Vincent Flink Amble-Naess Podcasts

  • Serietecknaren och författaren Lisa Wool-Rim Sjöblom gästar P1 Kultur för att berätta om sin nya reportagebok i serieformat, "Den uppgrävda jorden", som bygger på hundratals timmar intervjuer.

    TUFFA VILLKOR FÖR MUSIKER I TV-STREAMINGBRANSCHENMaffiametoder, tvångsavtal och svartlistning är ord som återkommer i en granskning som P3 Nyheter har gjort av arbetsvillkoren och de ekonomiska villkoren för kompositörer som skriver musik för film och tv. P3 Nyheters reporter Irma Eneroth kommer till P1 Kultur för att berätta mer om granskningen, tillsammans med kompositören Jean-Paul Wall som arbetat i branschen i många år.KAN KONST OCH MÅLERI HJÄLPA BARN PÅ FLYKT?I ett nytt konstprojekt i Malmö får barn som flytt från krigets Ukraina gå på målerilektioner hos konstnären Marharyta Podlypska. Vår reporter Amanda Lindström har träffat barnen när de målar.VECKANS ORD: MEDLEMVarje vecka väljer en medarbetare här på kulturredaktionen ett ord som på något sätt ringar in vår samtid. Denna vecka är det Mikael Timm som väljer - eller blir kanske snarare vald. Veckans ord är medlem."SOM FAN LÄSER BIBELN" PREMIÄR FÖR NY PROGRAMSERIE I P1"Som fan läser Bibeln" heter en lite annorlunda bokcirkel, som programleds av Thella Jonsson och Lollo Collmar. Tillsammans med kända och okända gäster tar de i en serie program sig an det finaste, det fulaste, det som stör, skaver och inspirerar med den stora boken. Thella Jonsson besöker P1 Kultur för att berätta mer.ESSÄ: FOLKVILJAN OCH JURYRÄDDNINGENEn lagtext kan aldrig ta höjd för alla konflikter och situationer som kan uppstå. Så hur gör man då för att undvika ett samhälle som styrs av bokstavstro? I dagens OBS-essä berättar skribenten Vincent Flink Amble-Naess om den så kallade "juryräddningens" viktiga roll i den amerikanska historien.Programledare: Lisa Wall Producent: Felicia Frithiof

  • Hur gör man för att undvika ett samhälle styrs av blind tro på lagtextens bokstav? Frilansskribenten Vincent Flink Amble-Naess berättar om juryräddningens viktiga roll i USA:s historia.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Hudsonflodens utlopp i Atlanten såg under 1700-talets första hälft inte mycket ut för världen. Ursprungsbefolkningen hade kallat platsen för manahahtán, platsen där bågarna spänns, men nu var de fördrivna. På ett skär i bukten skulle man 150 år senare låta resa en staty i ärggrön kopparplåt the Statue of Liberty men än så länge var sikten klar. Den som närmade sig platsen från havet kunde vid horisonten skönja konturerna av en mindre handelsstad, med tullhus, bodar och magasin. Namnet New York hade staden fått efter sin förste beskyddare, hertigen av York. I vår tid betraktas den inte sällan som världens mittpunkt, men än så länge var platsen inte mer än en obetydlig kolonialprovins i det brittiska imperiets utkant.När Högsta domstolens ledamöter sammanträdde i New Yorks stadshus den 4 augusti år 1735 var det därför knappast en internationell angelägenhet. Men bland lokalinvånarna rådde det stor uppståndelse. Fallet gällde tidningsmannen och typografen John Peter Zenger. I åratal hade han spridit rykten om att provinsens kungliga guvernör, William Cosby, hade missbrukat sitt ämbete och gjort sig skyldig till nepotism. Zenger hade retat gallfeber på myndigheterna, och nu stod han åtalad för uppvigling.I väntan på rättegång hade han fått tillbringa 8 månader i fängelse, men nu skulle han få upprättelse. I rättssalen argumenterade försvarsadvokaten i timmar. Slutledningarna var vattentäta, tycktes det, och bevisen var övertygande. Visst hade Zenger låtit trycka texterna, men guvernör Cosby var skyldig och rättvisan krävde hans avgång.När domaren tog till orda vände han emellertid på saken, och förklarade att advokatens resonemang var irrelevanta. Även om Cosby var skyldig hade Zenger ingen rätt att skriva om det. Också sanna anklagelser kunde nämligen klassas som uppvigling. Zengers granskningar hade undergrävt förtroendet för myndigheterna, och därigenom äventyrat den samhälleliga stabiliteten. Juryn mer eller mindre instruerades att finna den tilltalade skyldig. Advokaten var chockad. Av misstag hade han alltså råkat erkänna sin klients brott. Ett brott som kunde ge hans klient en livstid i fängelse, det vill säga: om myndigheterna inte valde att hänga honom.Åklagarsidan klappade händerna när domaren hade hållit sin utläggning. De oregerliga amerikanarna var satta på plats, och kolonisatörerna kunde pusta ut. Allting var avgjort, tycktes det. Men efter att juryns förman hade rest sig upp och meddelat sin samlade bedömning blev det knäpptyst i salen. Zenger befanns vara oskyldig till brottet, trots att hans ombud hade erkänt å hans vägnar.Jurymedlemmarna förstod naturligtvis att Zenger i lagens mening var skyldig. Ändå valde de att fria honom, eftersom han i moraliskt hänseende hade uppträtt oklanderligt, ja till och med berömvärt. Och de lyckades i sina föresatser. När Zenger dagen därpå lämnade fängelset genom huvudentrén var han en fri man. Segern firades med biffstek och bayerskt öl på the Black Horse Tavern. Kanonerna sköt salut till hans ära.Denna triumf för rättvisan hade varit otänkbar om det inte vore för det amerikanska jurysystemet, som har levt vidare in i våra dagar. Ur ett svenskt perspektiv kan det te sig underligt att en samling slumpmässigt utvalda individer utan juridisk utbildning tillåts avgöra utfallet i en rättegång, men för amerikanerna är processen en självklar del av demokratin. Så här går det till:Efter förhandlingen i rättssalen drar sig jurymedlemmarna tillbaka till ett separat konferensrum. De överläggningar som sedan påbörjas är belagda med sträng sekretess. Tidigt i processen utses därför en förman, som sköter kommunikationen utåt. I normalfallet kommuniceras endast huruvida den tilltalade har befunnits vara skyldig eller oskyldig till brottet. Varken domaren, åklagaren eller försvarsadvokaten har rätt att få reda på jurymedlemmarnas bevekelsegrunder. Ett fällande juryutslag kan i specialfall tillbakavisas av domaren, men ett friande kräver en formell överklagan, vilket inte alltid beviljas.Detta faktum gör det möjligt för juryn att låta en i lagens mening skyldig person gå fri från straff. Fenomenet kallas på engelska för jury nullification, eller juryräddning. Zengers fall är ett av de tidigaste kända exemplen.Insikten om att det ibland är vår plikt att frångå lagens bokstav är urgammal. Ett välkänt exempel är Jesus uppmaning i Lukasevangeliet, om att ta åsnan ur brunnen på sabbaten. Orden var inte menade att avskaffa vilodagen, vilket är viktigt att hålla i minnet. Tvärt om var undantaget tänkt att bekräfta regeln. Eller som det heter i Matteusevangeliet: Jag har inte kommit för att upphäva lagen, men för att fullborda den.Fariséerna och de skriftlärda hade naturligtvis sina invändningar, men faktum kvarstod: Tog man inte djuret ur brunnen, så drunknade det. Och inte nog med att bonden då förlorade sin åsna, kadavret skulle dessutom förorena vattnet vilket i den judeiska hettan kunde innebära en dödsdom. Sådana konsekvenser var oacceptabla. Sabbaten fick vänta.Alla tycks emellertid inte ha lärt sig sin läxa. Också våra dagars skriftlärda har nämligen sina invändningar. I modern tid fördöms juryräddningar av i stort sett samtliga av USA:s domare. Åtgärden innebär en form av självsvåld, menar man. Men på senare tid har tillvägagångssättet också lyfts fram som något positivt, inte minst av röster inom akademin.Forskarnas ställningstaganden motiveras inte sällan av antirasistiska resonemang. Enligt somliga är landets lagstiftning nämligen oproportionerligt sträng mot afroamerikaner och andra minoriteter. Dessutom har forskarna historien på sin sida. Det är tydligt att de som stiftade den amerikanska grundlagen avsåg att jurymedlemmarna skulle pröva saken inte enbart i juridiskt hänseende utan även i moraliskt.Under månaderna innan grundlagen ratificerades publicerades en skriftsamling the Federalist Papers där den föreslagna lagtexten avhandlades i detalj. Samlingen författades av politikerna och sedermera grundlagsfäderna Hamilton, Madison och Jay. I dessa texter beskrivs jurysystemet inte enbart som ett försvar mot tyranniska arvsmonarker utan även mot domare och folkvalda. John Adams, som var landets första vicepresident, skriver utförligt om saken i sin dagbok. Det är jurymannens plikt, skriver han, att fälla sitt omdöme i enlighet med sitt samvete också då detta står i strid med lagen.I förstone kan det tyckas underligt att juryn ska tillerkännas sådan makt. En lag är trots allt resultatet av en demokratisk process, och därför ett uttryck för folkviljan. Varför skulle en liten samling slumpmässigt utvalda ha mera rätt än hela befolkningen? En del av svaret står att finna i faktumet att lagstiftarna sällan kan förutse varje potentiell tillämpning. I särskilda fall riskerar denna omständighet att ge upphov till orättvisa domar. När en människa ställs inför det individuella fallet är det däremot lättare att göra en rättvis bedömning. Kanske fattar man sympati för den åtalade, som vid närmare påseende framstår som blott ett offer för omständigheter. Jurysystemet är alltså inte enbart ett skydd mot maktens illvilja, som i Zengers fall, utan även mot dess dumhet och brist på förutseende.Än idag kvarstår möjligheten till juryräddning i det amerikanska rättssystemet. Ibland händer det också att den tillgrips. Det är när bevisen är överväldigande och lagen är hopplöst tydlig; när saken tycks vara avgjord på förhand, och det enda som fattas är en ren formalitet. Då reser sig juryns förman från bänken, harklar sig och talar. Och i domstolens marmorsal hörs ekot av hans stämma, som en påminnelse om att folket har makten och inte tjänstemännen. Och det ekar i kongressbyggnaden, i försvarshögkvarteret och i presidentens vita hus. Och orden får väggarna att skälva:Vi finner den tilltalade oskyldig.Vincent Flink Amble-Naess

  • Nationalmuseum i Stockholm har fyllt hål i samlingarna och förvärvat design och konst från det föraktade 1920-talet. Gunnar Bolin och Nina Asarnoj har sett utställningen "Swedish Grace".

    Vårens stora utställning på Nationalmuseum i Stockholm heter "Swedish grace, konst och design i 1920-talets Sverige" och öppnar på torsdag. Museibesökarna får se ett stort urval av den tidens design i form av möbler, porslin, kläder, konst och fotografi. Vad har utställningen för potential att bli en publikmagnet? Och är tiden mogen nu för att omfamna denna tidigare förbisedda stil? P1 Kulturredaktionens kritiker Gunnar Bolin och Nina Asarnoj diskuterar.HUR GÖR MONICA FÖRSTER SIN PRISVINNANDE DESIGN?Monica Förster är en av landets mest etablerade nutida designers och i höstas fick hon Bruno Mathsson-priset. Just nu ställer hon ut sina objekt på Vandalorum i Värnamo, där det är som att kliva rakt in i en himmel med stora fluffiga moln som landat på ett handfast ljusgrått golv. Monica Förster är gäst i P1 Kultur.REGISSÖREN MIKE MILLS OM FILMEN C'MON C'MON"Att få barn är det största som hänt mig", det säger filmregissören Mike Mills som just nu är aktuell med filmen "C´mon C´mon". I den fångar han den speciella relation som kan uppstå mellan ett barn och en vuxen med en särskilt fin tonträff. P1 Kulturs reporter Björn Jansson blev så nyfiken på Mike Mills tankar bakom filmen att han ringde upp honom.OBS-ESSÄ: VARFÖR VÄCKER KEJSARSNITTET SÅ STARKA KÄNSLOR?Få frågor väcker sådana känslor som kejsarsnittet. Både bland läkare och gravida är frågan om födsel genom kejsarsnitt en vattendelare. I dagens essä frågar sig frilansskribenten och läkarstudenten Vincent Flink Amble-Naess varför det har blivit så.AKRAM KHAN FÅNGAR KRIG MED DANSHur skildrar man ett krig? Det är en fråga som skildras i Akram Khan Dance Companys föreställning "Chotto Xenos" som precis gästat Dansens Hus i Stockholm och som under mars turnerar vidare i Sverige. Cecilia Blomberg har sett dansverket.Producent: Cecilia Blomberg Programledare: Anna Tullberg

  • Både bland läkare och i olika gravidgrupper är frågan om födsel genom kejsarsnitt en vattendelare. Frilansskribenten och läkarstudenten Vincent Flink Amble-Naess undrar varför det har blivit så.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.På 700-talet f Kr lät den romerske kejsaren Numa Pompilius stifta en mycket egendomlig lag. Gravida kvinnor som avled innan nedkomsten skulle få sina foster skurna ur moderlivet. Lagens syfte har fallit i glömska. Tidens läkekonst var långt ifrån tillräcklig för att rädda de ofödda barnen, och någon annan rent medicinsk anledning är svår att föreställa sig. Kanske var det dödgrävarna som döpte ingreppet till sectio caesarea, kejsarsnittet som ett uttryck för deras drastiska humor och som en drift med den man som givit dem den tillsynes meningslösa uppgiften. Exakt hur begreppet uppstod är omöjligt att veta. Millenier senare regleras kejsarsnittet av andra lagar än dem Pompilius lät stifta. På sätt och vis har ingreppet förvandlats till sin motsats. Istället för vid livets slut, utförs det nu vid dess början:Den gravida kvinnan lägger sig på sidan. Narkosläkaren för in en nål i hennes rygg, och bedövningsmedlet administreras genom en plastslang. Kvinnan tappar känseln i nedre delen av kroppen, men förblir vaken. Hon lägger sig på rygg. Ett skynke spänns upp i brösthöjd, så att personalen kan få arbeta ostört. Bakom duken lägger förlossningsläkaren ett snitt strax under naveln. Barnet lyfts ut med huvudet först, får navelsträngen avklippt och överlämnas till barnmorskan som torkar av det och vyssjar det till dess det tagit sitt första andetag. Sedan avlägsnas moderkakan. Såret försluts. Och barnet lyfts upp över duken så att det blir synligt för modern. Proceduren tar inte mer än en halvtimme.För många kvinnor framstår kejsarsnittet som ett bra alternativ till en konventionell förlossning. Det går snabbare, man kan välja tillfälle på förhand och man slipper förlossningssmärtorna nästan helt och hållet. Visst finns det risker med ingreppet, men detsamma gäller för vaginala förlossningar. Den ena metoden är inte objektivt säkrare än den andra.Ändå tycks många människor känna en stark aversion mot kejsarsnittet, inte bara för egen del utan även för andras. Det är inte utan att man ibland får känslan av att det rör sig om någonting annat än enbart omtanke om de gravida kvinnorna. Faktumet att ingreppet är vanligare bland andra- och tredjegångsföderskor, och lika efterfrågat i alla samhällsklasser, tycks inte hindra människor från att föreställa sig den typiska patienten som en ung och bortskämd förstföderska. Mellan skål och vägg kan saken framställas ungefär som att kvinnorna försöker undkomma sin plikt. Inte sällan tycker man sig ana en implicit föreställning om förlossningen som en form av arbete, där det nyfödda barnet är en välförtjänt belöning. De som genomgår snittet blir enligt detta synsätt en form av fripassagerare, som får belöningen men slipper arbetet.Synen på barnalstrandet som en form av arbete har urgamla anor. Dessutom gäller den inte enbart förlossningen, utan varje steg av processen. Att avla, föda och uppfostra barnen har ofta setts som den kvinnliga motsvarigheten till männens plikt att försörja sin familj. Hemmets angelägenheter är därför inte helt och hållet privata, utan ingår i ett större värdesystem. Endast genom samarbetet mellan man och kvinna kan civilisationen upprätthållas. Inför sin bröllopsnatt lär kvinnorna i det viktorianska England ha fått rådet att slappna av och tänka på imperiet.Kopplingen mellan barnafödande och arbete är tydlig redan i vår kulturs äldsta litterära urkunder. Den första gången förlossningen omnämns i skrift är i första Mosebokens tredje kapitel. För de flesta är berättelsen välbekant.På Guds befallning framträder Eva ur sin mans revben för att göra honom sällskap i paradiset. Mer eller mindre omedelbart gör hon sig skyldig till överträdelser. Hon låter sig lockas av ormen att äta av den förbjudna frukten, och som om det inte vore illa nog drar hon med sig Adam i fallet. När det skymmer över trädgården hör hon sin gud vandra i den svala kvällsvinden, eller som det heter i King James översättning: in the cool of the day.Hans hämnd blir fruktansvärd. Människorna blir bannlysta ur paradiset, och Adam tvingas arbeta i sitt anletes svett. Intill sin död ska han slita på åkrarna, som trots hans idoga ansträngningar ska bära endast törne och tistel. Det är med nöd och näppe han ska hämta sin näring ur den obarmhärtiga jorden.Men inte heller Eva kommer undan. Åt henne har skaparen något särskilt i åtanke. Hennes havandeskap ska vara mödosamma, säger han, och hennes barn ska födas under smärta.De gammaltestamentliga verserna säger något om vårt samhälles ambivalenta syn på uppoffringen som på samma gång en plikt och en bestraffning. Uppfattningen om lidandet som ett nödvändigt ont för att uppnå något mat, pengar, lycka, framgång är djupt rotad i vår kultur. Det gäller de traditionellt manliga sysslorna som att försörja sin familj, där fripassagerare alltid har betraktats med särskilt oblida ögon. Men det gäller också den kvinnliga motsvarigheten alstrandet av barn.Arbetsfördelningen var nämligen avgjord på förhand. Kvinnan skulle föda barnen och mannen skulle försörja dem. Men medan mannens uppgifter har underlättats har förlossningen trots tillgången till epiduralbedövning förblivit mer eller mindre densamma. De flesta verkar inte ens betrakta smärtorna som ett problem. De framstår som lika naturliga för oss som himlakropparnas rörelser eller timmarnas flykt. Solen ska stiga i öster, natten ska följa på dagen och kvinnan ska lida i barnsäng.Den som ifrågasätter dessa självklarheter kan inte hoppas på att övertyga någon. Man kan stapla sina teorier till skyarna, men allt man uppnår är att människor blir lite illa till mods.Föreställningen om förlossningssmärtorna som en plikt är naturligtvis bisarr, och i våra dagar skulle få personer förmodligen skriva under på den. Men kanske kommer den ändå till uttryck i en undermedveten inställning, som gör människor skeptiska till ingrepp som kejsarsnittet utan att helt och hållet kunna redogöra för varför. Kanske rör det sig, kort sagt, om en dålig magkänsla.Numa Pompilius lämnade knappt några avbildningar till eftervärlden, och de tidigaste berättelserna om honom är skrivna hundratals år efter hans död. I själva verket är det oklart om de över huvud taget har något att göra med den verkliga förlagan. Pompilius regerade under legendernas tid, långt innan de romerska kullarna tilldrog sig världens blickar. Det är därför omöjligt att avgöra vad som rörde sig i kejsarens huvud när tanken på snittet för första gången slog ut i hans medvetande. Vissa indicier pekar emellertid mot att Pompilius betraktade ingreppet med samma dåliga magkänsla som dagens människor:Ett järnmynt på Louvren är präglat med kejsarens ansikte i profil. Hans haka är inskjuten i en min av olust.Vincent Flink Amble-Naess, skribent och läkarstudent

  • Om livets stora mysterier kan vi inget veta, bara tro. Men tvivlet gnager ständigt. Om man inte helt avstår från att tänka? Som de antika filosofer Vincent Flink Amble-Naess lyfter fram i denna essä.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Konstnären Apelles hade arbetat med tavlan i månader. Det skulle bli ett mästerverk; det var uppenbart för var och en som såg honom arbeta. En detalj lyckades emellertid gäcka honom: fradgan på kapplöpningshästen i förgrunden. Den föreföll omöjlig att gestalta. Apelles försökte med klarare färger, grövre penslar och mindre vatten i temperan. Han svalde sin stolthet och konsulterade en rival, men också det var lönlöst. Resultaten blev hopplöst onaturliga. Till slut fick han nog, och slängde sin tvättsvamp mot hästen i vredesmod.Folket omkring honom drog efter andan. Apelles kunde knappt tro sina ögon. Svampen hade lämnat ett omisskännligt avtryck över betslet. Hästen tuggade fradga.Anekdoten återges av den grekiska filosofen Sextus Empiricus i boken Pyrrhoniska skisser, från 200-talet e. kr. På samma sätt som Apelles genom sina ansträngningar försökte uppnå ett perfekt konstverk, försöker filosoferna uppnå det goda livet genom att argumentera. De borde veta bättre, skriver Sextus. Först när man inser det meningslösa med hela företaget kan man uppnå målet, och njuta sin sinnesro.Sextus Empiricus var skeptiker, eller pyrrhonist som hans meningsfränder ofta kallades under antiken. Rörelsen fick sitt namn efter förgrundsgestalten Pyrrhon, som var verksam på 300-talet f.Kr. Pyrrhon föräras ett kapitel i historikern Diogenes Laertios bok Berömda filosofers liv och läror, som är vår kanske främsta källa till kunskap om den antika filosofin och dess utövare. Diogenes beskriver Pyrrhon som en dåre, som betvivlade allt han såg. Om en kärra var på väg att köra över honom steg han inte åt sidan. Han var nämligen inte säker på att kärran var verklig. Kanske hade han fallit offer för en synvilla, eller helt enkelt blivit lurad. Om det inte vore för hans många vänner, skriver Diogenes, hade Pyrrhon knappast blivit långlivad.Skildringen är författad 500 år efter Pyrrhons bortgång, och mycket tyder på att informationen är hämtad från en satirisk skrift som publicerades av en av Pyrrhons fiender. Sådana smädeskrifter var vanliga under antiken. Epikurén Colotes skriver att den skeptiska läran gör det omöjligt att leva, eftersom den inte medger några åsikter. Anatomen Galenus frågar sig huruvida skeptikern måste stanna ombord på ett sjunkande skepp eftersom han tvivlar på om det stigande vattnet är verkligt. Ännu år 1748 2000 år efter skeptikernas storhetstid kunde den skotske filosofen David Hume skriva att samhället skulle gå under om Pyrrhons efterföljare fick gehör för sina idéer.Skeptikerna var lätta att häckla. De efterlämnade nämligen inga skrifter där deras lära försvarades. Sextus bok är ett undantag. För den som läser hans Pyrrhoniska skisser framträder en annan bild av skeptikerna än den som förmedlades av deras fiender.Det grekiska ordet skepsis betyder undersökning, och mycket riktigt var den skeptiska filosofin en undersökande filosofi. Föremålet för undersökningarna var i första hand de andra filosoferna. Epikuréerna påstod att världen bestod av atomer, medan aristotelikerna påstod att den bestod av element. Skeptikern betraktade argumenten för och emot de båda inställningarna, och kom fram till att frågan förmodligen inte gick att besvara. Båda sidor verkade ha genomtänkta argument för sin sak, och varje omdöme om vem som hade rätt skulle ofrånkomligen bära på ett mått av godtycke.För Sextus var skepticismen i första hand en serie tankefigurer, vars syfte var att uppnå jämvikt mellan argumenten för och emot varje ställningstagande. Därigenom visade han att våra åsikter nästan aldrig är berättigade. För det mesta kan man lika gärna se saken ur ett annat perspektiv. Inställningen gällde emellertid inte alla delar av livet. I motsats till vad belackarna ville göra gällande hade skeptikerna kunskap om många saker. Det var teorierna de förkastade, det vill säga: åsikter som sätts i samband med varandra, och ger upphov till system. Inställningen är mindre extrem än vad man skulle kunna tro.Sextus hade måhända medgivit att honungsvinet han drack var sött, men han hade aldrig accepterat den vetenskapliga förklaringen: att glukosmolekyler interagerar med receptorer i våra smaklökar, som signalerar till hjärnbarken via elektriska impulser, och får oss att erfara sötma. En sådan slutsats hade krävt en argumentation. Och utöver det fåtal individer som utbildat sig till vetenskapsmän, och själva undersökt saken i ett laboratorium, förlitar sig de flesta av oss på auktoritetsargument. Till exempel:Vetenskapsmännen säger att vinet är sött på grund av molekylerna. Och vetenskapsmännen är pålitliga. Alltså är vinet sött på grund av molekylerna.Sextus hade betraktat en sådan slutledning som inte bara bristfällig, utan rent ut sagt löjeväckande. För det första vet vi inte om vetenskapsmännen verkligen säger att det förhåller sig på det viset; vi har ju knappast träffat dem alla. För det andra vet vi inte om de är pålitliga, oavsett vad de själva påstår om saken. Därför borde vi inte utan vidare acceptera att det finns något sådant som glukosmolekyler eller smaklökar eller receptorer. Att vinet är sött behöver vi däremot inga argument för att komma fram till; det känner vi ju på smaken.Skeptikernas lära formulerades millennier innan den globala uppvärmningen var ett faktum, och för en modern läsare är det uppenbart att deras idéer vore direkt skadliga i händerna på våra makthavare. Om teorierna kan användas till att förbättra världen bör de inte förkastas. Men för de flesta av oss är klimatforskarnas rön om smältande polarisar, avverkad regnskog och stigande havsnivåer inte nog för att mana oss till handling. För det stora flertalet framstår rapporterna från IPCC som intet mer än en källa till ångest. På så vis påminner vår situation om den skeptikerna ville avhjälpa.Liksom för de konkurrerande skolorna var målet för skeptikernas verksamhet ataraxia, vilket på grekiska betyder sinnesro. Stoikerna sade sig uppnå målet genom att leva i enlighet med naturen och epikuréerna genom att hänge sig åt njutningar. Skeptikerna närmade sig problemet på ett annat sätt. Deras nyckel till sinnesro var insikten om att inget kan skada oss. Men det var inte sträckbänken, lejonen eller slavdrivarna de syftade på, utan de filosofiska problemen som håller oss vakna om nätterna och inte ger oss någon ro. Vad är sanning? Vad är skönhet? Vad händer när vi dör? Frågorna är nästintill omöjliga att besvara, vilket skeptikerna var de första att inse. Följaktligen vägrade de infoga sina kunskaper i system. De vägrade se samband och göra slutledningar. Man skulle kunna säga att de vägrade tänka.Sextus tid påminde på många sätt om vår egen. Filosofin, som hade börjat som ett självständigt sökande efter kunskap, hade stelnat i skolbildningar vars medlemmar ägnade större delen av sin tid åt att anklaga varandra för dumhet och hyckleri. I detta intellektuella klimat gjorde skeptikerna entré och retade gallfeber på sina konkurrenter genom att hävda att alla var lika goda kålsupare, och att det var samtalet i sig det var fel på.Skeptikerna var inga livsstilsradikaler. Det var deras lära som var avvikande. Själva levde de konventionella, tillbakadragna liv. Sextus arbetade som läkare, och författarskapet var en bisyssla han ägnade sig åt på fritiden.På samma sätt kan också vi dra oss tillbaka, och leva obesvärade av de hätska debatterna i vår samtid. I en tid där åsikter har upphöjts till dygd vore det inte mindre än ett uppror.Vincent Flink Amble-Naess

  • Frågor som rör kroppen väcker starka känslor. Vad har man egentligen rätt att göra med sin kropp? Och om inte - vem ska då dra upp gränserna för vad man inte får?

    I detta avsnittet diskuteras kroppslig integritet med anledning av antologin Stopp min kropp! Politik, normer och kroppslig integritet, som kom ut på Timbro förlag i höstas. Det handlar om rätten att välja kejsarsnitt, dödshjälp, abort och en rad andra politiska aspekter av kroppen. Gäster är Kajsa Dovstad, läkare och programansvarig för välfärdsfrågor på Timbro, och Vincent Flink Amble-Naess, frilansskribent och student i medicin. Båda har skrivit var sitt kapitel i Stopp min kropp! Programledare är Amanda Broberg, som också varit redaktör för antologin.
  • Under det gångna året har det debatterats kring fiktion som tar tydligt avstamp i verkliga personer och händelser - men som samtidigt tar sig konstnärliga friheter när det kommer till detaljer och tolkningar. Nu senast har det handlat om TV-serien "En kunglig affär" om kung Gustav V och hans relation till Kurt Haijby.

    Vilka konstnärliga friheter kan man ta sig som filmskapare? Vilka risker finns det när verklighet blandas upp med fiktion? Samtal med Per Svensson, skribent Dagens Nyheter, och Emma Engström, filmkritiker på Sveriges Radios kulturredaktion.Den mytologiserade prinsessan Diana fängslar fortfarande publikenRedan innan hennes tragiska och dramatiska död var prinsessan Diana en mytologiserad figur i den samtida populärkulturen. Hon var samtidigt både Askungen; den bedragna hustrun och Rapunzel som låsts in i tornet. I veckan är det biopremiär för ännu en Diana-skildring: filmen "Spencer", som utspelar sig under ett outhärdligt julfirande på godset Sandringham, där kronprinsessan desperat letar efter en väg ut ur det kungliga fängelset.Reportage om varför berättelsen om Lady Di fortfarande fängslar publiken, med skådespelaren Kristen Stewart och regissör Pablo Larreín.Friskare hjärna med körsångKan den åldrande hjärnan hållas friskare och skarpare med hjälp av körsång? Frågan har ställts av ett nytt forskningsprojekt som försöker få svaret genom att studera sjungande pensionärer.P1 Kulturs Helena Nordenberg har träffat några av de inblandade.Dostojevskij och debattsidornas lockelseFjodor Dostojevskij skrev annat än romaner. Men varför? 200 år efter författarens död läser Vincent Flink Amble-Naess hans slagfärdiga opinionsjournalistik.Programledare: Saman Bakhtiari Producent: Eskil Krogh Larsson

  • Fjodor Dostojevskij (1821-1881) skrev annat än romaner. Men varför? 200 år efter författarens död läser Vincent Flink Amble-Naess hans slagfärdiga opinionsjournalistik.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.År 1873 skriver en kolumnist i den ryska tidningen Grazjdanin. Han hetsar till krig.I text efter text återkommer han till hur tiden har kommit för Ryssland den ortodoxa kristendomens beskyddare att resa sig mot det Osmanska väldet i Turkiet, och inta Istanbul. När staden är erövrad ska den byta namn till Tsargrad, Tsarens stad, liksom Konstantin den store en gång lät döpa den till Konstantinopel. Många gånger tidigare har Rysslands svärd fått blänka i Östern, påminner skribenten. Han syftar på Peter den stores krig mot turkarna och på det nyligen avslutade Krimkriget. Men den kommande konflikten är annorlunda. Den är inte bara av politiskt intresse. Kriget bär också på löften om ett andligt uppvaknande för det ryska folket, som under decennier har förgiftats av västerlandets cynism och vetenskapstro: Kriget, skriver han, kommer att rensa den luft vi andas.Skribentens namn är Fjodor Dostojevskij. För eftervärlden är han i första hand känd som författaren till romaner som Brott och straff, Onda andar och Idioten. Vad som är mindre känt är att han även verkade som journalist. Under en stor del av sin karriär skrev Dostojevskij för tidskrifterna Vremja och Epocha. Men först från och med 1873 började han skriva mera regelbundet. Varje månad publicerades en av hans kolumner i den nystartade tidningen Grazjdanin, som på ryska betyder Medborgaren. Spalten kallades En författares dagbok, och fick stor spridning i det ryska samhället. Under Dostojevskijs livstid blev hans opinionsjournalistiska arbeten förmodligen mera lästa än hans romaner.Socialisterna vill se världen bada i blodBakom tidningen stod Vladimir Mesjtjerskij, en förmögen furste som beskyddades av tsaren. På ledarsidan drevs en reaktionär linje, som gynnade adelns och hovets intressen. Dostojevskij bidrog i stor utsträckning till detta projekt. Med sina texter företrädde han ett slavofilt program, som syftade till att bevara det ryska samhällets särart. Hans ideologiska fiender var zapadnikerna, en heterogen grupp av mer eller mindre västvänliga ryssar som ville att kejsardömet skulle utvecklas till en republik.Dessa tsarväldets fiender får i Dostojevskijs tidningsartiklar utstå en serie våldsamma angrepp: Jesuiterna är en samling antikristliga bedragare, anarkisterna är kannibaler och brodermördare, socialisterna vill se världen bada i blod.Det är emellertid inte de enskilda personerna som är Dostojevskijs huvudsakliga måltavlor; det är liberalismen, upplysningen och den europeiska moderniteten. Mot dessa företeelser argumenterar han med en iver som för en nutida läsare kan framstå som underlig.Också i författarens romaner återfinns visserligen de reaktionära tankegångarna: Den religiöse grubblaren Sjatov i "Onda andar", som vill att Ryssland ska nå världsherravälde; de antisemitiska fångarna i Döda huset; den namnlöse tjänstemannen i "Anteckningar från källarhålet, som väljer lidandet framför moderniteten och vetenskapstron. I romanerna lägger man emellertid inte märke till den överhettade argumentationen på samma sätt. Delvis beror det förmodligen på mångfalden av röster, det fenomen den ryske litteraturhistorikern Michail Bachtin kallade för Dostojevskijs polyfoni. Dialogformen ger romanerna en form av balans som i de journalistiska texterna lyser med sin frånvaro.Kanske kan tonläget i En författares dagbok i någon mån förklaras av hur texterna kom till. I fembandsverket Dostoevsky: A Writer in his Time ger Dostojevskijs levnadstecknare Joseph Frank en bild av deras tillkomst:Vid tretiden intar han en enkel lunch: två skivor svartbröd och ett glas vodka.Skrivandet äger rum helt och hållet efter mörkrets inbrott. Först vid gryningen går författaren och lägger sig på sin vaxdukssoffa, som vid sidan om det grovhuggna bordet och pinnstolen är arbetsrummets enda möbel. Klockan två på eftermiddagen slår han upp ögonen, drar på sig sin morgonrock och går ut till samovaren i matsalen. Medan han dricker sitt te rullar han sig cigaretter i saffransgult rispapper och skummar igenom dagstidningarna. Vid tretiden intar han en enkel lunch: två skivor svartbröd och ett glas vodka. Efter en promenad genom S:t Petersburg återvänder han till sitt hem för att äta middag med sin familj. Han nattar sina barn. Han återvänder till arbetsrummet. Och skrivandet fortsätter.Med få undantag upprepas proceduren varje dag, varje vecka, varje månad, varje år.Texterna i "En författares dagbok" är ofta underhållande, och håller generellt en hög stilistisk nivå. Ändå kommer de inte i närheten av den storhet som återfinns i Dostojevskijs skönlitterära verk. Kvalitetsskillnaden är av sådan art att författaren själv måste ha varit medveten om den. Man kan därför fråga sig varför han valde att ödsla tid på sin journalistiska verksamhet, istället för att ägna sig åt det romanbygge som skulle komma att ge honom hans plats i litteraturhistorien.Visst led han av ständiga ekonomiska bekymmer, men forskningen har visat att kolumnerna skrevs mot ett uselt arvode. Vad Dostojevskij däremot krävde var en oinskränkt frihet att uttrycka sig såsom han själv behagade. Kanske lockades han av möjligheten att för en gångs skull få skriva i egen sak, och framträda som Fjodor Dostojevskij, snarare än som en av hans litterära karaktärer. Kanske såg han texterna som ett sätt att råda bot på den ensamhet som hade kommit att prägla hela hans tillvaro som ett sätt att nå ut.Denna möjlighet tycks utöva samma lockelse på Dostojevskijs sentida yrkesbröder och -systrar som på honom själv. För många av dagens författare tycks opinionsjournalistiken framstå som ett behändigt mellanting mellan ett vanligt, utåtriktat liv och den typ av utanförskap som deras yrke i slutändan kräver. Genom att redogöra för sina åsikter hoppas författaren kunna bilda sig en persona och få tillfälle att spela rollen av respektabel medborgare. På så sätt kan hennes skrivande fås att framstå som en samhällsviktig tjänst som vilken som helst, kanske rentav som en av de mera oumbärliga. Genom debattsidorna får hon möjlighet att lämna sitt elfenbenstorn och träda in i den folkliga gemenskapen. Men manövern är dömd att misslyckas.År 1880 upphörde En författares dagbok att utkomma i Grazjdanin. Till stor del berodde det på att Dostojevskij var upptagen med att skriva på det som skulle komma att bli hans sista roman, Bröderna Karamazov. Bokens handling kretsar kring brödernas far, en opålitlig alkoholist och spelmissbrukare, som förskingrar sönernas arv och förnedrar sig offentligt. Fadern bär namnet Fjodor, vilket är Dostojevskijs eget namn.Namnvalet kan tolkas som en självbekännelse. Romanen publiceras några månader innan Dostojevskij avlider i den lungsjukdom han ådragit sig under sin tid som straffånge i Sibirien. Maskeraden är slut, och författaren avslöjar sitt skrivande som den bisarra verksamhet det alltid har varit:Ett berusat samtal han för med sig själv.Vincent Flink Amble-Naess

  • Fjodor Dostojevskij (1821-1881) fyller 200 år. Kulturredaktionens medarbetare om hans betydelse som författare och Vincent Flink Amble-Naess har tittat närmare på hans opinionsjournalistiska texter.

    Världskända The Gothenburg Combos, som består av David Hansson och Thomas Hansy, skiva Nomad är ett enda långt 58 minuter oavbrutet verk där de olika delarna är inspirerade av duons resedagböcker från innan coronapandemin tog fart. När gruppen inte längre kunde ge sig ut på turné och spelningar färdas de istället tillbaka i minnet till gamla platser de besökt och resulatet blev den nya skivan Nomad.Norrbottens Ungdomssymfoniker firar 30 år, en orkester där alla inte är så unga längre och långt ifrån alla är från Norrbotten. För att hålla fortsatt hög nivå hämtas musiker idag från hela Norrland och dess musikhögskolor för att få ihop tillräckligt med med deltagare.Kulturredaktionens Björn Jansson träffar skådespelaren Jonas Karlsson som är aktuell som Tyko Jonsson, far till Karl-Bertil Johnsson i Hannes Holms nyinspelningen av Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton.I dagens essä uppmärksammar vi att Fjodor Dostojevskij fyller 200 år. Vincent Flink Amble-Naess har tittat närmare på den store författarens mindre kända verk - nämligen hans opinionsjournalistiska texter. Programledare: Saman Bakthiari Producent: Cecilia Ekman

  • Hör våra litteraturprofiler Marie Lundström och Lina Kalmteg om favoriterna till Nobelpriset och Gunnar Bolin om akademiens status i kölvattnet efter skandalerna.

    HÅKAN HELLSTRÖMS UNIVERSUM BLIR MUSIKAL Artisten Håkan Hellström har hunnit med mycket i sin karriär sedan han debuterade med albumet "Känn ingen sorg för mig Göteborg" för över 20 år sedan. I helgen kommer nästa milstolpe när den nyskrivna musikalen "Kärlek skonar ingen" som baserats på Håkan Hellströms musik och låttexter har premiär. P1 Kultur har besökt spelplatsen för musikalen, GöteborgsOperan.CABARET: KLASSISK MUSIKAL I NY SKRUD Nu sätts den klassiska musikalen Cabaret upp på Dramaten i regi av Farnaz Arbabi. Kulturredaktionens teaterkritiker Jenny Teleman har sett den och funderat över hur man gör för att hålla en sån här klassisk musikal levande årtioende efter årtioende?ESSÄ: KIPLINGS REALISM BESKRIVER MÄNNISKAN I dagens essä beskriver Vincent Flink Amble-Naess hur Rudyard Kiplings dikter förmår berätta om livet i det brittiska imperiets armé utan att hänfalla åt det pompösa och tillrättalagda.Programledare: Saman Bakhtiari Producent: Eskil Krogh Larsson

  • Det finns ett språk för att ställa världen till rätta, och ett annat som beskriver den som den är. Kiplings dikter hör till det senare slaget, konstaterar Vincent Flink Amble-Naess i denna essä.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Tommy Atkins är på permission från sin militärtjänst i brittiska Indien, och på besök i London, imperiets huvudstad. Några egna kläder äger han inte, utan flanerar genom stadens bakgator klädd i den scharlakansröda uniformsrocken han fått låna ur regementets ekipering. När han lämnade England var han en av rekryterna the ten year men, som de kallas efter längden på deras tjänstgöringstid och under åren i den bengaliska hettan har minnet av hans hemstad kommit att förskönas bortom rimlighetens gräns. Mellan exerciserna har han drömt sig bort till Music Hall-teatrarna, gallerierna, dansbanorna och pubarna. Och nu är han äntligen här.Mottagandet blir emellertid inte fullt så varmt som Tommy hade hoppats. Redan vid teaterns biljettkontor börjar problemen. Mannen i luckan hänvisar Tommy till översta läktaren, där man varken kan se eller höra vad som försiggår på scenen. De finare platserna är dessvärre redan upptagna. Men näst på tur står en civilklädd, och just som Tommy ska ta biljetten, och gå in genom entrédörrarna, hör han hur expediten erbjuder mannen två platser på första parkett. Tommy inser att han har blivit lurad. Han är oönskad; ledningen vill inte ha några oborstade soldater bland etablissemangets ordinarie klientel de förfinade herrarna och damerna som drar efter andan i spelad förfäran över dramats förvecklingar, och kisar bakom sina operakikare fastän scenen är alldeles intill. Hur ska han ha det? undrar expediten. Vill han ha biljetten eller inte? Tommy rycker den till sig, knölar ihop den i näven och slänger den framför sig på kullerstenen. När ridån går upp för krig, svarar han och spottar framför sig, då får vi nog parkett!Händelsen skildras i dikten Tommy ur boken Barrack-Room Ballads av Rudyard Kipling. Samlingen gavs ut år 1890, när det viktorianska England stod på toppen av sitt herravälde. I texterna skildras livet i de brittiska kolonierna genom diktjaget Tommy Atkins, som är soldat i drottningen armé. Dikterna är skrivna på en utpräglad arbetarklassengelska, som blandats med indiska och burmesiska låneord. Som titeln antyder är de skrivna för att sjungas, helst till tonerna av ett concertinaspel en form av dragspel i behändigt format, som under artonhundratalet var vanligt förekommande i fält och till sjöss.I våra dagar är Kipling främst känd som den tämligen anonyme upphovsmannen till den berättelse som fått stå modell för Walt Disneys succéfilm Djungelboken. Men under sin livstid var Kipling en världsstjärna. Hans alster nådde en läsekrets som sträckte sig över hela det brittiska imperiet, från Kanada i norr till Australien i söder. År 1907 blott 41 år gammal tilldelades Kipling nobelpriset i litteratur.Det råder inga tvivel om saken. Du befinner dig i helvetet.Den kanske mest välkända dikten i samlingen bär titeln Gunga din. I den sjunger Tommy om regementets vattenbärare, en man ur det muslimska bhistifolket, som går klädd i fotsid kaftan och transporterar sitt vatten i en säck av getskinn. Hans namn är just Gunga Din, och Tommy håller honom för den främste människa han någonsin mött. En dag, när Tommy ligger sårad i fält kommer Gunga Din springandes till hans undsättning. Just som locket på vattensäcken skruvas upp hörs ett skott, och bäraren faller livlös till marken.Tommy har förlorat sin kamrat. Men i sista versen ser han ändå fram emot deras nästa möte, i livet efter detta. Eftersom de är soldater kan varken Tommy eller den döde hoppas på något himmelrike. Återseendet måste alltså äga rum i helvetet, eller som Tommy beskriver platsen: där det alltid är dubbla manövrar och matrasten alltid är inställd.Beskrivningen är typisk för Kiplings realistiska diktning. Han försöker inte beskriva helvetet såsom han själv föreställer sig det, eller såsom han antar att hans läsare föreställer sig det. Istället beskriver han det såsom den fiktive personen Tommy Atkins måste ha föreställt sig det.Tänk dig in i det: Du är menig i drottningens armé. Reveljen går, och du slår upp ögonen i logementets våningssäng. Frukosten är inställd, och snart väntar dubbla manövrar med tjugo kilos packning i gassande sol. Det råder inga tvivel om saken. Du befinner dig i helvetet.Förutsättningen för Kiplings litterära förmåga var en djup, personlig kännedom om de platser han skildrade. Han var själv uppvuxen i det brittiska Indien, och andra delar av imperiet kände han genom sina många resor. Dikterna i Barrack-Room Ballads är fulla av detaljerade beskrivningar av olika göromål. Ofta tar de formen av rena instruktioner. Läsaren får bland annat lära sig hur man fraktar timmer genom de burmesiska träskmarkerna, hur man undviker att smittas av den afghanska kolerabakterien och hur man nedmonterar ett tältläger på vägen mellan Haryana och Uttar Pradesh.I dikten Loot, skildrar Kipling med samma inlevelseförmåga regelrätta övergrepp på lokalbefolkningen. Där står att läsa om hur man på bästa sätt drygar ut sin lön genom att råna de kuvade folken på deras smycken och dyrbarheter. Innan man lämnar brottsplatsen får man aldrig glömma att slå ut en spann vatten över jordgolvet. Där marken sedan sänker sig sticker man ner sin bajonett, och snart har man funnit det nedgrävda bytet.Öster om Suezkanalen finns en plats där budorden är upphävda, och en soldat kan leva som han vill.En del av innehållet i dikterna är moraliskt tveksamt. En förutsättning för Kiplings realism är nämligen att han aldrig skönmålar de människor han skildrar. För, som Tommy sjunger i sången som bär hans namn: Av ungkarlar i fält blir det aldrig några helgon. Istället för hustru och barn har de sina medsoldater som de äter och dricker och sover med, och som för de flesta av dem är det närmsta de någonsin ska komma en familj.Trots det stränga reglementet skildras soldaternas tillvaro som ett liv i frihet. Öster om Suezkanalen finns en plats där budorden är upphävda, och en soldat kan leva som han vill. Där väntar ett liv i manlig gemenskap, fullt av upptåg och vilda fester. För Tommys vidkommande är hela imperiet en form av lekplats.Vissa av dikterna i Barrack-Room Ballads hör till de starkaste i hela Kiplings författarskap. Kanske beror det på den omutliga realism som utmärker dem. Många författare frestas att lägga verkligheten till rätta i syfte att få den att verka mera storslagen än vad den egentligen är. Det finns goda skäl att förhålla sig skeptisk till sådana människor. Den som vill framställa världen i ett visst ljus har nämligen alltid ett ärende. Kanske vill han övertyga sina läsare om storheten i en världsåskådning, eller en religion eller ett politiskt system.På kyrkogården i den malaysiska staden Penang har tiden stått still sedan imperiets fall. I skuggan av ett fikonträd, täckt av rankor och blågröna lavar, står en gravsten i svärtad granit. Den dödes namn har vittrat bort, men skriften förtäljer att han stod i tjänst hos den brittiska kolonialmakten och att han var lika galant som han var godhjärtad. Det är maktens och exploatörernas språk som når oss genom seklen. Men ur Kiplings diktvärld stiger en annan musik.Det är någon som drar ett concertinaspel, och skränar förfärligt på ovårdad engelska. Bälgen är sprucken och tangenterna tröga. Hans namn är Tommy Atkins, och han sjunger om rotlöshet, elände och längtan; om våldtäkt och rånmord och utpressning. Han sjunger om sitt liv, utan omskrivningar och tillrättalägganden. Han sjunger om en människa.Vincent Flink Amble-Naess

  • Kulturredaktionens filmreportrar Emma Engström och Björn Jansson rapporterar det senaste från filmfestivalen i Cannes.

    NATHALIE ÀLVAREZ MESÈN OM SVENSKA BIDRAGET TILL CANNESIkväll får du följa med till den pågående filmfestivalen i Cannes där våra reportrar Emma Engström och Björn Jansson befinner sig. Vi hör bland annat en intervju med Nathalie Álvarez Mesén, svenska regissören som långfilmsdebuterar med filmen "Clara Sola".JAN TROELL FYLLER SNART 90 ÅRI en intervju från 2012 träffar Saman Bakhtiari regissören Jan Troell - och hans katt Anders, som familjen fick i samband med filmen "Maria Larssons eviga ögonblick". En film som nu aktualiseras med en nypremiär på bio, i samband med regissörens födelsedag.MINNET I CENTRUMDen här veckan har temat för Obs- essäerna varit just minnet, och det på grund av att det på lördag är 150 år sedan författaren Marcel Proust föddes. I dagens essä berättar kulturskribenten Vincent Flink Amble-Naess historien om en man som lade hela Prousts väldiga romansvit på minnet.Programledare: Saman Bakhtiari Producent: Esfar Ahmad

  • Kan man finna livets mening i en bok? Marcel Prousts roman "På spaning efter den tid som flytt" är visserligen inte en utan sju böcker, men att de kan bära en människa genom krig och fångenskap visar Vincent Flink Amble-Naess i denna essä.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.År 1924 reste den polske konstnären Jósef Czapski till Paris. Några år tidigare hade hans familjeförmögenhet exproprierats av den nybildade Sovjetunionen, men det gjorde honom inget. Han var en ung man, och bohemlivet passade honom utmärkt. Han var välutbildad och behärskade fyra språk flytande, däribland franska. Den tid han inte ägnade åt konstnärligt arbete gick därför åt till läsning.Medan han botaniserade i en av stadens boklådor fick han syn på en volym med titeln À la recherche du temps perdu, På spaning efter den tid som flytt, av Marcel Proust. Han köpte boken, och började läsa. Språket var alltför konstlat, tyckte han, och handlingen var alldeles för långsam.Det var inte förrän tre månader senare, då han plågades av olycklig kärlek, som Jósef plockade upp boken igen. Nu var han mottaglig för dess budskap: huvudpersonens förälskelse i den unga flickan Albertine, hans ansträngningar för att ta reda på var hon befann sig och hans svartsjuka som emellanåt tycktes angränsa till galenskap. Den sommaren insjuknade Czapski i tyfoid feber, och blev sängliggande i veckor. Under konvalescenstiden lät han sig uppslukas av verket.Vid tillfället för Czapskis upptäckt hade romanen ännu inte uppnått sin klassikerstatus. Bara två år tidigare hade författaren gått ur tiden, och det sista bandet Le temps retrouvé var ännu inte utgivet. När Czapski återvände till sitt hemland blev han den förste att presentera Prousts författarskap för en polsk publik. Intresset för romanen skulle kvarstå livet ut.15 år senare utbröt krig mellan Tyskland och Polen. Året var 1939, och Czapski var 43 år gammal. Han och ett hundratal andra var satta att försvara en befästning vid staden Lwów från den tyska invasionen. Czapski hade knappt hållit i ett vapen, men eftersom han var adelsman fick han tjänstgöra som officer. Tids nog dök fienden upp, men det var inte bara Wehrmacht som angrep posteringen, utan även röda armén. Några månader tidigare hade Molotov-Ribbentrop-pakten trätt i kraft, som delvis i hemlighet hade slutits av Tysklands och Sovjets utrikesministrar. Stormakterna hade delat upp Polen mellan sig, och nu stod barbarerna vid porten.Enligt avtalet skulle tyskarna få landets fotsoldater att använda som slavar i sina läger, medan Sovjet skulle samla officerarna och avrätta dem. Mellan den 5 april och 5 maj år 1940 mördades över 20 000 män. Kropparna grävdes ner och täcktes med åkerjord. För att hemlighålla morden lät man plantera granar över massgravarna. Enligt vittnen var det inte nog för att dölja stanken av lik.Czapski och de andra officerarna Lwów tillfångatogs och förflyttades till ett övergivet kloster utanför den ryska staden Grjazovets. Av någon anledning avrättades de inte utan skulle hållas fångna där ändå tills alliansen mellan Stalin och Hitler slutligen sprack, och den polska armén återbildades för att tjäna kommunismen. Männen tvingades arbeta från morgon till kväll, i 40 graders kyla och i snöstorm. De fick inte veta något om omvärlden: Hade Warszawa fallit? Var deras kamrater vid liv? Skulle de få återse sina barn?Snart kom officerarna på en idé. För att hålla sig vid liv skulle de ägna kvällarna åt att föreläsa för varandra. De flesta av männen hade haft andra yrken innan kriget, och alla hade något att berätta. I den spartanskt inredda matsalen hölls föredrag om arkitekturhistoria, geografi och den europeiska folkvandringstiden. För Czapski var ämnesvalet enkelt. Han skulle berätta om Marcel Proust.Medan han tillfrisknade från en sjukdomsperiod fick Czapski tillåtelse att hålla sig inomhus och skrubba golven. Under arbetet började minnesbilderna från Prousts romanvärld sakta återvända. Han såg skådespelerskan Bermas pudrade ansikte, med ögonen som gnistrade som marmor; hertiginnan de Guermantes i sin röda aftonklänning och det blänkande rubinhalsbandet; författaren Bergotte med handen över bröstet, när han avlider i hjärtinfarkt framför Vermeers mästerverk Vy över Delft.I frånvaro av den förströelse som livet i frihet hade att erbjuda dagstidningar, böcker och teaterföreställningar blev minnet av romanen mera levande. Förvecklingarna i berättelsen framstod som mera verkliga för Czapski än både lägret och fångenskapen. Han dikterade sitt manuskript för en medfånge, som skrev ner det på papperslappar. Efter kriget gavs de ut i bokform.I sina föreläsningar målar Czapski upp bilden av Proust som ett ensamt geni. Författaren tillbringade 15 år till sängs i ett sovrum med väggar av kork. Han offrade sitt liv för skrivandet, liksom munken offrar sitt liv för Gud. Romanens handling presenteras i sammandrag, även om den mest kända passagen är utelämnad, den om madeleinekakan och lindblomsteet.Texten har en detaljrikedom som gör det svårt att begripa att Czapski saknade tillgång till ett bibliotek. Långa passager ur romanen är citerade ordagrant, och händelser i författarens liv är återgivna med exakta datum. De litterära jämförelser som görs med Dostojevskij, Tolstoj, och Pascal ger intryck av att Czapskis minne, också vad gäller dessa författare, var osedvanligt gott.Medan Czapski talade satt officerarna hopträngda på pallar framför honom, med frost i skägget och med rufsigt hår. Deras uniformer hade stulits, och istället var de klädda i den ryska fångdräkten fufaika, en form av bomullssärkar, som täckts med snöslask och gyttja under den långa arbetsdagen. Ovanför dem hängde porträtt av Lenin, Marx och Stalin.Verksamheten betraktades som kontrarevolutionär, och somliga av Czapskis vänner deporterades till följd av sina föredrag. Ändå fortsatte berättandet.Kanske frågade sig Czapski emellanåt vad det var för mening med hans tillvaro i Grjazovets. Lidandet som hade drabbat honom var knappast begripligt. Barbarerna hade slutit pakt och ville förgöra inte bara honom och hans kamrater, utan hela den polska civilisationen. Landets västra delar skulle bli en del av det nationalsocialistiska Tyskland, och få sina ortsnamn germaniserade. De östra delarna skulle inlemmas i den kommunistiska maktsfären, och förvandlas till en lydstat under Kreml. Mot detta ställde Czapski Marcel Proust: den perfekta symbolen för allting de totalitära ville utrota; en sjuklig, homosexuell och judisk man som ägnade sitt liv åt att skriva en roman om sig själv, full av bilder och associationer.När vi tvekar på meningen med livet är det inte en rationell förklaring vi söker, utan en lindring av plågorna. Sådan lindring står att finna i Czapskis föreläsningar. Man behöver bara läsa mellan raderna:Vi är slagna i bojor och tvingade att arbeta. Vårt hemland är erövrat, och vi är förödmjukade. Men skönheten är evig, och undgår förstörelse. Den är svaret på lidandets problem.Vincent Flink Amble-Naess

  • Kan man finna livets mening i en bok? Marcel Prousts roman "På spaning efter den tid som flytt" är visserligen inte en utan sju böcker, men att de kan bära en människa genom krig och fångenskap visar Vincent Flink Amble-Naess i denna essä.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.År 1924 reste den polske konstnären Jósef Czapski till Paris. Några år tidigare hade hans familjeförmögenhet exproprierats av den nybildade Sovjetunionen, men det gjorde honom inget. Han var en ung man, och bohemlivet passade honom utmärkt. Han var välutbildad och behärskade fyra språk flytande, däribland franska. Den tid han inte ägnade åt konstnärligt arbete gick därför åt till läsning.Medan han botaniserade i en av stadens boklådor fick han syn på en volym med titeln À la recherche du temps perdu, På spaning efter den tid som flytt, av Marcel Proust. Han köpte boken, och började läsa. Språket var alltför konstlat, tyckte han, och handlingen var alldeles för långsam.Det var inte förrän tre månader senare, då han plågades av olycklig kärlek, som Jósef plockade upp boken igen. Nu var han mottaglig för dess budskap: huvudpersonens förälskelse i den unga flickan Albertine, hans ansträngningar för att ta reda på var hon befann sig och hans svartsjuka som emellanåt tycktes angränsa till galenskap. Den sommaren insjuknade Czapski i tyfoid feber, och blev sängliggande i veckor. Under konvalescenstiden lät han sig uppslukas av verket.Vid tillfället för Czapskis upptäckt hade romanen ännu inte uppnått sin klassikerstatus. Bara två år tidigare hade författaren gått ur tiden, och det sista bandet Le temps retrouvé var ännu inte utgivet. När Czapski återvände till sitt hemland blev han den förste att presentera Prousts författarskap för en polsk publik. Intresset för romanen skulle kvarstå livet ut.15 år senare utbröt krig mellan Tyskland och Polen. Året var 1939, och Czapski var 43 år gammal. Han och ett hundratal andra var satta att försvara en befästning vid staden Lwów från den tyska invasionen. Czapski hade knappt hållit i ett vapen, men eftersom han var adelsman fick han tjänstgöra som officer. Tids nog dök fienden upp, men det var inte bara Wehrmacht som angrep posteringen, utan även röda armén. Några månader tidigare hade Molotov-Ribbentrop-pakten trätt i kraft, som delvis i hemlighet hade slutits av Tysklands och Sovjets utrikesministrar. Stormakterna hade delat upp Polen mellan sig, och nu stod barbarerna vid porten.Enligt avtalet skulle tyskarna få landets fotsoldater att använda som slavar i sina läger, medan Sovjet skulle samla officerarna och avrätta dem. Mellan den 5 april och 5 maj år 1940 mördades över 20 000 män. Kropparna grävdes ner och täcktes med åkerjord. För att hemlighålla morden lät man plantera granar över massgravarna. Enligt vittnen var det inte nog för att dölja stanken av lik.Czapski och de andra officerarna Lwów tillfångatogs och förflyttades till ett övergivet kloster utanför den ryska staden Grjazovets. Av någon anledning avrättades de inte utan skulle hållas fångna där ändå tills alliansen mellan Stalin och Hitler slutligen sprack, och den polska armén återbildades för att tjäna kommunismen. Männen tvingades arbeta från morgon till kväll, i 40 graders kyla och i snöstorm. De fick inte veta något om omvärlden: Hade Warszawa fallit? Var deras kamrater vid liv? Skulle de få återse sina barn?Snart kom officerarna på en idé. För att hålla sig vid liv skulle de ägna kvällarna åt att föreläsa för varandra. De flesta av männen hade haft andra yrken innan kriget, och alla hade något att berätta. I den spartanskt inredda matsalen hölls föredrag om arkitekturhistoria, geografi och den europeiska folkvandringstiden. För Czapski var ämnesvalet enkelt. Han skulle berätta om Marcel Proust.Medan han tillfrisknade från en sjukdomsperiod fick Czapski tillåtelse att hålla sig inomhus och skrubba golven. Under arbetet började minnesbilderna från Prousts romanvärld sakta återvända. Han såg skådespelerskan Bermas pudrade ansikte, med ögonen som gnistrade som marmor; hertiginnan de Guermantes i sin röda aftonklänning och det blänkande rubinhalsbandet; författaren Bergotte med handen över bröstet, när han avlider i hjärtinfarkt framför Vermeers mästerverk Vy över Delft.I frånvaro av den förströelse som livet i frihet hade att erbjuda dagstidningar, böcker och teaterföreställningar blev minnet av romanen mera levande. Förvecklingarna i berättelsen framstod som mera verkliga för Czapski än både lägret och fångenskapen. Han dikterade sitt manuskript för en medfånge, som skrev ner det på papperslappar. Efter kriget gavs de ut i bokform.I sina föreläsningar målar Czapski upp bilden av Proust som ett ensamt geni. Författaren tillbringade 15 år till sängs i ett sovrum med väggar av kork. Han offrade sitt liv för skrivandet, liksom munken offrar sitt liv för Gud. Romanens handling presenteras i sammandrag, även om den mest kända passagen är utelämnad, den om madeleinekakan och lindblomsteet.Texten har en detaljrikedom som gör det svårt att begripa att Czapski saknade tillgång till ett bibliotek. Långa passager ur romanen är citerade ordagrant, och händelser i författarens liv är återgivna med exakta datum. De litterära jämförelser som görs med Dostojevskij, Tolstoj, och Pascal ger intryck av att Czapskis minne, också vad gäller dessa författare, var osedvanligt gott.Medan Czapski talade satt officerarna hopträngda på pallar framför honom, med frost i skägget och med rufsigt hår. Deras uniformer hade stulits, och istället var de klädda i den ryska fångdräkten fufaika, en form av bomullssärkar, som täckts med snöslask och gyttja under den långa arbetsdagen. Ovanför dem hängde porträtt av Lenin, Marx och Stalin.Verksamheten betraktades som kontrarevolutionär, och somliga av Czapskis vänner deporterades till följd av sina föredrag. Ändå fortsatte berättandet.Kanske frågade sig Czapski emellanåt vad det var för mening med hans tillvaro i Grjazovets. Lidandet som hade drabbat honom var knappast begripligt. Barbarerna hade slutit pakt och ville förgöra inte bara honom och hans kamrater, utan hela den polska civilisationen. Landets västra delar skulle bli en del av det nationalsocialistiska Tyskland, och få sina ortsnamn germaniserade. De östra delarna skulle inlemmas i den kommunistiska maktsfären, och förvandlas till en lydstat under Kreml. Mot detta ställde Czapski Marcel Proust: den perfekta symbolen för allting de totalitära ville utrota; en sjuklig, homosexuell och judisk man som ägnade sitt liv åt att skriva en roman om sig själv, full av bilder och associationer.När vi tvekar på meningen med livet är det inte en rationell förklaring vi söker, utan en lindring av plågorna. Sådan lindring står att finna i Czapskis föreläsningar. Man behöver bara läsa mellan raderna:Vi är slagna i bojor och tvingade att arbeta. Vårt hemland är erövrat, och vi är förödmjukade. Men skönheten är evig, och undgår förstörelse. Den är svaret på lidandets problem.Vincent Flink Amble-Naess