg, för fansen på Craven Cottage.
-
Ett nytt avsnitt är här och idag gästas vi av ingen mindre genom Jacob Thorssell. USA-resan, England, kommande säsong, Rzeszow tur och retur - samt mycket annat hinner avhandlas.
Alex och Ricky quizar. Vi svarar på lyssnarfrågor. Pratar lite om Spanien, Allsvenskan, BAUHAUS-ligan och så klart mycket mer.Avsnittet presenteras av F Moto. De har de mesta inom speedway, isracing och motocross. Tack även till våra samarbetspartners MAX500 - Mediaproduktion, Fotograf Erik Kruse samt Speedwayfans.se.Vill du stötta podden?Swish: 123 010 72 92.Lyssna på Cirkus Speedway här:http://kite.link/cirkus-speedwayhttp://cirkusspeedway.seHörs snart igen!/Cirkus Speedway
-
Händelserik helg i England där flera storklubbar tappade poäng. Vi diskuterar hur tunn is Pep egentligen är ute på samtidigt som den makalösa Harry Kane hyllas efter sitt nya målrekord. Oväntad förlust för Arsenal på Goodison och vi försöker ännu en gång analysera vad som egentligen går fel i Liverpool utan att egentligen komma någonstans.
-
I humlepodden avsnitt 6 säsong 2 pratar vi om utvecklingen av bryggerier under industriella revolutionen. Hur såg bryggerierna ut? Hur kyldes ölen? Vilka var det som bryggde? Och vad är egentligen en nödraket?
Topics discussed:
1. Nödraket
2. Bryggutrustningens och bryggeriernas utveckling
3. Utvecklingen av råvarorr
4. Utvecklingen av bryggmästaryrket och kvinnornas roll i bryggeriet
Links mentioned in this episode:
* Oliver, Gerrett. 2011. The Oxford companion to beer. Oxford: Oxford University Press.
* Bennett, Judith M., Ale, Beer, and Brewsters in England: Women's Work in a Changing World, 1300-1600 (1996, Oxford University Press Inc.)
* Jakobsson, Louise, Bryggerskor och ölförsäljerskor: Kvinnors arbete inom bryggerinäringen i Stockholm 1460–1525: https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1518433/FULLTEXT01.pdf (hämtad 2023-01-11)
* Wikipedia, Beerhouse Act 1830: https://en.wikipedia.org/wiki/Beerhouse_Act_1830 (hämtad 2023-01-11)
* Brewery History Society; Pearson, Lynn, The Brewing Industry: https://historicengland.org.uk/images-books/publications/brewing-industry/bhs-brewing-ind-shier/ (hämtad 2023-01-11)
* Sveriges bryggerier, Ölets historia: https://web.archive.org/web/20070928070027/http://www.sverigesbryggerier.se/drycker/ol-historia.html (hämtad 2023-01-11)
* Kvinnans Plats, Bryggerskorna organiserar sig på Münchenbryggeriet, 1901 (publicerat januari 2020)
* Weyermann® Specialty Malting, About Weyermann 1879: https://www.weyermann.de/wp-content/uploads/2021/04/1879_Erste_Produktionsstaette_Laurenziplatz_Weyermann_1879_weiche-Auswahlkante.jpg (hämtad 2023-02-02)
-
Kaffet betraktas av många som en mirakeldryck, men pekas ut som en en klimatbov och har även historiskt haft sina högljudda kritiker. Hanna Eklund funderar över en varm dryck som väcker heta känslor.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 9/9 2020.
När jag började jobba som reporter blev kollegorna förvånade över mina preferenser vad gällde varma drycker. ”Du kommer inte att bli långvarig i den här branschen” var standardkommentaren till mitt ständiga tryckande på knappen ”varm choklad” vid kaffeautomaten. I tio år framhärdade jag, sedan blev det för jobbigt och jag lärde mig att ”ta en kopp” eller ”fika” (som det också kallas). Inte långt därefter fick jag min första fasta anställning.
Och jag är inte den enda genom historien, som har dragit nytta av de svarta dropparna. Kaffe fick tidigt rykte om sig att göra den som dricker kvicktänkt, sällskaplig, lycklig och förnuftig. Filosofen James Mackintosh gick så långt att han i slutet av 1700-talet hävdade att en människas förståndsförmågor står i direkt proportion till mängden kaffe hon dricker. Kanske är det inget konstigt att Voltaire sägs ha druckit minst fyrtio koppar om dagen. Han hade egentligen lika gärna kunnat dricka choklad, som påstods ha samma goda effekter, om det inte vore för risken det ansågs medföra. ”Bisarra och depraverade böjelser” kunde nämligen vara en möjlig biverkning av varm choklad - Marquis de Sades favoritdryck.
Den påstådda kopplingen mellan kaffe och förnuft har fått mig att fundera på i vilken mån koffeinhaltiga drycker kan ha haft betydelse för vår samhällsutveckling. Bönornas intåg i Europa och Sverige råkar nämligen, som av en tillfällighet, sammanfalla med upplysningen.
Första gången en svensk berättar om kaffe är 1658. Clas Rålamb är på resa som kungligt sändebud i Turkiet när han blir bjuden på något helt nytt och sjudande hett, tillverkat av ett slags ärter från Egypten, skriver han, som förnäma turkar sörplar in mellan läpparna istället för brännvin, i tron att det ska motverka inflammationer och uppstigande ”dunster” från magen.
Som så många gånger genom historien visade sig den nya medicinen vara lite beroendeframkallande, och Karl XII:s besök i Turkiet slutade med att han tog bönorna med sig hem och gjorde kaffet populärt i Sverige. Men det var inte förrän under industrialiseringen som fikat blev vardagligt och billigt och kanske ett måste för att orka med de nya fabrikstiderna.
Innan kaffet slog igenom var öl den vanliga drycken i Sverige och stora delar av Europa, bland såväl kvinnor som män, även om det inte alltid låter så i den samtida litteraturen. Carl von Linné, som tyckte att kaffe enbart kunde bidra till slapp mage och en utmärglad kropp skriver: ”Karl-öl”, måste vara beskt. ”Kvinnfolk och käringar”, lägger han till, ”skola hava sött dricka”. Den här idén återfinns också hos Bellman, som tycker att vi ska ”ge våra små mamseller, vin och sviskon och karameller”. Tanken på separatistiska dryckesvanor ska vi återkomma till, men tills vidare räcker det att konstatera att de allra flesta struntade i vad Carl von Linné ansåg. Och under hans levnad hade kaffehusen sedan länge börjat ta över andra delar av kontinenten.
Tronskiftet från den bedövade alkoholen till den koffeinstinna varma drycken var en revolution som enligt historikern Daniel Berg skapade ett irritabelt upplysningssinne, kritiskt till allt! Utom kanske till det förtryck som möjliggjorde europeernas nya mörka vanor, även om vissa av kaffekolonialismens tidiga kritiker faktiskt kom inifrån industrin. Men i Europa blev kaffehusen en plats för affärer och intellektuell verksamhet. Här växte kapitalismen och den borgerliga offentligheten fram, klasserna blandades och ett friare samtal var möjligt. I England kallades de Penny Universities, eftersom det gick att lyssna på tidens stora intellektuella, till priset av en kopp java. Men om storleken på plånboken inte var så betydelsefull för att komma in på kaffehusen – var könet desto viktigare. För kvinnor var dörren oftast stängd.
Så möttes också Londons invånare 1674 av ”Women’s petition against coffee” som hävdade att kaffe gör män impotenta, ”lika fruktsamma som öknarna de försmädliga bönorna kommer från”.
Och när 1600-talets franska överklasskvinnor samlades i salonger för att kritisera äktenskapets slaveri – det som de i princip bara kunde lämna om maken var impotent - då valde de en annan koffeinhaltig dryck. Preciositeten har kallats en av historiens äldsta feministiska rörelser och gjorde motstånd genom att förlöjliga klassisk bildning och ägna sig åt förfining istället för manligt barbari. Med andra ord drack de te. Och långt senare skulle den svenska författaren Thekla Knös beskriva teet som salongskulturens essens, det som förverkligar dess pedagogiska idéer och förfinar smak och sinnen.
Så verkar alltså te i någon mån ha blivit kvinnokampens dryck, medan kaffet blev den offentliga manlighetens brygd, besk och förnuftig och tillräckligt begärlig för att de törstande skulle strunta fullständigt i Carl von Linnés varningar.
Begäret parodieras i Johann Sebastian Bachs kaffekantat från 1730-talet, den unga Liesgen måste ha sitt livselixir – ljuvligare än tusen kyssar – minst tre gånger om dagen och förargar sin far: Först när pappan hotar med att inte låta Liesgen gifta sig går hon med på att sluta med kaffet, men bara tillfälligt, eftersom hon i hemlighet smyger in en rad i äktenskapsförordet om att den blivande maken aldrig får hindra henne från den högsta njutningen, att koka kaffe precis när hon vill.
Samtidigt skriver politikern Carl Gyllenborg den första svenska komedin, en pjäs om den löjliga Sprätthöken, representant för unga snobbiga adelsmän med oförblommerad fäbless för det franska. Han gör allt ”a la mode”, rör sig vant på Stockholms kaffehus och skrattar åt lantisar som bränner sig på det svarta ”ölet”. Med facit i hand var oron för franska influenser inte helt obefogad. Upplysningen ägde rum på kaffehus och i tesalonger och vem vet om inte gnistan faktiskt låg i själva drycken. När journalisten Camille Desmoulin uppmanade massan att ta till vapen, 1789, lär han i alla fall ha stått uppflugen på en stol, eller om det var ett bord, tillhörande Café de Foy i Paris. Förmodligen hade han redan hunnit ta en kopp, eller två.
Det är klart att kaffet blev ett ljus i mörkret också för nordborna och hade det inte varit för det nya koffeinberoendet, skulle kaffehusen kanske inte blivit sociala rum för hattar och mössor, författare och upprorsmakare.
I våra dagar är det inte många som skryter med fyrtio koppar kaffe om dagen. Att dricka riktigt mycket kaffe anses inte helt sunt och nordbor hånas ibland för sitt enorma koffeinintag. Samtidigt rankas nordens länder som några av de bästa att bo i. Finland började för några år sedan inta en särställning, genom att ha världens bästa skola, världens bästa rättsväsende, världens ärligaste befolkning, världens lyckligaste invandrare och som av en ren slump världens absolut största kaffekonsumtion.
Hanna Eklund, journalist
-
Efter lite vinterdvala är vi tillbaka med ett rykande hett avsnitt av Cirkus Speedway. Svenska ligorna, Australien, USA, England och SGP4 är en del av samtalsämnena i detta poddavsnitt.Avsnittet presenteras av F Moto. De har de mesta inom speedway, isracing och motocross. Tack även till våra samarbetspartners MAX500 - Mediaproduktion, Fotograf Erik Kruse samt Speedwayfans.se.Vill du stötta podden?Swish: 123 010 72 92.Lyssna på Cirkus Speedway här:http://kite.link/cirkus-speedwayhttp://cirkusspeedway.seHörs snart igen!/Cirkus Speedway
-
I kvällens program handlar det om Syriska simmare, en överbeskyddande docka och en hämnande Engelska.Vi har sett filmen som Tomas Törnros snackade upp i nyårskrönikan. I THE SWIMMERS följer vi systrarna som flyr krigets Syrien år 2014 och den yngre systern drömmer om att simma i de Olympiska Spelen i Rio 2016. För att ta sig dit måste systrarna först fly på olagligt sätt genom Turkiet, ut på öppet hav till de grekiska ön Lesbos och vidare mot Tyskland. The Swimmers är en riktigt käftsmäll som rörde till det för oss.Chucky och Anna-Bell får stå vid sidan av när det finns en ny illavarslande docka i stan. M3GAN skördar stora framgångar på bio världen över. Och vi har varit iväg på bio och sett den för att se om den är värd allt ståhej.Vi har äntligen kommit i mål med vårt gemensamma uppdrag att se Amazon Prime/BBC western-serien THE ENGLISH. Emily Blunt kommer från England till USA under den Vilda Västern för att söka upp den man som orsakat hennes sons död. Tillsammans med Pawnee-indianen Eli Whipp slår de ihop sina påsar för att nå deras mål. Det blir en brutal framfart i detta 6-delars hämd-epos.Dessutom ventilerar Thomas om THE LAST OF US-premiären på HBO Max och berättar ifall hans skyhöga förväntningar besannats.
Tomas bjuder på ett serietips med Amazon-Prime serien THE RIG. Välkommen till ett synnerligt belamrat avsnitt av TT FILMPODCAST. Välkomna. Det blir kul, vi lovar!!!
-
Eilert är tonåring när han upplever att Elvis Presleys ande tar över honom. Efter år av elchocker och tung medicinering bestämmer han sig för att driva ut anden. Genom att ställa sig på scenen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Eilert Dahlberg blir Elvis från HusumNär Eilert Dahlberg är barn lyssnar han helst på frälsningssoldaten Lapp-Lisa och rockkungen Elvis Presley. Som 39-åring spelar han på eget bevåg in några kassettband med Elvis-covers och sedan tar det inte lång tid förrän inspelningarna hamnar hos radiojournalisten Tomas Tengby i Morgonpasset på P3. Radiolyssnarna älskar snabbt "Husums Elvis" och hans säregna sätt att sjunga. Inte alltid rent men alltid med känsla och kärlek till Elvis.
Eilert Pilarm får elchocker
2001 är han Sveriges mest bokade artist och blir även känd i England och USA. En av våra mest märkliga framgångssagor.Men bakom framgångarna döljer sig en lång period av mörker då Eilert blir behandlad med både elchocker och tung medicinering. Han själv upplever det som om Elvis Presleys ande har tagit över hans kropp. Det enda sättet för honom att bli fri från anden är att ställa sig på scenen och sjunga Presley-låtar.
Alexander Arvidsson har mött Eilert idag 2023 och här talar Eilert ut om den mörka drivkraften bakom hans beslut att ställa sig på scenen som Elvis trots att många skrattat åt honom.
Dokumentären är gjord 2023.
Reporter: Alexander Arvidsson
Producenter: Ola Hemström och Sofia Kottorp - Vis mere
